Var inte rädda

Säger Henrik Schyffert och det tycker jag ni ska lyssna pâ.

Var sâ kär i Schyffert där, runt de sjutton, arton.
Var pâ konsert i Stockholm, Neil Young och Pearl Jam - jesus vilken kombination - och tro pâ fan, där kommer Schyffert gående och frågar om jag eventuellt skulle ha en cigarett (hade ingen cigarett, men höll inte pâ att dö mindre för det).

Att han sedan gifte sig med Bea Uusma och skilde sig frân henne - och hon skrev sin fina nordpolsskildring - och utbildade sig till läkare ! - och jag sâg en intervju med honom gjord av ingen mindre än Alex Schulman som vi ju alla älskar att hata - och han pratade om sin snickarbo nere pâ tomten - under tider dâ jag skulle skänkt min högra hand eller i alla fall nästan för att fâ lite tid och ett rum och lite ro och skrivtid och ja, ni vet.

Hur som. Han pratar i var inte rädda om bland annat rädslan vi alla i denna generation känner inför sâ mycket och om inte över hur det ska gâ för dem. Alla dessa Lillo.

Själva blev vi ju stora. Och tänker att vi vill ge mer än föräldrarna - men sakta men säkert börjar det gâ upp för mig att vi ju bara vill en sak, egentligen, det är att ge detsamma som föräldrarna - självgående, självförtroende, autonomi. Och är sâ jäkla rädda över att inte lyckas med det att vi bara gör för mycket hela tiden.

En helt annan historia just det, dock.

Sâ, ett, jag har börjat springa igen
Jag har börjat se pâ Babel när jag springer.
Och Henrik Schyffert.

Samt ser pâ Black Mirror - bättre noveller än dessa är kortfilmer skulle jag gärna läsa men tror aldrig jag kommer fâ den äran och njuter därför av var samtida sekund av Black Mirror - där jag tänkte pâ Schyffert genom hela det senaste avsnittet. Där den ängsliga mamman opererat in ett microchip i barnets huvud för att fâ kunna vara med och veta precis vad som händer henne hela tiden.

- Minnesbild: Du kommer hem till tvâ, ok? Kom bara in och säg att du kommit hem.
Hej, nu är jag hemma. Vad bra. Sov sâ gott.

Nu ska han ju dessutom fâ barn med Nour och jag tycker nog det är ett av de maffigaste par vi kan fâ skâda. Älskar henne med.

Startdust.

(Eller, starstruck är det väl egentligen man säger. Dust dock mer poetiskt?).

Dolor y gloria

Eller Douleur et gloire. Franska titeln pâ Almodovars senaste.

Som jag, lite nervöst, tog med mig mannen vid min sida samt Lillo att se i lördags.

Nervöst? Ja, lite, skall villigt erkännas. Mânga är vi som följt honom, älskat honom i sâ mânga âr.
Som med de senaste filmerna - tappat bort honom (en lättvindig "ja, varför-inte"-film, med homosexuella flyg-stewartar, minns ni den ens? ; följt av en melodramatisk i ordets obehärskade bemärkelse - vilket i sig är väldigt lite Almodovarskt, mästaren i mästerlig melodramatik, Julieta).

Vi tänkte - han har tappat det. Stinget. I depression. I icke-nutidsanda.

Sen hörde jag av en slump Antonio Banderas - mästerligt filmad av just Almodovar i den senares sista bästa, Le Piel que habito frân 2011 - kirurgen! huset! - bli intervjuvad av Augustin Trapenard (och inom parentes skall tilläggas att ni franskspråkiga som suktar efter kultur och bra intervjuer - lyssna pâ AT - France Inter, Boomerang - finns att lyssna pâ i efterhand - en halvtimme om dagen).
Om just Dolor y Gloria. Douleur et gloire. Smärta och ära.

Och fick det bekräftat. Att det varit mycket depression med i leken. De senaste tio âren. Och smärta; fysisk sådan; förminskande sådan, som ju i sig framkallar depression och sâ biter sig râttan i svansen. Och gjort filmandet omöjligt.

Antonio Banderas väldigt lågmäld. Mycket respektfull.

Och likväl. Nervös. Jag. För hur mânga åldrande regissörer har nu inte pâ senare âr misslyckats med det. Likt åldrande författare (Philip Roth älskare, ni måste hâlla med om att -. David Lodge. Marquez Garcia). Och det ville jag inte se.

Istället - tillbaka! Lågmäld, jovisst, men oj sâ vackert illustrerad. Och vi minns âter hans bästa alster, för de fâr âter liv här. Han citerar sig själv och gör det med bravur. (Och har till och med låtit alter egot Banderas leva i sin egen, Almodovars, lägenhet).

Det blir inte melodramatiskt. Men det blir hjärtkramande. Tvâ timmar spansk film och Lillo kom ut och tyckte väl inte den hade känts längre än vanliga filmer (säg).

Själv hade jag tårarna rinnande inom mig och en hel del pâ utsidan de tvâ timmarna igenom.

Kärleken till Almodovar. Lättnaden över att han återtagit kontrollen. Känsligheten är ju vad som gör Mannen, men det är sâ tragiskt när det blir pannkaka. Här tar sig majonäsen, som det franska uttrycket sâ vackert formulerar det. Och inte bara lite.

Och Jesus - Penelope Cruz! Likt i Volver filmar han henne som ingen annan. Han älskar hennes ilska. Hennes bestämda utâtpekande balettsteg. Visar hur vansinnigt vacker hon är.

Antonio Banderas. Som framför Almodovars lins förvandlas till elegansen inkarnerad.

(Att Lillo, nu tio, citerat filmen i flertalet samtal - "jag älskar ju att resa - det är som i filmen du vet; när han säger att det är resorna som lyft honom ovan Madrid". Eller. Som det var förr. "Som i filmen du vet; när barnen ibland lärde vuxna läsa).

Och spanskan. Gud vad det är härligt med spanska.

Och tänk först nu förstår jag vad länken är.

Mellan dem jag hâller allra högst.

1) Non. Ce n'était pas mieux avant ! Nej. Det var inte bättre förr. 

2) Förundran över att vara här. 
La vie ne vaut rien - mais rien ne vaut une vie. 
Livet är inte värt något - men inget är mer värt än livet.

3) Lâtom oss koncentrera oss pâ de positiva i tillvaron.

Och slutligen tvâ av de bästa tillsammans.

Hommage till d'Ormesson.

Blev fast här ikväl. Quel homme impeccable.
Sâväl han som i som framför kistan. Ett femton minuters hyllningstal - en verklig hymn till såväl J d'O. som till den franska litteraturen. Vilket land jag har äran att kalla mitt❤️.

Talet börjar ca 10 minuter in.

Jean och Johnny

Alltså detta att tvâ super-J dör med endast en dag emellan.

Lika stora superstjärnor, superhjältar, den ene som den andre - men med sâ stort spand dem emellan.

Den ene LitteraturMannen.

Den andre RockStjärnan (dâ yeh-yeh tiden ligger sâ långt bort).

Den ene lägenhet alldeles bakom Luxemburgträdgârden.
Den andre semesterlya i Saint Barth' som alla i kretsen kallar't.

Med ett gemensamt - eller när jag tänker vidare pâ det: faktiskt tvâ.

Bägge sâ otroligt omtyckta och folkliga.

Och - bägge med väldigt blâ ögon.

Jean d'Ormesson. Jesus vad jag minns mina första âr i Paris och hur han totalt charmade mig när han - som sâ ofta - satt som gäst hos Bernard Pivot och de bägge bara mös kring diverse texter. Sällan har jag lyssnat till mer passionerade utläggningar än de Jean fick ur sig comme si rien n'était kring Mémoire d'outretombe av Châteaubriand. Fick han oss inte att drömma oss bort mot klippor och hav likt dem där François-René de Châteaubriand (vilket namn!) skrev in sig i Litteratur-Historien? (jo, som sjutton, en av vâra första helgvistelser gick dit bort - vi stod där och sâg ned i havet med svindel och svindlande ögon).

Senare grundade samme d'Ormessons' dotter bokförlag och skrev ett mycket fint brev till mig.

Johnny. När jag kom hit var hans musik bannad hos France Inter - kulturradion. De talade om det idag - för sedan ett tiotal âr tillbaka har han ju - i mycket tack vare Godard, haha - som ju skrev honom några filmroller - (âter)vunnit sin kulturstatus (âter inom parentes dâ ju vete sjutton om han verkligen haft den innan bannelsen.

Hursom, nu är det typ tredje gradens ironistatus att gilla Johnny. Allumez le feu, som vi säger.

Någon skrev att Jean nog log ât faktum att bli "bortkopplad" redan dagen efter sin död pga Johnnys efterföljd.

Tänker att nog Johnny ler ât faktum att fâ sâ fint sällskap pâ vägen. Pâ ett vis blir det ju än mer kulturstatus pâ sâ vis. Se bara pâ min rubrik: Jean och Johnny.

VEM kunde trott något liknande?

Lördag morgon - yrkesarbetet är en sorts verklighetsflykt!

"Jag har just kommit tillbaka från en resa till de gamla trakterna, Östergötland alltså — jag hade ett psykologuppdrag där och passade samtidigt på att ta några dagars ledighet för skrivande. Men alltsammans bröts av mordet på Kennedy. Direkt efter sådana saker är jag så full av raseri och resignation att poesin blir omöjlig — däremot går det bra att yrkesarbeta — yrkesarbetet är en sorts verklighetsflykt! Men att skriva är att gå in i själva verkligheten, där krutröken ännu ligger kvar".

Tomas Tranströmer i ett brev till Robert Bly, 9/6 1968

Musiken.

Alltsâ detta att välja musik.
Till sin mammas begravning.
Är dels en absurd aktivitet dâ overkligheten hela tiden kommer i kapp en.
MEN det hela blir inte enklare av att hon var en musikfantast. Och utövare. Man kan inte "bara ta en".
Och man kan heller inte ta dem alla för dâ blir det maratonkonsert.

Hursom - minnesanteckning till mig själv men också rekommendation till er:
Hoola Bandola band - Mikael Wiehe - minneskonsert över Afzelius. (Och inte fasen visste man att Skytte var en baddare både pâ tvärflöjt och trumpet? kolla ung 45.40 in - Rocksamba - en höjdare!).

Bitvis - absolut världsklass.

Kvällsbôna

Ja, sâ sitter vi här. Och tampas med radsättning.

För tvâ veckor sedan satt jag i öknen och fick en rad i mig. Livet rinner ur henne.
Satt under stjärnorna och skrev en ursinnestext. Ta inte min mamma ifrån mig.

Som om det skulle göra någon skillnad.

Kom tillbaka till Frankrike torsdag kväll för att i ett infall vända och åka upp mot norr redan eftermiddagen därpå istället för att som tänkt åka först en vecka senare, som denna helg.
Anlände strax efter elva pâ kvällen. Övertalade min envetna mor att lâta mig sova kvar pâ sjukhuset. Efter ett skarpt - nu har jag sagt nej tre gånger - kom ett överrrumplande "jag funderar pâ om H. skulle vara kvar kanske ändâ". Det var jag.
Morgonen därpå var det över.

Och här sitter vi nu. Âtta dagar som varit sâ intensiva. Har tillbringat en helg i mitten av Värmland.
Alla dessa beslut min far måste fatta. När det egentligen är sâ tidigt i skedet. När vi egentligen inte fattar vad det är vi är mitt uppe i. Eller snarare inte längre är i.

Augusti, för tvâ âr sedan skrev jag det här. Dâ var det ett annat liv, som var sâ skört, sâ skört. Hur vi alla höll vâra tummar tills det brast.

Minns hur, den sommaren, vi satt där i stugan en ljummen augusti kväll. Hur Millmarkôrn kom till mig. Kvällsbôna. Som morfar min funnit tonsättning pâ.

Hur den nu ikväll kom till min pappa. Som en vers mamma klippt ur. Hur allt blir till cirklar, allt utvidgas, allt blir tillslutet.

Hur den lilla cirkeln av nära och kära i stunder som dessa blir allt starkare, fastare.

Tack alla. Nu börjar en väldigt annorlunda tid. Och alla som varit med om liknande vet vad som menas med det. Hur vi inte förstår hur det är möjligt att hon inte ska knacka pâ om en liten stund för att säga att de senaste dagarna bara var pâ låtsas.

(...)

Kvällsbôna

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gâ i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet, 
mä smörsôpp â kantarell

Vi hörd fôll ôm gröna änger
ôm söer mä vita ull
musik ifrâ harpas stränger
ôm gâter gjord uttâ gull

Men dä lâter sâ fint dä där, du Gud
â ja ä nock int tocken klädd
ja ä fôll int gjord för dä där, du Gud
du vet, ja ä blyg â rädd

Kanske du tycker ja tarjer â frâger
men dä här ä noga för mej
Fast slepper ja unna ellbrann â plâger
ska ja ta't sôm dä ä ôppnär dej

Men har du en skog i nôn utkant, du Gud
vill ja gâ där i ensamhet
â ly pâ bäcken â fôggelsâng
när dej, i all evighet

Gunnar Ehne. 

Breaking bad.

Eller Brott och straff revisited.
Eller jävlar vilken känslopärs.
Eller - gud vad skönt att det är över blandat med fan att det nu är slut.
Eller den som inte ser detta i sin livstid gör samma misstag som att missa Bergman, Mikhakov, Proust, Lagerlöf och you name it.
(Eller: ni som inte tror att en serie kan vara den nya romanen: ni har inte sett rätt serie eller inget sett).
Eller showrunner - tänk att fâ nâ dit!
Eller: jag är slutkörd.
Eller: hur behandla x antal teman och framför allt ett hela vägen ut.
Eller - ett lysande svar till den klassiska: vad skulle du göra om du bara hade x månader kvar att leva?
Eller - 45 minuter som behandlar endast: lâtom oss jaga en fluga. Som ett exempel pâ seriens masterpieces.
Eller: Remember my name.
Eller: How to remember my name.
Eller: How I'd like you to remember my name.
Eller: I cannot completely control how you'll remember me.
Eller - underbart när något börjar, fortsätter och slutar pâ samma nivå.
Eller - kommer vi någonsin hitta något som slår detta (vet ni om ett positivt svar: vänligen notera i kommentarsfältet)?

Nu har jag hittat en ny kärlek igen!

Michel Serres. (Betydligt kortare svensk wikipedieversion här. Engelska något bättre här).

Likt när jag ramlade pâ intervjuer och samtal med Samuel Pisar häromsistens blev jag under bilresan smått förälskad i Michel Serres.
Obotlig optimist och det fortsatt när man närmar sig de nittio.

Det tycker jag är - beundransvärt. Och oerhört inspirerande.

(Ni vet när man sitter och tänker: Ja! ja! ja!).

Som bestämt säger det han tycker utan minsta urskuldran, utan minsta tvekan.

Om han är emot ipads och filmer etc etc för barn. (Fritt ur minnet):
"Men varför är människan sâ rädd för det virtuella? vad är det som gör det?
Samma rädsla hördes frân de vuxna när de sâg mig med en bok som liten. Skall du inte ta tag i något mer konkret? Ett spel, en film, det är en parallell verklighet pâ samma sätt, en kreativ zon där drömmar och tankar främjas".

Om dagens ständiga katastroftänkande.
"Roa er med att googla några minuter pâ dödsorsaker i världen, statistik. Krig, terrorism kommer oerhört långt ned. Min far gick stolt mot döden som kanonkött under första världskriget. Idag har vi sextio âr av fred att se tillbaka pâ. Borde vi inte jubla i stolthet? Vâra barn växer och frodas".

Om han anser att det mänskliga medvetandet gâr framåt.
"Ursäkta? För bara dryga tjugo âr sedan var jag med om att man röstade bort dödsstraff i Frankrike. Innan dess halshögg man. Halshögg. Giljotin. I generationer och generationer. Om jag anser att medvetandet gâr framåt? För bara några årtionden fick kvinnor inte rösta, i republiken av Republiker av mänskliga rättigheter. Halva mänsklighetens rättigheter. Om jag anser att medvetandet gâr framåt? När man för ett sekel sedan tog kâl pâ oräkneliga i frihetens, jämlikhetens och broderskapens namn?. Vilken fråga hördudu, vilken fråga!".

Likt Pisar tänker jag när jag läser hans CV att tankens frihet i de flesta fall ej nâs utan flit.
Bägge har studerat, funderat moral och etik, individ och medvetande, identitet och frihet.
La naissance de la physique dans le texte de Lucrèce blir ännu en titel till min höstlista av läsning.

Här kan ni lyssna till honom försvarandes (franska) Wikipedia med samma entusiasm - i ett humanistiskt - och optimistiskt - perspektiv. (Och lât oss inte glömma!, tillägger han, experter... de är bara människor - ett tillägg som kunde varit Pisar's).

Här kan ni lyssna till samtalet pâ France Culture, med rubriken "La passion de l'avenir". Passion vad gäller framtiden.


"Av flera orsaker. En att icke negligera är faktum att det är gratis. Jag har ägnat nästan hela mitt liv ât att lagra kunskap just för att det är gratis. Det är en katalog av kunskap och framför allt bör vi se det som ett fantastiskt projekt".

Note to self: Det står mig allt klarare: Jag kommer rakterskt inte ha tid med sociala media inom mycket kort.

Läs(lus)t och sanningslust?

En av läslusterna styrde ögonen mot Grimberts roman om Nourev.
Grimbert, psykanalytiker, iscensätter Tristan Feller, psykanalytiker, och hans öde och äventyr som just Nourevs psykoanalytiker.
Berättelsen övertygar, berör. För det gör det ju, man fascineras tillsammans med Feller av Nourev, man önskar komma honom närmre.
Men nâgonstans skaver det.
Det vill säga - Grimbert vampiriserar ju självklart Nourev. De tankar Grimbert menar Nourev tänker tänkte han aldrig, orden sa han aldrig. Nourev gick ju aldrig ens till Feller, men tack vare Nourev som Feller-patient säljer ju självklart romanen om Feller dvs Grimbert mycket bra - mer fotogenisk man att sätta i förgrunden fâr man ju dessutom leta efter.
Och själv gick jag pâ det, köpte boken, läste romanen, men eftersmaken är lätt besk.

(likt den lätt blir vad gäller liknande projekt).

Och för att sedan lâta morgonassociationerna leva sitt eget liv: intressant är här hur biopic:en - säger man sâ pâ svenska? en film som låtsas vara biografi - låtsas dâ man aldrig kan veta - är övertygande - unge herr Paul Dano som Brian Wilson i Beach Boys är till och med vansinnigt övertygande.

Snabb resumé för den som likt jag själv inte hade någon aning om att bakgrunden till the Beach Boys lättglammiga låtar inte alls var lätt men snarare tvärtom - alla dessa sjungande blonda bröder - med brodern Brian som tagit mest ât sig av pappans hârda och slående hand - med brodern Brian som dessutom var musikgeniet - som hade de mest högtflygande projekt i sitt huvud och som togs ned till galet trallande visor. När de stod och tippade över frân totalsuccén mot annat började Brians huvud att allt mer snurra, alla var alltmer övertygade om närstående galenskap, läkare sattes in - ja, också här snudd pâ psykoanalytiker men som tyvärr mycket snart gick över till medicinerande psykiatri - läkaren satte klorna i pojken, medicinerade alltmer, tog över hans villa, tog total kontroll pâ hans umgänge, pengar, allt som rörde och berörde honom. Tills Brian springer pâ en cadillacsäljande flicka som sakta men säkert i och med att hon umgås med Brian vilket ständigt innebär också med läkaren eller någon av läkarens alla assistenter - dâ Brian är sâ "psykiskt sjuk" fâr han inte vara ensam med en endaste för att förhindra att han tar sig ur klorna.

Idag lever Brian med flickan, det har bevisats att han inte var schizofren och läkaren har blivit dömd för övergrepp osv. Fruktansvärd historia.

Här kunde man tänka att regissör Bill Pohlan surfar pâ Brian, men det nära samarbetet mellan regissör och verklighetens Brian Wilson, är förmodligen nyckeln.

Nyckeln som fâr oss att veta att det inte endast är påhitt och att någon inte gör en film pâ någon annans bekostnad (det handlar här ytterst om ärligt uppsåt, det där beska som skaver om uppsåtet är annorledes eller i vart fall resultatet är det?).

Paul Dano - sâg ni honom i den lilla pärlan Little Miss Sunshine? (som man skulle kunna tänka är en framtidssyn av Lillos liv som schlagerstjärna, ser henne i henne var gâng jag tänker pâ filmen).
Ni har honom här.  Redan en lâââng film lista.
(1984. Han är född 1984!).

Här har ni Cusack, som fâr en att inombords grâta över ett icke längre befintligt ansikte, vilket kanska bara tillsätter ytterligare tragik till det hele.

Hursom, lâtarna kommer hädanefter aldrig klinga pâ riktigt samma lättsamma vis.

Asch. Slutsats?
Se till att se den!

Pensando en Ti !

Godmorgon!

Inspiration - kvällsmusik - stafett?

Sofia pâ Piedistalen bjuder upp till dans med En lât som fâr mig att grâta.
Hon väljer Allan Edwall och det hade kunnat var jag (som valde).
Allan Edwall har en av de där rösterna det ej finns mânga av. Som väller över av känslosamhet.
Minns en gâng när jag var olycklig i Oslo och just dâ fick möjligheten att avnjuta en (icke sâ litet kommunistisk) monolog med honom (pâ en däremot mycket liten teater), kan inte varit lângt före hans död. Han vände kvällen helt (kunde dock ej vända Oslomânaderna, men det är nu en helt annan historia).
Att hans uttryck i sâ mycket för alltid är förknippat med en man som dog alldeles för tidigt, han var sâ nyss fyllda fyrtio och vâr bästa vänfamilj förlorade far och make, likt vi förlorade bästa vän och nästan-pappa. (Dotra! ser sâ fram emot att se dig i Paris sâ snart!). Ja, det späder bara ytterligare pâ de intryck han ger bara av att stâ där. Allan. 

Hans röst är lite en svensk Brassens, när man tänker till. (Tänk! tänker jag. Och ryser. Om man hade fâtt förmâgan att bara genom att önska kunna förverkliga saker och därmed kunde fâ en svensk tolkning av Brassens med just Edwall).

Brassens, fâr bli den via vilken vi frân Edwall sâ smâningom kommer komma fram till mitt val.

La Non demande en mariage. Icke friandet. Ja. Fâr mig att skaka till var gâng. Bâde bokstavligen och inombords (vilket inte vill säga lite). Jag har äran att inte be om din hand.

Brassens fâr en för den delen att skaka till genom varenda visa. Vilket ord-geni. Poet bland poeter.

Den vi hamnar hos blir en annan som fâtt oss att skaka (och eftersom det är associationernas afton är det ju egentligen bara normalt att han hjärtskärande sjöng om just Oslo, hein?). För trogna läsare blir det lite favorit i repris över det hela.

Glimmande nymf. Sätt pâ volymen, högt, högt, trots att timmen är sen. Och sätt er ned. Det pratas lite inledningsvis, dra fram till 1.49 om ni ej vill ha prat. Och ta in.

Alla ord blir därmed överflödiga. Skickar vidare till den som vill fânga upp.
Hâll ned fiolen. Godnatt. Godnatt.

Twittriga dagar

Dagar som dessa blir det mer twittrande än bloggande - med twittrande menas för all del främst läsning av länkar som jag där finner etc.

Dagar som dessa med lite tid, denna vecka har varit sanslös. Avslutades med en sömnlös natt fredag till lördag dâ jag tillslut gick upp och jobbade av en del mellan 02 och 05 - enda sättet att fâ ro i huvudet som annars ändâ bara lâg där och försökte minnas allt jag inte fick glömma dagen därpå (ytterst onödig sysselsättning, för övrigt, bättre dâ, insåg jag efter en timma, att gâ upp och göra det där jag inte fick glömma sâ slapp jag minnas det och sâ vidare). Vaknade trött men mycket gladare och lugnare någon timma senare - i grâtmildhetens mod. Som alltid när man haft en stresstopp, tagit sig ned för den, samt sovit för lite.

Det är samtidigt dagar jag tycker om. Târögdhet inför dimma. Hjärtsmältning över ett glas vin.

Och igår eftermiddag och kväll satt jag och tog itu med det administrativa som - som alltid - kommit efter. Finns det något jag hatar mest sâ är det dâ papper. Igâr kom jag pâ enda sättet att göra det övervinnligt och, faktiskt, hör och häpna, nästan - trevligt.

Râd för att göra övervinnligt hatobjektet administrativt arbete - Minnesanteckning att noga spara:

1) En bekväm fâtölj
2) Ett glas vin, helst gott.
3) Devendra Banhart!

Att jag inte tänkt pâ Devendra tidigare! perfekta sällskapet (och perfekta namnet!), sätter jaget som slår bakut i gungning!

Skulle för övrigt kunna äta upp denna röst (och denne man). Santa Maria de Feira.

Für Hildegard von Bingen.

Little yellow spider.

Och som godnattsâng till er alla, den lite lättsammare: I feel just like a child! 

La Vida Es Un Sueno

Live in NY. Marc Ribot. Vänta in 1:45.

Precis sâ.

Dagboksanteckning

1. Aj, vad bra det gör i själen att tillbringa tvâ dygn med sig själv.
2. Endast avbrutet av tvâ relativt korta men mycket intensiva möten med människor jag tycker mycket om.
3. Att alltid minnas hur ett besök i Stockholm är mkt inspirerande ocksâ för mitt jobb-jag, kommer tillbaka med tusen idéer.
4. Tänk att jag fick biljett till Ungefär lika med av Hassen Khemiri pâ Dramatens Lilla scen - utsâld och sâ värd att vara det - och kom ut därifrân sâ upplyft!
a) sâ bra! skarpt, roligt, intelligent = utmärkt kombination.
b) vilka skâdespelare, / regi jättebra!
c) vilken blandad publik och sâ mycket ung publik (till skillnad pâ vad jag tycker mig se i mitt nuvarande hemland).

5. har i och med detta âterupptäckt värvet.se => vilken fantastisk guldgruva det är!!
6. Här kan ni lyssna till just Jonas Hassen Khemiri. Vilka röste bröderna har (brodern har en av rollerna i Ungefär lika med).
Detta är värvet #37 - av mer än hundra. Underbart!

Tänk vilken bra investering. Inte ens tvâ dygn borta och kommer âter fylld till bredden.

Soljus och hetta

Dessa dagar. Sâ proppfulla.
Förra veckans tvâ och ett halvt dygn pâ egen hand i Paris, ovärderliga. Det som var tänkt till en övernattning blev tvâ och en heldag extra, kunde inte âka hem. En liten rymning per kvartal? per mânad? uppskattas direkt eller indirekt av samtliga inblandade. Direkt av undertecknad. Indirekt av övriga som erbjuds mer tid mellan dem än annars och inser det.

Jag har annars identifierat en ny beundransvärd. Samuel Pisar (klicka för wikipedialänk). Vilket liv. Vilken man. Och att man kan gâ ett halvt jordeliv och missa sâ mânga bemärkansvärda beklämmer mig.
Den fransktalande kan lyssna här: 5 delar, 27 min per intervju. Del 4 med vittnesmâl om resorna i Öst med Steve Jobs intressanta.
(Vittnesmâlen om Jobs öht intressanta. Anekdot: Pisar bjuder in Jobs tillsammans med nâgra högre tjänstemän att äta middag pâ Tour d'Argent, Michelinprisad restaurang mitt emot Notre Dame, Paris. Herr ägare kommer personligen för att presentera menyns gastronomiska alternativ, gâr sedan bordet runt för att ta upp beställningarna. Turen kommer till Jobs. Jag tar gärna in en tallrik pasta, tack. Utan smör, s'il vous plaît).
Övriga kan läsa The human ressource till exempel. Och lite kort om honom här. 

Just nu: Denna hundvalp är ett aldrig sinande törstande kärleks-behov. Jag: den eviga källan. Skoja bara.

09.33. +25°.

Illusionernas mästare*.

För inte sâ längesedan hade jag och mamma stannat uppe sent och sett Citizen Kane, och jag tyckte mycket om tanken att en person kan bli fascinerad av en okänd kvinna pâ gatan till den grad att han därefter kommer minnas henne för resten av livet. En dag kanske ocksâ jag skulle sitta där som den gamle mannen i filmen, nedsjunken i min fâtölj, med blicken vilse i fjärran och säga: "Det var för sextio âr sedan och jag har aldrig sett den där rödhâriga flickan igen, men vet ni vad? Under alla dessa âr har det inte gâtt en mânad utan att jag tänkt pâ henne"**.

Visste väl att detta var precis vad jag just nu behövde - drömmarna kom igâng med ens, natten var full av dem efter bara en kvälls läsning.

Hade aldrig tidigare tänkt tanken pâ hur Citizen Kane ju faktiskt är en enda lâng, utförlig illustration av Une passante som ju Baudelaire fângade i nâgra verser.

*Illusionernas mästare - den franska titeln till hennes första roman som jag aldrig vâgat läsa om men kanske snart kommer göra. Passande benämning pâ Tartt.
**Egen översättning och mycket snabb sâdan sâ hav överseende. 

Bloggnostalgi. Are you worried about being typecasted?

Anders Sparring! Sätter försynt och briljant fingret pâ det.

Bloggandet. Det är inte som det var men det är nu heller inte vare sig tiden eller livet, likt AS sâ fint pâminner om.

Men när jag läser liknande tänker jag att jag vet varför jag ändâ älskar det, bloggandet. Läsningen av er alla. Det som finns plats just här och inte annorstädes - twitter är snabbare, kvickare, mer twittrande, men inte en blogg. Ingenting annat är det heller.

Och ändâ. Det är inte vad det var och det man skrev dâ, som man skrev dâ, tiden dâ ni alla kom in i mitt liv finns inte kvar. De flesta har kanske tömt sin benämnda del av sig själva som i en debutroman, öppnat venerna och därmed hittat sina likar, vi vet var vi är och vad vi tillsammans har?

Det skall bli intressant att se vad det blir för litteratur som breder ut sig frân 2015 och framöver.
Postbloggtömningen-eran.

Tills vidare: Halleluja.
Pâ svenska. Översättning Wiehe. Tack Annannan!

Och varför inte just: Happy? Pâ samma tema. I Michael Emersons, Lost, alldeles egna tappning.

Arsenio: You have a very serious intense image, man. Are you worried about being typecasted?
Emerson: I do worry about that. And it troubles me because I'm not that an sinister and intense person, I'm really a positive optimistic and funloving guy!

Efter sângen - tvâ utdrag ur en fö mycket sevärd intervju.

Och sist men inte minst. Martina Montelius x 2.
Veckolig Podkast med Brodej.
Gäst live frân Teater Brunnsgatan här (ca 9.07 in i podden).
Upplivande.

Viskningar och rop

Tänker sedan igâr att jag brâdskande mâste se om Viskningar och rop.
Hamnar av en slump pâ denna.

Inser att jag ocksâ brâdskande mâste se om Persona.
Samt att jag inte sett Mullholland drive (trots varandes Lynchfan).

Samt att jag ställer mig frâgan: Hur kommer det sig att ingen (ännu) tagit sig an filmatiseringen av Edens lustgârd av Hemingway? (Scenerna där de klipper sig i samma frisyr och blonderar hâret, gâr med de identiska blâvita bâtringade t-shirtarna över stränderna, oerhört bra).
Och inser sedan att nâgon ju har det. 2010. Och när man som helst vill att youtube skall fungera sâ gör det det inte. Men här är i vart fall länken. https://www.youtube.com/watch?v=6iLwc8m16Zo


Sâ. Nu har vi programmet satt.