Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.
Ingmar Bergman
Charlie hade rätt. Efter kommentaren var jag tvungen att googla och föll pâ ovan nämnda citat, som faktiskt är Bergmans synopsis till filmen Vargtimmen. Som jag blev väldigt intresserad av att leta upp när jag läste vidare (se nedan).
Pâ Wikipedia finner man vidare att "Vargtimmen kallas den tid före gryningen som infaller ungefär 03.00 - 05.00 och då kroppens aktivitet är som lägst. Blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner. [källa behövs] Moa Rautenberg skriver i sin bok Vargarnas återkomst: Vargtimmen är nattens sista timmar på dygnet, precis innan dagsljuset återvänder. I folktron är vargtimmen dygnets svåraste timmar. Det påstås att det föds fler barn under dessa timmar än på resten utav dygnet. Likaså sägs det att fler också dör under dessa timmar. Vidare tror man att det är under dessa timmar vi plågas utav våra värsta mardrömmar, och att den sömnlöse vid samma tidpunkt upplever svår ångest.[ifrågasatt uppgift].
Bergmans affirmerande ton tycks mig mer poetisk...Hursom, kanske kan man tänka att mellan natt och gryning och mellan skymning och natt är det ganska lika ljus och stämning? Hursom valde vargen vid upprepade tillfällen det sistnämnda som sin vargatimme, sâ jag antar att man därmed kan säga att bägge gäller (hehe).
Nu mâste här som sagt letas film.
Sverige 1968. Regi och manus: Ingmar Bergman. Foto: Sven Nykvist. Musik: Lars Johan Werle. I rollerna: Liv Ullman (Alma), Max von Sydow (Johan), Erland Josephson (Baron von Merkens), Gudrun Brost (gamla fru von Merkens), Georg Rydeborg (arkivarie Lindhorts) mfl.
Längd: 89 minuter.
"På en karg klippö bor stafflimålaren Johan Borg med sin gravida hustru Alma. Johan finner inte längre inspiration för sina tavlor i det stränga landskapet och hans oförmåga att arbeta går hand i hand med att han glider in i en sinnessjukdom. Han plågas av svårmod och grubblerier och börjar se syner.
Vargtimmen är kanske den märkligaste av alla Bergmans filmer och på den tiden det begav sig möttes den av blandade reaktioner från en förbryllad kritikerkår. Vissa tyckte att filmen var en konstnärlig tillbakagång för Bergman, andra tyckte att Vargtimmen var en av de vackraste filmer de sett. Någon beskrev Vargtimmen som en skräckfilm som tillochmed Hitchcock skulle bli avundsjuk på, i sin skildring av mänsklig ångest till döds. I Danmark rådde samma oenighet som i Sverige bland kritikerna. Filmen fick en så plötslig premiär i vårt grannland att man direktöversatte namnet till Ulvetimen, det betyder inte någonting alls på danska. Det intetsägande namnet till trots så beskrevs filmen som iskall med vulgär expressionism och effektsökeri. Danskarna uppfattade den både som en stor besvikelse och som en film som väcker eftertanke i den gripne åskådarens sinne. Även den engelska kritikerkåren hade delade meningar om filmen. Filmen betraktades av Times som en ren skräckfilm medan tidningen Evening Standard oroade sig för Bergmans egen psykiska hälsa, de menade att han inte hämtat sig sedan Persona (som trots att den hade premiär före Vargtimmen faktiskt spelades in efter den) och att hans tillstånd fortfarande var skrämmande kritiskt. Vidare ansågs Bergman ha filmens mest förvirrade skaparande.Vargtimmen är så fylld av paralleller till Bergmans tidigare verk att en kritiker tyckte sig få en känsla av déja vu, att detta bara var en Bergmanfilm som innehåller flera andra Bergmanfilmer. Men faktum är att det här är Bergmans enda rena skräckfilm och det i sig gör att den skiljer sig från allt han gjort, både före och efter Vargtimmen".
"Vargtimmen, svensk långfilm med premiär i december 1967.
Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, vilket Ingmar Bergman jobbade på redan 1965. Här skildras, liksom i andra Bergmanfilmer, åter konstnärens roll men denna gång på ett mycket mer intensivt och desperat vis. Man får följa den plågade målaren Johan Borg (Max von Sydow) och dennes hustru Alma (Liv Ullman) vilka tampas med vad som verkar vara ett slags demoner (bl.a. gestaltade av Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand). Som tittare är man emellertid aldrig helt säker över huruvida dessa demoner verkligen existerar eller om de bara är produkter av en sjuk människas fantasi.
Liksom Persona är filmen ofta självreferande och man påminns om att det är film. Vid textsekvenserna i början hör man Bergman tala med medarbetare under inspelning och sen ge order om tagning precis då handlingen rullar igång. Filmen är dessutom upplagd som en dokumentär där någon gjort en film om en känd konstnärs försvinnande, baserat på intervjuer med hustrun och på konstnärens egna dagböcker.
Som så ofta hos Bergman ges inga svar. Konstnären brottas med sina bokstavliga demoner i en rad suggestiva och groteska scener och deras roll kan till stor del naturligtvis vara symbolisk. Är de kritikerna? Konstnärens egna orimliga krav på sig? Något annat?"
27 juil. 2010
24 juil. 2010
Vargatimmen, bekräftad
- Var är ni? Har ni lämnat Sunne?
Min syster har precis sett den, återigen på infarten, alldeles invid huset.
- Vi lämnar precis just nu. Vi ses om sex kilometer.
Vargatimmen sägs vara just den mellan dag och natt, säg skymning.
Det är det just då. Strax efter åtta. På vägen tillbaka till skogarna tänker jag på alla de somrar vi sagt "åh, om vi finge se varg, en dag, kanske björn". Och mormor som alltid sagt "ahhh, det ska vi väl inte alls önska, barn". Mormor som vi precis släppt av, som nu inte bara är nästan blind men helt blind, som nu nästan inte hör. Som sa till mig när för några dagar sedan jag kom: Tänk, så fick jag krama om dig en gång till. Som innan jag åkte ikväll sa: Tänk förr, då var det allt roligare du, när jag fick steka våfflor till er och...
Vi kommer fram genom skogarna. Grusvägarna är gråbruna denna tid, naturen fantastisk vacker i vägsrenen. Första svängen, andra svängen, sista. Min syster vinkar till oss att sakta ned. Lillan sitter och fipplar med inte vet jag i baksätets barnstol. Den sprang rakt mot norr, kör vidare upp mot xx.
Det gör vi. Jag kör. Mamma sitter vid min sida. Fältet och ängen är gyllene i skymningsljuset. Nyansen när guld blir nära rosa. Fåglar flyger upp från det torra gräset.
Så ser vi. Två öron. Ett huvud. Vargen. Den ligger ner, som en hund, den reser sig till hälften och lyssnar.
Vi håller nästan andan. Och följer den. Den börjar röra sig mot skogspartiet mellan fältet och grusvägen upp till gamla Marianne som vi haft till middag ikväll. Vi ringer henne - vargen är nära, om du vill spana. Det vill hon och lägger tacksamt på.
Backar tillbaka - mannen från länstyrelsen som varit i krokarna för att höra sig för vad gäller vargen menade att det rör sig om en varghona, troligtvis utstött från flocken. Att det inte är en unghund. Att hon därför att hon är ensam har svårare att jaga, att föda sig, därav att den är lite mager. Att den, troligtvis, när den ätit upp sig lite kommer röra sig norrut.
Vi fortsätter grusvägen upp mot höjden och Marianne. Mariannes make Gunnar är inte med henne, för första sommaren någonsin, han har blivit opererad efter flertalet hjärtinfarkter under våren.
Mjölken är lilarosa och står vacker mot det gulvita i älgblommen. Marianne går där och vankar, gråsprängd och i jeansdress, med händerna knäppta bakom ryggen och, jojo, hon spanar.
- Vill du åka med oss en bit för att se?
Det vill hon. Ja för tänk att ändå få se vargen, så.
Vi kryper framåt, min lillasyster är inte riktigt, riktigt överens med oss. En ensam varg skall lämnas ifred. Sant. Och satt jag inte själv i bilen skulle jag hålla med. Nu erkänner jag villigt och egoistiskt att jag tycker att vi faktiskt visst ska krypa framåt, vidare. Vi ser ut över fältet. Öronen! Vi stänger av motorn och står helt still. Hela vargen. Hon reser sig, jagar efter en fågel, som en unghund på lekhumör. Den rör sig sedan mot oss. Verkligen mot oss. Nu har vi den alldeles intill. Alldeles. Intill.
Marianne bor trettio meter bakom där vi står. På en höjd. Vi har bilbaken mot hennes hus. Bakom bilen, vargen. Hundra meter längre ner kommer närmsta grannens tonårsbarnbarn och kompis gående. Vi ger tecken till dem att stanna. De står still längst ner, där vägen plattar ut sig, innan svängen. Vargen lägger sig ned bakom bilen, som en hund. Vi är alldeles stilla. Nära andakt. Minuter senare börjar vi krypa nedåt för att lämna vargen bakom oss, ge plats till killarna att hinna ge sig ivag. Vargen vill inte alls bli lämnad ensam, men travar efter oss. Inte kan vi fortsätta ända ner - stackars killar, en varg är trevligt att se i verkligheten, men kanske inte på alltför nära avstånd. Vi stannar igen. Vargen tar sig ett varv runt bilen - nu kan vi konstatera att en varg är inte hund. Ögonen är vargaögon. Hållningen vargahållning. Så börjar den trava nedåt, i riktning mot tonårskillarna. Tonårskillarnas ögon tycks lysa lika gula som vargens, även fast de är så långt ned att vi inte alls kan urskilja dem. Vi funderar. Vad är det bästa att göra. Ska vi köra framåt och hoppas skrämma den - med risk för att istället fösa vargen mot grabbarna. Inte göra något? Stå still? I väntan på detta rör den sig vidare mot dem. Vi ser dem ställa sig nära, nära varandra. Den ene ställer sig bakom den andre. Minuter senare börjar de röra sig bakåt, sakta bakåt. Tio meter från dem stannar vargen upp och lystrar. Så vänder den och går mot bilen istället. Går runt oss och bakom bilen. Killarna kan gå upp till sig. Marianne, dock, kan inte gå hem, det är en varg mellan oss och hennes hus. Hon får följa med oss ett tag, så kör vi hem henne senare.
Tacksamhet och i vargens timme. Imorgon bitti sätter jag mig på tåget vidare.
Min syster har precis sett den, återigen på infarten, alldeles invid huset.
- Vi lämnar precis just nu. Vi ses om sex kilometer.
Vargatimmen sägs vara just den mellan dag och natt, säg skymning.
Det är det just då. Strax efter åtta. På vägen tillbaka till skogarna tänker jag på alla de somrar vi sagt "åh, om vi finge se varg, en dag, kanske björn". Och mormor som alltid sagt "ahhh, det ska vi väl inte alls önska, barn". Mormor som vi precis släppt av, som nu inte bara är nästan blind men helt blind, som nu nästan inte hör. Som sa till mig när för några dagar sedan jag kom: Tänk, så fick jag krama om dig en gång till. Som innan jag åkte ikväll sa: Tänk förr, då var det allt roligare du, när jag fick steka våfflor till er och...
Vi kommer fram genom skogarna. Grusvägarna är gråbruna denna tid, naturen fantastisk vacker i vägsrenen. Första svängen, andra svängen, sista. Min syster vinkar till oss att sakta ned. Lillan sitter och fipplar med inte vet jag i baksätets barnstol. Den sprang rakt mot norr, kör vidare upp mot xx.
Det gör vi. Jag kör. Mamma sitter vid min sida. Fältet och ängen är gyllene i skymningsljuset. Nyansen när guld blir nära rosa. Fåglar flyger upp från det torra gräset.
Så ser vi. Två öron. Ett huvud. Vargen. Den ligger ner, som en hund, den reser sig till hälften och lyssnar.
Vi håller nästan andan. Och följer den. Den börjar röra sig mot skogspartiet mellan fältet och grusvägen upp till gamla Marianne som vi haft till middag ikväll. Vi ringer henne - vargen är nära, om du vill spana. Det vill hon och lägger tacksamt på.
Backar tillbaka - mannen från länstyrelsen som varit i krokarna för att höra sig för vad gäller vargen menade att det rör sig om en varghona, troligtvis utstött från flocken. Att det inte är en unghund. Att hon därför att hon är ensam har svårare att jaga, att föda sig, därav att den är lite mager. Att den, troligtvis, när den ätit upp sig lite kommer röra sig norrut.
Vi fortsätter grusvägen upp mot höjden och Marianne. Mariannes make Gunnar är inte med henne, för första sommaren någonsin, han har blivit opererad efter flertalet hjärtinfarkter under våren.
Mjölken är lilarosa och står vacker mot det gulvita i älgblommen. Marianne går där och vankar, gråsprängd och i jeansdress, med händerna knäppta bakom ryggen och, jojo, hon spanar.
- Vill du åka med oss en bit för att se?
Det vill hon. Ja för tänk att ändå få se vargen, så.
Vi kryper framåt, min lillasyster är inte riktigt, riktigt överens med oss. En ensam varg skall lämnas ifred. Sant. Och satt jag inte själv i bilen skulle jag hålla med. Nu erkänner jag villigt och egoistiskt att jag tycker att vi faktiskt visst ska krypa framåt, vidare. Vi ser ut över fältet. Öronen! Vi stänger av motorn och står helt still. Hela vargen. Hon reser sig, jagar efter en fågel, som en unghund på lekhumör. Den rör sig sedan mot oss. Verkligen mot oss. Nu har vi den alldeles intill. Alldeles. Intill.
Marianne bor trettio meter bakom där vi står. På en höjd. Vi har bilbaken mot hennes hus. Bakom bilen, vargen. Hundra meter längre ner kommer närmsta grannens tonårsbarnbarn och kompis gående. Vi ger tecken till dem att stanna. De står still längst ner, där vägen plattar ut sig, innan svängen. Vargen lägger sig ned bakom bilen, som en hund. Vi är alldeles stilla. Nära andakt. Minuter senare börjar vi krypa nedåt för att lämna vargen bakom oss, ge plats till killarna att hinna ge sig ivag. Vargen vill inte alls bli lämnad ensam, men travar efter oss. Inte kan vi fortsätta ända ner - stackars killar, en varg är trevligt att se i verkligheten, men kanske inte på alltför nära avstånd. Vi stannar igen. Vargen tar sig ett varv runt bilen - nu kan vi konstatera att en varg är inte hund. Ögonen är vargaögon. Hållningen vargahållning. Så börjar den trava nedåt, i riktning mot tonårskillarna. Tonårskillarnas ögon tycks lysa lika gula som vargens, även fast de är så långt ned att vi inte alls kan urskilja dem. Vi funderar. Vad är det bästa att göra. Ska vi köra framåt och hoppas skrämma den - med risk för att istället fösa vargen mot grabbarna. Inte göra något? Stå still? I väntan på detta rör den sig vidare mot dem. Vi ser dem ställa sig nära, nära varandra. Den ene ställer sig bakom den andre. Minuter senare börjar de röra sig bakåt, sakta bakåt. Tio meter från dem stannar vargen upp och lystrar. Så vänder den och går mot bilen istället. Går runt oss och bakom bilen. Killarna kan gå upp till sig. Marianne, dock, kan inte gå hem, det är en varg mellan oss och hennes hus. Hon får följa med oss ett tag, så kör vi hem henne senare.
Tacksamhet och i vargens timme. Imorgon bitti sätter jag mig på tåget vidare.
Sista värmlandsvalsen
Det drar sig mot avfärd nu. Imorgon, närmare bestämt; jag kunde varit kvar ack så mycket längre.
Skype är ett fantastiskt kommunikationssätt - aldrig mer att jag kommer ängslas över att tio dagar mellan far och dotter är för mycket, hädanefter kommer jag om så måstes boka in två veckor, lätt.
Det är älgblom här nu. Och mjölke. Lite lätt överblommade lupiner, men inte helt. Annars grönska, grönska. Och mycket granskog.
Här ute i skogarna lever vi upp lite till mans. Under mina snart femton âr lângt bort frân hemlandet har jag aldrig längtat till staden som sâg mig födas. Alltid hit. Till skogen.
Sommaren bjuder pâ smörstekta kantareller. Vinbär direkt från busken. Kaffe i mängder ute på gräsmattan. Samt glesbygdens loppisar. Vi hade talat om trasmattor till nya boendet - idag bar färden mot en gammal skola där diverse mer eller mindre hembygdsgårdsliknande aktiviteter hyses. Så också en årlig loppis som heter duga, och vackraste av vackra fynd gjorde jag. 80 kr trasmattan, två och en halv meter långa. Det nya hemmet blir därmed fransksvenskt som familjen.
Därefter visit hos en bekantskap, där både föl och hundvalpar fanns till beskådan. Lillans lyster visste inga gränser.
Den goda nyheten: vargen är kvar i trakterna (ingen tjuvjakt, än). Den hade synts till alldeles i närheten av den gamla skolan så sen som igårkväll.
Den dåliga nyheten, eller besvikelsen: jag tror inte jag kommer hinna se den.
För övrigt läser jag Sigge Eklund här i gröngräset och jag är mycket tillfredsställd med den läsningen. Mer om det senare.
Skype är ett fantastiskt kommunikationssätt - aldrig mer att jag kommer ängslas över att tio dagar mellan far och dotter är för mycket, hädanefter kommer jag om så måstes boka in två veckor, lätt.
Det är älgblom här nu. Och mjölke. Lite lätt överblommade lupiner, men inte helt. Annars grönska, grönska. Och mycket granskog.
Här ute i skogarna lever vi upp lite till mans. Under mina snart femton âr lângt bort frân hemlandet har jag aldrig längtat till staden som sâg mig födas. Alltid hit. Till skogen.
Sommaren bjuder pâ smörstekta kantareller. Vinbär direkt från busken. Kaffe i mängder ute på gräsmattan. Samt glesbygdens loppisar. Vi hade talat om trasmattor till nya boendet - idag bar färden mot en gammal skola där diverse mer eller mindre hembygdsgårdsliknande aktiviteter hyses. Så också en årlig loppis som heter duga, och vackraste av vackra fynd gjorde jag. 80 kr trasmattan, två och en halv meter långa. Det nya hemmet blir därmed fransksvenskt som familjen.
Därefter visit hos en bekantskap, där både föl och hundvalpar fanns till beskådan. Lillans lyster visste inga gränser.
Den goda nyheten: vargen är kvar i trakterna (ingen tjuvjakt, än). Den hade synts till alldeles i närheten av den gamla skolan så sen som igårkväll.
Den dåliga nyheten, eller besvikelsen: jag tror inte jag kommer hinna se den.
För övrigt läser jag Sigge Eklund här i gröngräset och jag är mycket tillfredsställd med den läsningen. Mer om det senare.
22 juil. 2010
Kusinkärlek och ordbehärskning
Lillan och jag har förmånen att få umgås med en ett halvår äldre liten kille än hon, nämligen Lillkusin, 2 år.
Lillkusin behärskar svenskan nästan ikapp med sin nu sedan alltför länge utomlandsbodda moster. Munstycke till vattenslangen, svarta, vita och röda vinbär, röjsåg; mycket lite återstår innan han kan anses fullfjädrad.
Jag: Lillan, vill du ha gröt?
Lillkusin: Jag vill också ha gröt!
Lillan leker med Lillkusins ena sko.
Lillkusin: Jag vill ha den!
Lillan klappar, klappar och klappar Lillkusin.
Lillkusin: Jag vill inte ha mer klappar!
Lillan leker med Lillkusins vattenpistol.
Lillkusin: Jag vill ha den!
Jag: Lillan, ska vi sätta på dig en tröja kanske?
Lillkusin: Jag vill också ha en tröja!
Jag: Vill ni ha jordgubbar?
Lillkusin: Ja!!
Lillan: aaaaa!
Jag: Säkert det?
Lillan: ää ee!
Lillkusin: Jaa det vill vi!
(Lite senare).
Jag: Vill ni ha mer? Lillan vill du ha mer?
Lilkusin: Jag vill också ha mer!
Jag: Lillan, inte du? Har du fått nog?
Lillkusin: Jag vill också ha nog!
(Här sitter jag och funderar... Säger man ordbehärskning? Ordbehärskelse? Ingetdera?).
Lillkusin behärskar svenskan nästan ikapp med sin nu sedan alltför länge utomlandsbodda moster. Munstycke till vattenslangen, svarta, vita och röda vinbär, röjsåg; mycket lite återstår innan han kan anses fullfjädrad.
Jag: Lillan, vill du ha gröt?
Lillkusin: Jag vill också ha gröt!
Lillan leker med Lillkusins ena sko.
Lillkusin: Jag vill ha den!
Lillan klappar, klappar och klappar Lillkusin.
Lillkusin: Jag vill inte ha mer klappar!
Lillan leker med Lillkusins vattenpistol.
Lillkusin: Jag vill ha den!
Jag: Lillan, ska vi sätta på dig en tröja kanske?
Lillkusin: Jag vill också ha en tröja!
Jag: Vill ni ha jordgubbar?
Lillkusin: Ja!!
Lillan: aaaaa!
Jag: Säkert det?
Lillan: ää ee!
Lillkusin: Jaa det vill vi!
(Lite senare).
Jag: Vill ni ha mer? Lillan vill du ha mer?
Lilkusin: Jag vill också ha mer!
Jag: Lillan, inte du? Har du fått nog?
Lillkusin: Jag vill också ha nog!
(Här sitter jag och funderar... Säger man ordbehärskning? Ordbehärskelse? Ingetdera?).
Rapport från vildmarken, del 2 - drängen som blev poet, bland kantareller och fågelsång
"Värmlann ä ett lannskap mella Sverg å Nôrg, där mang ha skratt ihjäl sä å mang ha dött i sôrg".
Citatet är hämtat från dikten "Värmlann, 1990" av Gunnar Ehne, folkkär diktare på värmländska i den bästa bemärkelsen. Länge höll han diktandet hemligt och det där med att vara poet upplevde Gunnar Ehne som något lite o-manligt, berättar han i en intervju med Sveriges Radio Värmlands Lars-Erik Ohlsson. Som man om man vill kan lyssna till här.
Vi kommer precis hem från svampplockning. Lillan, min syster, min mamma och jag. Vi gick där, gummistövelklädda, bland aspar som dallrade, granar som brusade, myror och mossor och lavar - annars tystnad.
Och skogslukt. Jord. Barr. Kottar.
Som vi alltid gjort, höll jag på att säga. Få upplevelser sätter sig så till den grad fast i minnet som naturupplevelser - detta är beviset, för säg att det blev en tur var sommar, som små. Känslan av igenkännande är det gånger tio. Och var gång tänker jag hur skogspromenaderna - svampplock och blåbärsplock - att bara höra sina egna steg, att tappa bort varandra, lite, få gå och ropa efter varandra, något, tar fram poeten i en. Ingen slump, alla dessa värmländska poeter, tro mig.
Detta var Lillans första. Min mormor orkar inte gå med längre, hon vare sig ser eller hör tillräckligt. Men hon vet precis vad vi talar om, när vi berättar för henne då vi är tillbaka.
Och var gång tänker jag på honom, Herr Ehne, när jag känner mossan under händerna, när jag dröjt mig kvar lite, lite efter de andra, för att känna mig ensam i det stora.
En liten människa, enligt honom själv, som med värmländska ord satt just ord på det där stora, som en verkligt stor man. Kvällsböna är nu bara ett exempel. Och det slår mig just i skrivandets stund, hur väl detta sammanfattar vad jag flera gånger försökt komma fram till, när det gällt Sveriges förhållande till religionen. Ehne gick aldrig ut för att vara en religiös poet. Snarare skogarnas. Hur det som kallas "Gud" går hand i hand med skogarnas tystnad. Med mossan och älgarna. Nästintill ett glissement de sens som man säger på franska, hur ett ords ursprungliga mening "glidit mot" en annan betydelse och tillslut så till den grad att det fått en ny mening. Liksom våra psalmer blivit mer än religiösa. Liksom, ja, ni vet. Kvällsböna, alltså.
Har du nôn skog i din himmel, du Gud.
Te gå i en finen kväll.
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell.
Vi hörd fôll om gröna änger
om söer mä vita ull
Musik ifrå harpas stränger
å gater gjord uttå gull.
Men ja skull nock int trives mä då där,du Gud.
Du vet ja ä blyg å rädd.
Dä låter så fint på nô vis, du Gud
å ja ä int tocken klädd.
Kanske du tycker ja tarjer å fråger
men dä här ä noga för mej.
Fast slepper ja unna ellbrann å plåger
ska ja ta't sôm dä ôpp när dej.
Men har du en skog
i nôn utkant, du Gud
vill jag gå där i ensamhet
å ly på en bäck å på fôggelsång
när dej i all evighet
Citatet är hämtat från dikten "Värmlann, 1990" av Gunnar Ehne, folkkär diktare på värmländska i den bästa bemärkelsen. Länge höll han diktandet hemligt och det där med att vara poet upplevde Gunnar Ehne som något lite o-manligt, berättar han i en intervju med Sveriges Radio Värmlands Lars-Erik Ohlsson. Som man om man vill kan lyssna till här.
Vi kommer precis hem från svampplockning. Lillan, min syster, min mamma och jag. Vi gick där, gummistövelklädda, bland aspar som dallrade, granar som brusade, myror och mossor och lavar - annars tystnad.
Och skogslukt. Jord. Barr. Kottar.
Som vi alltid gjort, höll jag på att säga. Få upplevelser sätter sig så till den grad fast i minnet som naturupplevelser - detta är beviset, för säg att det blev en tur var sommar, som små. Känslan av igenkännande är det gånger tio. Och var gång tänker jag hur skogspromenaderna - svampplock och blåbärsplock - att bara höra sina egna steg, att tappa bort varandra, lite, få gå och ropa efter varandra, något, tar fram poeten i en. Ingen slump, alla dessa värmländska poeter, tro mig.
Detta var Lillans första. Min mormor orkar inte gå med längre, hon vare sig ser eller hör tillräckligt. Men hon vet precis vad vi talar om, när vi berättar för henne då vi är tillbaka.
Och var gång tänker jag på honom, Herr Ehne, när jag känner mossan under händerna, när jag dröjt mig kvar lite, lite efter de andra, för att känna mig ensam i det stora.
En liten människa, enligt honom själv, som med värmländska ord satt just ord på det där stora, som en verkligt stor man. Kvällsböna är nu bara ett exempel. Och det slår mig just i skrivandets stund, hur väl detta sammanfattar vad jag flera gånger försökt komma fram till, när det gällt Sveriges förhållande till religionen. Ehne gick aldrig ut för att vara en religiös poet. Snarare skogarnas. Hur det som kallas "Gud" går hand i hand med skogarnas tystnad. Med mossan och älgarna. Nästintill ett glissement de sens som man säger på franska, hur ett ords ursprungliga mening "glidit mot" en annan betydelse och tillslut så till den grad att det fått en ny mening. Liksom våra psalmer blivit mer än religiösa. Liksom, ja, ni vet. Kvällsböna, alltså.
Har du nôn skog i din himmel, du Gud.
Te gå i en finen kväll.
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell.
Vi hörd fôll om gröna änger
om söer mä vita ull
Musik ifrå harpas stränger
å gater gjord uttå gull.
Men ja skull nock int trives mä då där,du Gud.
Du vet ja ä blyg å rädd.
Dä låter så fint på nô vis, du Gud
å ja ä int tocken klädd.
Kanske du tycker ja tarjer å fråger
men dä här ä noga för mej.
Fast slepper ja unna ellbrann å plåger
ska ja ta't sôm dä ôpp när dej.
Men har du en skog
i nôn utkant, du Gud
vill jag gå där i ensamhet
å ly på en bäck å på fôggelsång
när dej i all evighet
9 juil. 2010
Frida K!
Älskade internet. Googlade häromdagen, igen, pâ Frida och Wien och upptäckte ju att utställningen visas i Berlin nu först, för att i höst flyttas till, just det: Wien. (Vilket fick mig att under en sekund tänka - och om vi redan i helgtn tog bilen till,? men nej, det fâr bli en höstfrâga). Och klick-klick-klack, sâ klickade jag via en tysk sida hem en dokumentär, kommenterad av ingen annan än redan omnämnda Hayden Herrera.
Sâ nu ska här âterupplevas lite. Âker ni en dag till Mexico, missa inte vare sig "dubbelhuset" de levde i, Frida och Diego, eller hennes föräldrahem, det vackra blâ huset i Coyoacan - sedermera ocksâ hennes dödshem. Dödshem. Fint. I ett annat liv ska jag spendera mitt vuxna liv i Mexico.
Tänk sâ enkel en irritationshuvudvärk kan försvinna! Och tänk vilka bra sidor vârt i övrigt ibland tunga att bära konsumationssamhälle ocksâ fört med sig. Jag kan fortsätta sitta här och lukta pâ blommorna, samtidigt som världen kan klickas mig närmre. Vackert!
5 juil. 2010
Ô que la vie est belle
...soudain, elle éblouit.
Brigitte Fontaine kommer till staden! "Livet, sâ vackert. Plötsligt fâr det en att kisa fullständigt, bländar mig totalt. Som ett vingklipp. Ibland pga ett nästan ingenting alls. Bländande".
BF. Finge jag bara sluta som Brigitte när jag nâr Brigittes âlder. Finge jag bara.
Des roses de cristal
Crissent et s'amollissent.
Mon amour sans rival
Murmure des délices.
Il prend ma taille ronde
Et ronronne sur elle.
Pour jouer, je lui gronde
Des menaces cruelles.
L'opéra vermeil
S'échappant du laser
Emplit l'air de soleil
Et d'ombres passagères.
Ah, que la vie est belle.
Soudain, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.
Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle,
Dans le mal et le bien.
On marche dans l'hiver
Brillant comme une abeille,
Brillant comme un éclair
Qui dure et émerveille.
La joie vous souffle au cœur.
On chérit l'univers
Comme un enfant de chœur
Son dieu d'éther et de chair.
Loin des bombes et des balles,
Goulu comme un bébé,
Sensuel on inhale
La fumée adorée.
Ah, que la vie est belle.
Soudaine, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.
Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle,
Dans le mal et le bien.
Sans rien chercher, je trouve,
Au détour d'un instant,
Une euphorie de louve,
Un amour de Satan.
Après de sombres heures,
Plus doux sont ces moments
Où l'on crie de bonheur
Comme un petit enfant.
Encore les baisers,
Vie secrète et changeante,
Je saurai te donner
Mon âme si méchante.
Ah, que la vie est belle.
Soudain, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.
Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle
Dans le mal et le bien
Brigitte Fontaine kommer till staden! "Livet, sâ vackert. Plötsligt fâr det en att kisa fullständigt, bländar mig totalt. Som ett vingklipp. Ibland pga ett nästan ingenting alls. Bländande".
BF. Finge jag bara sluta som Brigitte när jag nâr Brigittes âlder. Finge jag bara.
Des roses de cristal
Crissent et s'amollissent.
Mon amour sans rival
Murmure des délices.
Il prend ma taille ronde
Et ronronne sur elle.
Pour jouer, je lui gronde
Des menaces cruelles.
L'opéra vermeil
S'échappant du laser
Emplit l'air de soleil
Et d'ombres passagères.
Ah, que la vie est belle.
Soudain, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.
Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle,
Dans le mal et le bien.
On marche dans l'hiver
Brillant comme une abeille,
Brillant comme un éclair
Qui dure et émerveille.
La joie vous souffle au cœur.
On chérit l'univers
Comme un enfant de chœur
Son dieu d'éther et de chair.
Loin des bombes et des balles,
Goulu comme un bébé,
Sensuel on inhale
La fumée adorée.
Ah, que la vie est belle.
Soudaine, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.
Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle,
Dans le mal et le bien.
Sans rien chercher, je trouve,
Au détour d'un instant,
Une euphorie de louve,
Un amour de Satan.
Après de sombres heures,
Plus doux sont ces moments
Où l'on crie de bonheur
Comme un petit enfant.
Encore les baisers,
Vie secrète et changeante,
Je saurai te donner
Mon âme si méchante.
Ah, que la vie est belle.
Soudain, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.
Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle
Dans le mal et le bien
2 juil. 2010
Dagens korta
HÄNDELSE: Le Monde är räddad! Allt annat hade ju känts otänkbart.
PLANER: Snart springa hem, städa i snabbhet, dvs fuskstäda, för att ta emot ännu en bostadsagentur som vill se lägenheten, och därefter pâ-riktigt-städa, dâ vi fâr finbesök imorgon. Jippi!
SAKNAD: Havet! När jag klev av tâget igârkväll visade termometern pâ stadens största torg 38°. Strax efter sju. Det är inte mycket bättre idag, bara lite. Samt min fd chef. För jag har ju fâtt ny chef. Det är inte detsamma. Verkligen inte.
DUMMASTE: Fortfarande att man inte kan fâ nycklar innan man blivit ägare. Samt att allt inte är detsamma. Vanligtvis gillar jag förändringar. Sâ icke denna gâng.
SJUKA: Pang-bom-krasch. Hârddiskproblem, internt, alltsâ eget, alltsâ mitt huvud.
PLANER: Snart springa hem, städa i snabbhet, dvs fuskstäda, för att ta emot ännu en bostadsagentur som vill se lägenheten, och därefter pâ-riktigt-städa, dâ vi fâr finbesök imorgon. Jippi!
SAKNAD: Havet! När jag klev av tâget igârkväll visade termometern pâ stadens största torg 38°. Strax efter sju. Det är inte mycket bättre idag, bara lite. Samt min fd chef. För jag har ju fâtt ny chef. Det är inte detsamma. Verkligen inte.
DUMMASTE: Fortfarande att man inte kan fâ nycklar innan man blivit ägare. Samt att allt inte är detsamma. Vanligtvis gillar jag förändringar. Sâ icke denna gâng.
SJUKA: Pang-bom-krasch. Hârddiskproblem, internt, alltsâ eget, alltsâ mitt huvud.
ROLIGASTE: Att springa pâ samma bostadsagent som när vi besökte hus, sist, men nu knackandes pâ vâr dörr för att besöka den lägenhet vi säljer. Nejmen Tjena! (Till saken hör att hon är ung lika mycket bostadsagent som jag är det jag är, imposteur, säger man pâ franska, gudarna vet vad man säger pâ svenska - här fâr du mitt visitkort, jag menar, äsch, detta var ju mitt fotografvisitkort, vänta, hm, hm, här...
FAVORIT: Värmen!
KÖP: Kommande. Middag!
KLÄDSEL: Klänning. Le fond de l'air est frais, sa jag sist. Idag är luften endast knallhet. I like!
ORD: Bostadsagentur. Det är dagens ord sedan igâr. Vi hade bestämt arbeta endast med 2 utvalda, samt att vi i förrgâr kväll satte fart med particulier à particulier och en annan site där privatpersoner säljer till varandra och därmed undviker 7% mäklaravgift. Vrrrrom. Som lillan säger sâ snart hon ser en bil. Shit pommes frites, vore ett annat passande uttryck: Redan strax efter nio hade vi hört av cirkus 30 agenturer som nu vill besöka lägenheten och givetvis alla har "intresserade köpare pâ lager", jojo. Lyssnade vi bara pâ dem alla sâ hade vi ännu ett heltidsjobb att ta tag i: lägenhetsvisning och dâ icke för köpare, vilket jag gärna gör, men för agenturer som alla vill ha sin del av kakan och det gâr inte (det finns 100 agenturer bara i denna lilla stad, sâ det är ju bara att ta fram miniräknaren min käre herre och fru, hejdâ, tack för pâringningen, vänligen âterkom när ni har en kandidat. Tack).
HUMÖR: Gott mod, trots allt!
You show me continents, I see the islands
You count in centuries, I blink my eyes.
Det ger stöd dagar som är tyngre än andra.
Och förgyller de lättare med bara ännu mer förtroende.
Oceania
Björk. Björk!
Wanderlust
Den inledande bâtkonserten.
All is full of love, live Riverside Church New York
live again.
You'll be given love. You have to trust it.
All is full of love - videoversionen.
Pagan poetry - live, Royal Opera House
I've found an accurate pattern, a blue print of the copy in me.
Pagan Poetry - Live, Riverside Church New York
Kan det öht bli mycket bättre än sâ här?
Det ger stöd dagar som är tyngre än andra.
Och förgyller de lättare med bara ännu mer förtroende.
Oceania
Björk. Björk!
Wanderlust
Den inledande bâtkonserten.
All is full of love, live Riverside Church New York
live again.
You'll be given love. You have to trust it.
All is full of love - videoversionen.
Pagan poetry - live, Royal Opera House
I've found an accurate pattern, a blue print of the copy in me.
Pagan Poetry - Live, Riverside Church New York
Kan det öht bli mycket bättre än sâ här?
Inscription à :
Articles (Atom)