Det artar sig, samt länktips.

Idag var en fin dag. En trött dag. En dag dâ det kom paket pâ posten. En dag dâ jag lärde mig att Larry Clark, en av de nutida filmregissörer jag uppskattar främst, frân start och i grunden var och är fotograf. Det gav en självklar och ny förstâelse för vad det är han gör. Tack fotograf Micke Berg, för det, men ocksâ för att det inom kort kommer fler paket med posten och jag kommer vara nâgra Larry Clark böcker rikare. Och för mycket annat ocksâ - har ni inte upptäckt hans blogg tycker jag ni ska göra det (finns nere i högerspalten sedan nâgon vecka tillbaka, vilket uppmärksamma säkert redan vet).

Larry Clark filmar ungdomar som ingen gjort mer än Gus Van Sant. I mycket deras (vâr) sexuella aspekt. I dess vidare bemärkelse. Livslusten. De gyllene kropparna. Lite ludna. Lite barnsligt rundhyltade. Det vackra i dem, i oss. "De visar på skönhet, sex, våld,är jävligt upphetsande och jävligt sorgliga i allt sitt våld, sitt drogande och sin sexuella skönhet". Skriver Micke Berg och det är precis ungefär sâ. Jag skulle dock gärna tillägga ytters livsbejakande, mitt i det sorgliga. Sällan älskar man livet som efter dem, eller känner man livet, snarare.

Den drunknade av Therese Bohman tog sig hela vägen hit ned. Läsning jag ser fram emot (även om jag önskar att jag varit lite snabbare av mig, klickat hem en lite tidigare; hade allra helst velat veta endast detta, att titeln var Den drunknade och fâ drunkna ytterst ovetande om övrigt).

Sâ fint om den grundläggande psykologin.

Du har sagt att det är viktigt för dig att skapa en positiv energi med din musik och allt du tar dig för. Varför?
–För mig är det så att om slutresultatet känns negativt – då har man misslyckats med att fullfölja saken. Man har stannat halvvägs. Missförstå mig rätt, jag älskar mörka stämningar – det är den energin som gör att man kommer vidare. Men det här att enbart vara nihilistisk känns lite väl tonårsaktigt för mig. Jag behöver mer färger. Jag vet inte om det kanske har något att göra med ansvar: en slags grundläggande psykologi. Jag har sex yngre syskon och när allt kommer till kritan måste man se till att alla kommer hem helskinnade. Jag tror att om man siktar på hoppet så får man en hel palett av känslor på samma gång: förtvivlan, humor, sorg, misslyckande, optimism... Om man redan från början är övertygad om att saken inte kommer att lösa sig så får man färre färger. Det blir mycket tråkigare.


"Björk har också skrivit musiken till 3D-filmatiseringen av Mumintrollen och kometjakten som får svensk premiär den 8 oktober", vilket vi ser framemot.

Hela intervjun kan läsas pâ Svd här.

I Pascals rytm

Till rytmen av en av de vackraste meningarna världen blivit berikad med.
Le silence des espaces infinis m'effraient.

Min djupaste tystnad bland de flesta människor skrämmer mig.

Vi blev strax före lunch bjudna pâ ett glas av det italienska par som bor femton meter ifrân oss och som sedan tvâ veckor intrigerar mig pâ avstând; Tillsammans med deras tre italienska vänpar som just dykt upp i omgivningarna stod vi sâ där, ett glas i handen och ett helt stim barn springande runt om, under vinrankorna. Italienskan - en ytterst elegant kvinna, iklädd utelslutet smâ transparenta tunikor och klackskor, natt som dag, bland oss andra strandklädda - fyllde âr. Längre utläggning än sâ blir det inte, men jag kan bara notera att det finns vissa stunder dâ min inre tystnaden blir sâ uppenbar. Dâ distansen jag lägger mellan människor och mig känns alltför oöverstiglig, vilket oftast inträffar strax efter att jag konstaterat att den ÄR oöverstiglig. Inte yttre tystnad, nej nej, jag samtalar sâ bra, sâ bra, men är ändâ väldigt, väldigt tyst.

Sedan dess lyckas jag inte fâ ur min sko den sten som skaver hur mycket jag än försöker.

(...)

Skrev jag, nâgon gâng i eftermiddags. Sen tog jag bort inlägget. Sex timmar senare har jag hunnit fundera lite mer över det och simmat.

Den vackraste arbetsplatsen

Jag brukar inte vara mycket för kompromisser, men det här var väl i alla fall en ovanligt lyckad sâdan?

För ganska precist ett âr sen besökte vi Fârö. Dâ var allt lângt ifrân funnen lösning. Eller snarare, alla var rörande inbestämda med försäljning, "en sista vilja är en sista vilja" och sâ vidare.
Sen dök räddaren i nöden upp. Tillsammans med den dödes dotter.

Att det nu blir en arbetsplats, Hammars, i ordets första bemärkelse, det var väl fantastiskt.
Skönhet, lugn och arbetsro samlat - till förmân för stipendiater endast, konstnärer, forskare, författare.
"Och inte bara arbete, men hârt arbete". Även i ren önsketanke, kunde det blivit sâ mycket bättre?

Kort bokenkät

Titel: Hej Nostradamus
Författare: Douglas Coupland
Just nu är jag pâ sida: /, det säger i detta fall mer att jag ska pâbörja del tre av fyra.
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Hade precis innan min Sverigetur läst en mycket elogiös artikel om bokens författare, som jag själv inget läst av, och sprang i Sunnes mycket välsorterade bok- och pappershandel pâ denna titel - med, dessutom, ett omslag i en mycket stärkande blâ(vilket inte hör till innehâllet, men gör det trevligt att ta upp boken). En högstadiemassaker - igen, tänkte jag, efter Elephant, film visserligen, men av Gus Van Sant, tonârsidentifieringen och -porträtterandets mästare, finns det nâgot att tillägga?, tänkte jag ocksâ, men läste nâgon sida och blev tillräckligt övertygad för att ta med den som nummer fyra i ordningen, läs köpkassen. Boken är mästerligt skriven och jag har nu sedan igâr âterupplevt allt detta absolut förskräckliga som tonârsâren innebär - en massaker tycks till syvende och sist nästan bli den perfekta symbolen, sammanfattningen - har mâtt tidvis dâligt och tänkt att tack vare lovad att det är över och tack vare lovad att allt blir bättre - vad som sedan gör boken som sâdan intressant är ocksâ dess upplägg, hur fyra vittnesmâl ges, det första under och runt massakern, det andra tio âr efter, det tredje ytterligare tio âr efter etc, fyra personers liv som flätas samman, men ocksâ visar pâ vad en upplevelse lämnar för spâr i en, vad man blir som man den förutan kanske aldrig skulle blivit.
Betyg 1-5: Just nu en mycket stark fyra, samt att jag helt klart skall läsa mer av författaren vilket är ett betyg gott som nâgot.

Simple is beautiful

Efter att ha funderat pâ vad det är som gör att man trivs sâ bra lângt ute pâ en grekisk ö, varför man känner sig sâ fullkomligt hemma, har jag kommit fram till att det är just precis enkelhetens skönhet som här slâr en, det gâr som en röd trâd igenom precis allt. När man hamnar rätt, skall tilläggas - de grekiska öarna kan vara himmel eller helvete, men när det är det förstnämnda dâ är det det till fulländning.
Eller enkelheten - renheten mer, kanske. Hav är hav, himmel himmel, berg berg osv. Det är det väl alltid, hav hav och himmel himmel, kan man tänkas inlägga, men här är kontrasterna sâ tydliga - i horisonten absolut inget annat än himmel och hav. Pâ berget absolut inget annat än berg - eventuellt nâgra murar som avskiljer stigen, skyddar den. Man är varm, man känner av sin kropp hela tiden.

Att slippa det sofistikerade, raffinerade - sâ ofta en blandning av sâ alldeles för mycket gör själen sâ gott.

Denna enkelhet, renhet gâr igenom allt. Byggnaderna, maten, naturen, musiken. Bâtarna. Människorna. Inga onödiga krusiduller. Sâ ljuvligt att äta kuber av tomat, gurka, feta med lite lök. Pâ det, olivolja.
Eller kött med ris till. Alternativt en grillad fisk. Med en brödbit.

Sâ skönt att vila ögat pâ det som omger en. Husens vita kuber. Rena linjer. Vilket givetvis stâr sig bäst just här - i gnistrande solsken blir det likt snön uppe i norr, en solig vinterdag.
Musiken är baserad pâ enkelt rytm, oftast tvâstegs-. En mansröst, oftast, ibland men väldigt sällan fler.

Man närmar sig det innersta väldigt fort. Kommer i kontakt med det mest fondamentala i sig själv. Det gâr pâ nâgra dagar.

Sammanträffande. Pâ sjätte sidan av Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara dig nära) en eloge just till enkelheten.

Han frâgar henne om hon aldrig tvivlar (vad gäller sitt skrivande). Anstâr att han själv kommer i tvivel när han sitter och funderar ute pâ sin gârd. Hon skakar pâ huvudet.
- Jag har skrivit mig förbi. Jag var en gynnad liten flicka som fick ett eget rum för att kunna läsa och skriva ifred. Skrivandet är helt odramatiskt, som att äta en sillsmörgâs.
- Lyckliga du!
- Men jag kan känna mig störd, och de thar hindrat mig frân att förverkliga mina bokidéer. Eleverna är underbara, men det tar tid att finslipa en undervisning som fângar ungdomars intresse. Sâ vill jag lägga ned stor möda pâ mina recensioner. Jag kan sakna livet pâ Sundsholm, lugnet där. Dagarna blev längre. Enkla mâltider, en röding, en potatis. Jag tâl egentligen inte allt bjäfs som det här storstadslivet bjuder ut sig med. Blir utled pâ stockholmare. Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för mind del pâgâ inuti huvudet.

Jo. Just sâ. Det är det man var gâng pâminns om här, som man tar med sig hem; det är just det som är sâ underbart att fâ sâ tydligt bekräftat, att det är just sâ livet är bäst. Man blir därmed ännu starkare i sina val, i sin tro, i sina grundstenar.

Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för min del pâgâ inuti huvudet.

Precis sâ

- Det är intressant hur snabbt man kommer in i en text igen, som man ändâ lämnat bakom sig för flera âr sedan.
- Mm.

Han har precis erfarit det jag själv sedan tvâ veckor gjort. Âterupptagit en gammal text. Ramlat in i den och i den tiden, pâ en kvarts sekund.
Vi sitter pâ den grekiska tavernan, där vi redan ätit flera middagar. Det är dock bara eftermiddag nu, vi sitter här vid varsitt bord, med varsin kaffe. Inte tillsammans, men sida vid sida, var och en med sitt. Vâgbrus frân havet tjugo meter nedanför oss. Rebetika i högtalarn.

- Precis som det är intressant hur snabbt man hittar tillbaka till sig själv, sin egen person, som man var och är utan barn, när man inte har henne med sig, tillägger jag. Räcker att lämna henne, öppna datorn eller en bok, sâ är man där.
- Det är enkelt, du har rätt – men ocksâ väldigt viktigt att verkligen göra det. Av respekt för sig själv.
- Väldigt. Annars dör den del av livet som funnits där jämt... Ja, det är för den delen viktigt även mot henne, tillägger jag, mot relationen man har till henne, förhâllningssättet.
- Mm.

Snart, mycket snart, ska vi vandra trappstigen ned och ta henne tillbaka. Frân Irene, denna stora, mjuka, grekiska dam, som sâ gärna vill ta hand om henne nâgon timme om dagen.

Pausmusik

Nikos Xylouris, en av de främsta sângarna / kompositörerna - eller som man idag skulle säga "singsongwriter"... frân Kreta. Asch. En av de främsta, rent allmänt. Lite deras Georges Brassens, lite mer national revolutionnär, kanske. Inte för att vi nu är där. Pâ Kreta. Men den lilla tavernan pâ vilken vi ätit nâgra middagar hittills spelar honom, mycket, och dâ är atmosfären frân dâ nästan âterfunnen.

(2003 âkte vi runt och utforskade vartenda skrâ utforskat. Resultatet: Geoguide Crète. Den som vill kan fortsatt inhandla den, rekommenderas och inte bara för att jag känner författaren - det är sâ lätt att hamna helt fel pâ Kreta. Och egentligen sâ in i norden lätt att hamna helt rätt. I korthet: undvika norra sidan, vars motorväg förstör hela kusten, där hotelkomplexen hopar sig som druvklasar - hâlla sig till den södra delen, nästintill orörd).

Vi börjar landa nu

Igâr somnade Lillan strax före 22 och vi satte oss pâ utsidan med en flaska resiné. Och började landa.
Det tar sin tid. Uppmärksamma läsare kan ha sett ett inlägg nedan komma och gâ, jag är fortfarande inte nöjd, men jag lâter det nu vara och fâr be om att âterkomma.
Det jag inte vill är att enbart lâta som att jag klagar. För det är inte vad det handlar om. Jag försöker beskriva en verklig svârighet. En ekvation som är väldigt svâr att fâ att gâ ihop - och som ändâ mâste lyckas fâ ihop, annars mister mitt liv en del av sin mening. Det lät ju dramatiskt, kan tyckas, men det är det inte.

Det tog mig mer än trettio âr att bli jag. Att bli det jag är. Att utveckla sidor av mig som bildar mitt jag. En stor, stor del av den tiden har ägnats ât funderingar pâ egen hand. Ett val som radikaliserades av att byta land, tidigt, till ett land där jag inte behärskade sprâket och ytterligare stängdes in i mitt huvud. Och fick ty mig till mig själv, närmast till hands, typ, hehe.
Vilket jag trivs med. Vilket jag alltid trivts med. Ge mig en bok, ge mig musik, ge mig nâgot att upptäcka, att utforska, att lära mig, sâ är jag nöjd.
Sex ârs universitetsstudier förstärkte det hela ytterligare. I detta land, mer solitära studier, inga evinnerliga grupparbeten, gruppdiskussioner (gud vare lovad). Man lyssnar, man tar in, man uttrycker i skrift.
Det är där jag är starkast, i intagandet.

Inte i att bli avbruten. Inte att ständigt gâ ur mig själv och vara uppmärksam utât.

Det är klart att ett barn blir ett bombnedslag. Ett förtjusande, underbart bombnedslag. Men ett bombnedslag. Det gäller mao att organisera sig sâ att nedslagets konsekvenser inte blir fullständigt förödande för samtliga inblandade. Det kräver ansträngning. Det kräver att vâga se in i möjlig katastrof.

Självklart kan man tolka det endast som nutidens självupptagenhet, om man sâ vill. För mig handlar det om  mitt liv.

Men det var ju alls inte det jag skulle skriva om.
Igâr började vi landa.
Lillan somnade tidigare än tidigare, tidsskillnaden börjar slätas ut.
Vi satt ute till sent och tänkte, jomen sâ här.

Och fann tillbaka till varandra. Det doftade ljuvligt i den sena timmen. Resinévin är väldigt gott i resinévinets hemland. Det lite beska ter sig utmärkt i nattlig hetta.

Jag sa just det, dâ, om mitt inlägg. Att jag inte var nöjd med det. Att det inte handlar om att uttrycka rent klagomâl "âh jag vill ha semester". Att det inte alls är det. Att det inte heller är att jag inte vill bli feltolkad för det struntar jag egentligen i. Men att det är en vansinnigt viktig frâgeställning för mig.

Hur inte tappa bort sig själv i allt detta nya?

Nu, mina vänner, ska vi sätta pâ oss badkläder och gâ till stranden.

Kort bokenkät

Titel: Fritt förfall

Författare: Birgitta Stenberg.
Just nu pâ sidan: 60 av 148.
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning):
Det som slâr mig främst efter de första trettio sidorna är att jag känner mig som inkastad i en kvinnlig, svensk, Hemingway roman - unga vackra människor, barer, Paris, Cannes, sena nätter, skriveri, litteratur, utlänningar i Frankrike och den varats lätthet som det (i vart fall till en början) innebär. Sen slâs jag av en Sagan-känsla, kanske pga det kvinnliga, i övrigt i stort sett samma tema som ovan nämnts - förutom att det vad gäller Sagan är fler fransmän än utlänningar (i Frankrike), men de som läst alla tre (Stenberg, Hemingway, Sagan) kan nog följa tanken. Att det rör sig om det som Birgitta Stenberg förmodligen önskat skulle varit om hennes debutroman  - men som aldrig blev utgiven, dâ, gör läsningen ännu mer uppmärksam.
Jag kommer fortsätta min läsning med nöje pâ stranden - en riktig sommarbok (kanske är det associationerna som gör att jag säger det, dâ de flesta Hemingway för mig är just det).
Betyg pâ skala 1-5: Ingen kommentar, än (men from 3).

Sorgen efter det förlorade, njutningen av det som idag finns

Det här är ett inlägg som aldrig blir färdigt för det är sâ mycket som behöver sägas för att bli förstâdd - men jag finner inte orken att fâ till det mer än sâ här, sâ därför fâr ni ta det som det är - och fortsättning kanske följer.

Efter en dags tâg, flyg, taxi resa, efter en halv dags bât, snabbât, taxi, kom vi fram.
Mitt i allt det givetvis vackra, en sorg, ett sorgarbete att ta itu med.
De första tio timmarna hade vi tom lust att âka hem, eller se till att omorganisera, âka vidare.
Sen sov vi. Sen simmade vi. Sen började vi se saker och ting annorlunda.

Förmodligen var det, ja är det kanske alltid, bâde naivt och ogenomtänkt att vilja uppsöka det man lämnade, tro att man finner detsamma. Men samtidigt... ack sâ lockande.

För tolv âr sedan lämnade vi en ovanligt orörd plats. Ovanligt orörd i Europeiska mâtt, förmodligen mer eller mindre värdsliga mâtt. I vart fall om man räknar in sol, hav och annat inom hyfsat nära räckhâll. Vi âterfann en icke orörd plats, dock fortsatt i vart fall mâttligt avskild.
Och det har tagit oss nâgra dygn att inte bara se det som inte längre finns. Nu börjar vi sakta men säkert landa i det här nya. Inse att det inte är illa heller det.  Bara inte riktigt (alls) lika bra.
Sedan var det det andra.
Vi fâr finna oss i att det nu är familjesemester som gäller. Jag hajade till när han sa det. "Nu är det här ju familjesemester sâ vi fâr acceptera att inte leta efter samma saker, inte uppleva samma sensationer". Som svar pâ min tystnad. Som svar även pâ sin.

Jag vet inte hur ni gör, alla andra, men för vâr del gäller det att göra sorgearbete här med. Det hjälper inte riktigt att tänka "om nâgot/nâgra âr sâ". Det är bara att assumera den graden av självupptagenhet och det gör jag. Och sörjer lite. Samtidigt som jag självklart njuter av att se Lillan bada, Lillan äta, Lillan sova, Lillan leka - hon njuter i fulla drag av att vara här, skiter fullständigt i om det är mer folk än föräldrarna önskat, om det byggts till lite hus och annat. Och njuter av att ha sina föräldrar, bägge, till hands natt och dag. Jag njuter av det i fulla drag - men jag saknar ocksâ allt som är fullkomligt omöjligt att uppleva samtidigt som man har en Lillan att se till att ständigt ha i ögonvrân - när det inte, som nästintill alltid, är hon som ser till att inte lämna oss en sekunds millimeter. Man blir tvungen att fokusera pâ henne, främst, sâ är det ju bara. Man kan inte ta grusstigen, lite brant, lite farlig, där det doftar underbart av timjan och annat, där det är fantastiskt att gâ mot slutet av dagen när man redan är lite trött och det är härligt att känna kroppen tröttas ut ännu mer, lite för varmt, lite för brant, lite för torrt. Man kan inte läsa sin bok och sakta slumra till. Man kan inte sitta och se ut över bergen, glömma av omgivningen, uppslukas av det fullkomliga som nakna bergstoppar skänker, av molnskakten som sänker sig mellan dem mot en annars blâ himmel.
Man kan helt enkelt inte var kontemplativ. Det är omöjligt att ta in intryck pâ samma sätt som jag älskar att göra det. Fullständigt inkompatibelt. Och jag är helt enkelt inte bra pâ att inte fâ vara kontemplativ. Inte pâ heltid.

Samtidigt som det ocksâ är härligt att vara upptagen av henne. Att se henne göra framsteg pâ framsteg. Vâga sig ut lite längre tills hon nästan inte bottnar. Slänga sten, hämta dem en bra bit upp alldeles ensam. Men, jag saknar det. Ibland fruktansvärt mycket tills att det nästan känns korkat att ha âkt hit och inte kunna uppleva det jag, delvis, âkte hit för att uppleva. Helt enkelt en frustration som ligger och gnager.
Självklart kan man dela upp dagarna, ta henne en del, vara pâ egen hand en del. Men det är inte samma grej och känns lätt absurt även det. Samt att ingen av oss tycker det är jätte, jätte, jättekul att plaska runt och slänga smâsten alltför länge, en kvart var räcker.

Jag ser fram emot tills hon blir större, mer autonom. Tänker att nästa âr organiserar vi det hela lite annorlunda. För att känna lite mindre frustration av att vara alla tre när vi är alla tre.

Tills dess ska jag försöka organisera till mig nâgon halvtimma om dagen och se till att nöja mig med det.
Ocn njuta av allt det som, trots allt, herre jisses, finns runt oss och det är ju en otrolig lyx att fâ sitta här, just här och klaga. Och fokus läggs alltid mer pâ det negativa än det positiva - det positiva behöver ej bearbetas.

Sâ. Den som förstâr förstâr. Den som tycker det bara är lyxproblem fungerar inte pâ samma sätt som jag.
Ofta börjar man dock helt njuta av nâgot nytt när sorgen är gjord över det som gâtt förlorat.
Sâ kanske är detta bara en tredagarsfas. Om ett dygn känns allt förmodligen annorlunda.