Haha. Fortsätter inventeringen.
Den 26 mars året därefter, 2012, hade jag hittat en liten stuga med täppa!
Vi skrev på köpebrev, rev sönder det en dag därefter - och tre veckor senare ramlade vi på Huset.
31 mars 2019
Tiden - intuitionen - sanningen. Och Vargas Trujillo.
Det finns dagar dâ man har ett stort behov av att komma i kontakt med sig själv. Flum flum skulle någon säga, men ni som läser här vet jag förstår.
Då kan det hända att jag går in och bläddrar i gamla inlägg från samma tid x år tillbaka. Nu var det längesedan jag gjorde det, men denna morgon jo.
För nu åtta âr sedan skrev jag:
"Att vara tvungen en massa saker och tvinga sig själv att därför utföra dem förhindrar all tänkbar poesi i den direkt upplevda tillvaron".
Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.
Och jag tänker - kanske ingen slump att jag går in och bläddrar just nu. Våren. Tidsomställningen. Vem vore vi om inte också vi blev influenserade av detta. Behovet av nytt. Av omställning.
(I tidigare liv fick det mig att börja leta efter hus med täppor - idag bor vi i Huset och jag letar efter andra möjligheter till tidsskifte).
Dagar senare förtydligade jag mig själv - som så ofta - och kommenterade min egen tanke;
Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.
Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.
Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.
Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.
Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.
Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om.
Och jag tänker - flera saker.
Ett - intuitionen. Det är vad jag använt mest, som tagit mig längst.
"Trujillo väljer sina medarbetare på intuition". Vad skulle man annars välja dem på? Och idag har vi hunnit bli tretton personer som arbetar tillsammans här alldeles intill och jäklar i mig vad vi håller stenhårt på det. Att allt måste fungera. Att alla måste fungera tillsammans. Var gång man tömmar på det faller allt. Just nu - efter månader av knaster och sprickor - sitter den igen. Organisationen. Som fick växt värk.
Och just då. När den åter sitter igen - och för att ha fått den att sitta där har det krävts oändliga mängder av inkännande - finns det plats till annat. Och jag behöver (plötsligt) luftombyte.
En av de första tankar min man sa när vi precis träffats var hur det viktigaste alltid var att fortsatt lära sig. Att det egentligen inte spelar någon roll vad man sysselsätter sig med, så länge man lär sig blir nästan allt intressant.
(Detta var nu en evighet sedan).
Minns precis hur jag kände det, då, 2011, allt som ligger bakom meningen "Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill".
Poesin som finnes i lärandet. Som kvävs i rutinen. Som tur är har mitt liv formats så att jag själv kan styra över nästan alla rutiner. Kan rycka upp det mesta om jag så vill. Det mesta. Men ibland krävs fundering över vad. Som nu.
Poesin i vardagen. Det fina i kråksången är att just dessa dagar slår magnoliorna ut. Likt körsbärsträden. Det blir bra mycket enklare då, vänner, att finna poesin som sipprar in vare sig du bestämt det eller ej.
Gud vad jag gillade Bockfesten av Vargas Llosa. När läste jag därefter något som gav mig så mycket?
Då kan det hända att jag går in och bläddrar i gamla inlägg från samma tid x år tillbaka. Nu var det längesedan jag gjorde det, men denna morgon jo.
För nu åtta âr sedan skrev jag:
"Att vara tvungen en massa saker och tvinga sig själv att därför utföra dem förhindrar all tänkbar poesi i den direkt upplevda tillvaron".
Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.
Och jag tänker - kanske ingen slump att jag går in och bläddrar just nu. Våren. Tidsomställningen. Vem vore vi om inte också vi blev influenserade av detta. Behovet av nytt. Av omställning.
(I tidigare liv fick det mig att börja leta efter hus med täppor - idag bor vi i Huset och jag letar efter andra möjligheter till tidsskifte).
Dagar senare förtydligade jag mig själv - som så ofta - och kommenterade min egen tanke;
Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.
Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.
Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.
Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.
Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.
Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om.
Och jag tänker - flera saker.
Ett - intuitionen. Det är vad jag använt mest, som tagit mig längst.
"Trujillo väljer sina medarbetare på intuition". Vad skulle man annars välja dem på? Och idag har vi hunnit bli tretton personer som arbetar tillsammans här alldeles intill och jäklar i mig vad vi håller stenhårt på det. Att allt måste fungera. Att alla måste fungera tillsammans. Var gång man tömmar på det faller allt. Just nu - efter månader av knaster och sprickor - sitter den igen. Organisationen. Som fick växt värk.
Och just då. När den åter sitter igen - och för att ha fått den att sitta där har det krävts oändliga mängder av inkännande - finns det plats till annat. Och jag behöver (plötsligt) luftombyte.
En av de första tankar min man sa när vi precis träffats var hur det viktigaste alltid var att fortsatt lära sig. Att det egentligen inte spelar någon roll vad man sysselsätter sig med, så länge man lär sig blir nästan allt intressant.
(Detta var nu en evighet sedan).
Minns precis hur jag kände det, då, 2011, allt som ligger bakom meningen "Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill".
Poesin som finnes i lärandet. Som kvävs i rutinen. Som tur är har mitt liv formats så att jag själv kan styra över nästan alla rutiner. Kan rycka upp det mesta om jag så vill. Det mesta. Men ibland krävs fundering över vad. Som nu.
Poesin i vardagen. Det fina i kråksången är att just dessa dagar slår magnoliorna ut. Likt körsbärsträden. Det blir bra mycket enklare då, vänner, att finna poesin som sipprar in vare sig du bestämt det eller ej.
Gud vad jag gillade Bockfesten av Vargas Llosa. När läste jag därefter något som gav mig så mycket?
30 mars 2019
Monomanisk
Öppnar min dator och landar pâ två öppnade flikar:
a) exempel pâ kontrakt mellan hästägare och annan person för uppdelning av ansvar demi-pension
b) youtube film efter sökning "hur övertyga sina föräldrar om att ha en häst
a) exempel pâ kontrakt mellan hästägare och annan person för uppdelning av ansvar demi-pension
b) youtube film efter sökning "hur övertyga sina föräldrar om att ha en häst
23 mars 2019
Distancia de rescate
...är originaltiteln. Toxique den franska, av argentinska Samanta Schweblins roman. Räddningsavstând, ser jag, den svenska.
Läste den för några veckor sedan (månad sen?) och det var bland det mest märkliga jag läst.
Njöt rakt igenom - smålog nästan konstant dâ det ofta är konstiga vingliga vägar hon tar en med pâ. Underliga beskrivningar. Annorlunda. Att storyn inte höll absolut hela vägen igenom är här en småsak. Schweblins konst ligger inte där. Inte i vad men hur.
Har ni läst? Ska själv klicka hem nästa i detta nu.
4 av 5 pâ grund av egensinne.
Läste den för några veckor sedan (månad sen?) och det var bland det mest märkliga jag läst.
Njöt rakt igenom - smålog nästan konstant dâ det ofta är konstiga vingliga vägar hon tar en med pâ. Underliga beskrivningar. Annorlunda. Att storyn inte höll absolut hela vägen igenom är här en småsak. Schweblins konst ligger inte där. Inte i vad men hur.
Har ni läst? Ska själv klicka hem nästa i detta nu.
4 av 5 pâ grund av egensinne.
21 mars 2019
Imorgon
kommer Lillo hem efter sin tredje skolresa pâ tre âr. Andra gången vid Auvergne's vulkaner. Denna gång med kamrater hon bara känt i två veckor. Om hon darrade när jag lämnade av henne pâ parkeringen i ottan och mörkret - fem - i måndags morse? Inte det minsta. Tänker att där har saker och ting gått framåt. Och att jag tänker pâ henne nu är eftersom jag just sett kort pâ skolbloggen där hon sitter och kisar i solen.
Filosofen.
För nâgon månad sen:
Lillo (förebrående): Nu missade du ju ridningen i torsdags.
Hon : Ja, men du vet, det gör ju inte sâ mycket - det kan jag ju ta igen nästa vecka, vet du.
Lillo : Fel. Du kan aldrig någonsin ta igen det nu, mamma. Det kan man inte. Du har missat det för resten av ditt liv.
Jo.
(Och livet, jisses sâ det går undan. Minns när jag skrev här som flitigast. När raderna här blev mitt andningshâl; i ett liv där frustrationen ofta var sâ stor, behovet av ensamhet sâ enormt, okompatibiliteten mellan mig som förälder till ett litet barn som vägrar ensamheten. Vad allt blivit enklare nu. Vad rätt jag hade redan innan hon faktiskt var här - när jag sâ ofta tänkte att om jag en gång blev mamma sâ skulle jag nog bli som bäst som sâdan till ett barn som blivit stort).
Godnatt.
Filosofen.
För nâgon månad sen:
Lillo (förebrående): Nu missade du ju ridningen i torsdags.
Hon : Ja, men du vet, det gör ju inte sâ mycket - det kan jag ju ta igen nästa vecka, vet du.
Lillo : Fel. Du kan aldrig någonsin ta igen det nu, mamma. Det kan man inte. Du har missat det för resten av ditt liv.
Jo.
(Och livet, jisses sâ det går undan. Minns när jag skrev här som flitigast. När raderna här blev mitt andningshâl; i ett liv där frustrationen ofta var sâ stor, behovet av ensamhet sâ enormt, okompatibiliteten mellan mig som förälder till ett litet barn som vägrar ensamheten. Vad allt blivit enklare nu. Vad rätt jag hade redan innan hon faktiskt var här - när jag sâ ofta tänkte att om jag en gång blev mamma sâ skulle jag nog bli som bäst som sâdan till ett barn som blivit stort).
Godnatt.
Inscription à :
Articles (Atom)