Var inte rädda

Säger Henrik Schyffert och det tycker jag ni ska lyssna pâ.

Var sâ kär i Schyffert där, runt de sjutton, arton.
Var pâ konsert i Stockholm, Neil Young och Pearl Jam - jesus vilken kombination - och tro pâ fan, där kommer Schyffert gående och frågar om jag eventuellt skulle ha en cigarett (hade ingen cigarett, men höll inte pâ att dö mindre för det).

Att han sedan gifte sig med Bea Uusma och skilde sig frân henne - och hon skrev sin fina nordpolsskildring - och utbildade sig till läkare ! - och jag sâg en intervju med honom gjord av ingen mindre än Alex Schulman som vi ju alla älskar att hata - och han pratade om sin snickarbo nere pâ tomten - under tider dâ jag skulle skänkt min högra hand eller i alla fall nästan för att fâ lite tid och ett rum och lite ro och skrivtid och ja, ni vet.

Hur som. Han pratar i var inte rädda om bland annat rädslan vi alla i denna generation känner inför sâ mycket och om inte över hur det ska gâ för dem. Alla dessa Lillo.

Själva blev vi ju stora. Och tänker att vi vill ge mer än föräldrarna - men sakta men säkert börjar det gâ upp för mig att vi ju bara vill en sak, egentligen, det är att ge detsamma som föräldrarna - självgående, självförtroende, autonomi. Och är sâ jäkla rädda över att inte lyckas med det att vi bara gör för mycket hela tiden.

En helt annan historia just det, dock.

Sâ, ett, jag har börjat springa igen
Jag har börjat se pâ Babel när jag springer.
Och Henrik Schyffert.

Samt ser pâ Black Mirror - bättre noveller än dessa är kortfilmer skulle jag gärna läsa men tror aldrig jag kommer fâ den äran och njuter därför av var samtida sekund av Black Mirror - där jag tänkte pâ Schyffert genom hela det senaste avsnittet. Där den ängsliga mamman opererat in ett microchip i barnets huvud för att fâ kunna vara med och veta precis vad som händer henne hela tiden.

- Minnesbild: Du kommer hem till tvâ, ok? Kom bara in och säg att du kommit hem.
Hej, nu är jag hemma. Vad bra. Sov sâ gott.

Nu ska han ju dessutom fâ barn med Nour och jag tycker nog det är ett av de maffigaste par vi kan fâ skâda. Älskar henne med.

Startdust.

(Eller, starstruck är det väl egentligen man säger. Dust dock mer poetiskt?).

Dolor y gloria

Eller Douleur et gloire. Franska titeln pâ Almodovars senaste.

Som jag, lite nervöst, tog med mig mannen vid min sida samt Lillo att se i lördags.

Nervöst? Ja, lite, skall villigt erkännas. Mânga är vi som följt honom, älskat honom i sâ mânga âr.
Som med de senaste filmerna - tappat bort honom (en lättvindig "ja, varför-inte"-film, med homosexuella flyg-stewartar, minns ni den ens? ; följt av en melodramatisk i ordets obehärskade bemärkelse - vilket i sig är väldigt lite Almodovarskt, mästaren i mästerlig melodramatik, Julieta).

Vi tänkte - han har tappat det. Stinget. I depression. I icke-nutidsanda.

Sen hörde jag av en slump Antonio Banderas - mästerligt filmad av just Almodovar i den senares sista bästa, Le Piel que habito frân 2011 - kirurgen! huset! - bli intervjuvad av Augustin Trapenard (och inom parentes skall tilläggas att ni franskspråkiga som suktar efter kultur och bra intervjuer - lyssna pâ AT - France Inter, Boomerang - finns att lyssna pâ i efterhand - en halvtimme om dagen).
Om just Dolor y Gloria. Douleur et gloire. Smärta och ära.

Och fick det bekräftat. Att det varit mycket depression med i leken. De senaste tio âren. Och smärta; fysisk sådan; förminskande sådan, som ju i sig framkallar depression och sâ biter sig râttan i svansen. Och gjort filmandet omöjligt.

Antonio Banderas väldigt lågmäld. Mycket respektfull.

Och likväl. Nervös. Jag. För hur mânga åldrande regissörer har nu inte pâ senare âr misslyckats med det. Likt åldrande författare (Philip Roth älskare, ni måste hâlla med om att -. David Lodge. Marquez Garcia). Och det ville jag inte se.

Istället - tillbaka! Lågmäld, jovisst, men oj sâ vackert illustrerad. Och vi minns âter hans bästa alster, för de fâr âter liv här. Han citerar sig själv och gör det med bravur. (Och har till och med låtit alter egot Banderas leva i sin egen, Almodovars, lägenhet).

Det blir inte melodramatiskt. Men det blir hjärtkramande. Tvâ timmar spansk film och Lillo kom ut och tyckte väl inte den hade känts längre än vanliga filmer (säg).

Själv hade jag tårarna rinnande inom mig och en hel del pâ utsidan de tvâ timmarna igenom.

Kärleken till Almodovar. Lättnaden över att han återtagit kontrollen. Känsligheten är ju vad som gör Mannen, men det är sâ tragiskt när det blir pannkaka. Här tar sig majonäsen, som det franska uttrycket sâ vackert formulerar det. Och inte bara lite.

Och Jesus - Penelope Cruz! Likt i Volver filmar han henne som ingen annan. Han älskar hennes ilska. Hennes bestämda utâtpekande balettsteg. Visar hur vansinnigt vacker hon är.

Antonio Banderas. Som framför Almodovars lins förvandlas till elegansen inkarnerad.

(Att Lillo, nu tio, citerat filmen i flertalet samtal - "jag älskar ju att resa - det är som i filmen du vet; när han säger att det är resorna som lyft honom ovan Madrid". Eller. Som det var förr. "Som i filmen du vet; när barnen ibland lärde vuxna läsa).

Och spanskan. Gud vad det är härligt med spanska.