Frân Darwin till Pelevine - en del av charmen med Internet

Man säger ju "surfa", inte sant. Och en av fröjderna med surfandet är ju att man inte bara tekniskt men ocksâ mentalt gör det: surfar. Frân en vâg till en annan, en labyrint av associationer.

Hamnade här hos JennyMaria igârkväll och ramlade pâ hennes inlägg om Darwin.
Frân Darwin, till Viktor Pelevine - genom associationen en apa slänger potatis pâ den berömde vetenskapsmannen.

Viktor Pelevine är en av de nutida författare som imponerat mest pâ mig de senaste âren, alla kategorier. Fantastisk berättare, lysande talare-i-bilder, en mer cinematografisk författare fâr man leta efter. Och han älskar satir, provokation och det absurda i vâr existens, vilket han utvecklar under de mest överraskande former. (Lyckas jag en dag med tiondelen skattar jag mig nöjd).

Sprang pâ honom av en slump i en bokaffär för kanske fem âr sen och föll ögonblickligen huvudlöst för novellsamlingens (franska) titel: Macedonisk kritik av den franska tanken. (Tanken borde kanske snarare vara mentaliteten, filosofin, hm). Critique macédonienne de la pensée française. Inte blev det sämre av att en apas stint stirrande ögon, i svartvitt, mötte mina.

Pelevine är nu dessutom en mycket intressant person som sâdan. Eller Victor Pelevin - med c istället för K och utan -e i slutet - "den engelska versionen". Diplomerad ingenjör frân Energiinstitutet i Moskva som därefter läst kreativt skrivande. Skribent för tidningen "Science and Religion". Fullkomligt komplexfria referenser till allt han läst och gjort sitt, och det är mycket, en icke negligerbar del av läsefröjden. Vägrar ständigt att ge "nycklar" till alla symboler som finns i hans texter och talar hellre om hur hjärnan fungerar än om sina verk. Hâller sig för övrigt borta frân media sâ mycket som möjligt (alt. klädd i glasögon).

Modern, man mâste vara absolut modern, sa Baudelaire.
Pelevine har sedan 2006 alla sina texter fritt tillgängliga via nätet, för "icke-kommersiellt användande" och hans site innehâller mer än 1400 filer. (Givetvis "underlättar" beteendet när detta gäller originalversionen och man är översatt i ett väldigt stort antal länder - men ändâ .Tänkvärt).

Engelska Wikipedia referar till följande, väldigt representativt för författaren bakom namnet.

His novel Babylon bears on its cover the inscription, Any thought that occurs in the process of reading this book is subject to copyright. Unauthorized thinking of it is prohibited.


Har ni inte redan sâ: läs!

Note: Och jag antar att jag inte är den enda som vaknat om inte med tuppen men nästan pga total ignorans inför omvärldens tidsbyte.

IgNobel

Karin Bojs skriver i dagens DN om IgNobel ârets pristagare som nu utsetts. ("Värst" var väl litteraturpriset - som polismyndigheten på Irland kammat hem, efter att ha skickat otaliga böter till en polsk man, Prawo Jazdy, som uppenbarligen aldrig lärt sig trafikregler - och som struntade blankt i att betala en endaste bot. 2 smâ ord för ”körkort” på polska. Ska det tolkas som ignorans eller klumpighet? Eller total likgiltighet?). 

Hursomhelst fick det mig omedelbart att minnas en liten italiensk pärla av regissören Fabio Carpi som för nâgra âr sedan gick upp pâ en biograf under en vecka, i Paris. Den gick mao nästintill osett förbi samtlig publik, och hade gâtt förbi även mig om inte titeln i Pariscope âtdragit sig min blick. Ignobel. Var den franska titeln - Nobel den italienska.

En äldre författare bosatt i Schweiz vinner Nobelpriset, men lägger med ens ât sidan varje tanke pâ att âka till Stockholm för att hämta det (stolthet? dumhet? trötthet?). En ung journalist, Stanislas Merhar, stor beundrare av hans verk, kontaktar honom för att övertyga honom om motsatsen. Sâ börjar en roadmovie i snö. Och en aldrig avtagande diskussion mellan de bâda - den äldre fasthâller att han inte tänker âka hela vägen till Stockholm, den yngre anser att han därmed är en idiot. En vacker, lâgmäld historia, med ständiga motsättningar. Och lângsam. Jag gillar lângsamma berättelser pâ film.

Stanislas Merhar är enligt min mening en av de mest talangfulla franska skâdespelarna i sin generation. Och med den förmodligen konstigaste karriären. Liksom Ignobel riskerar han att gâ förbi en stor publik fullkomligt osedd - förmodligen pga en slags total likgiltighet inför yrket. Eller rättare sagt inför att ha succé - inom det yrket.

Stanislas Merhar är född 1971 i Paris. Son till en fransk journalist och en slovensk regissör var han tidigt passionerat musikintresserad och studerade vid l'Ecole Normale de Musique de Paris för att bli konsertpianist.
20 âr gammal bestämde han sig brutalt för att sluta för att istället ägna sig ât en annan passion: träförgyllning. För den som inte förstar detta förmodligen nyuppfunna ord innebär det att arbeta med att restaurera antikviteter, främst, vars trä är förgyllt. Guldramar, speglar, skulpturer. Han gör det till sitt yrke och älskar det.
Vid samma tid förberedde Anne Fontaine sig att filma « Nettoyage à sec » och hennes castingansvariga fick syn pâ den unge mannen och bad honom komma pâ audition. Han blev utvald bland ett hundratal kandidater, och utan att ha tagit en teaterlektion i sitt liv vann han âret därpâ le César (motsv. guldbjörnen), ârets manliga nykomling för rollen.

Hans karriär är lanserad. Och det gâr fort. Les savates du bon Dieu av Jean Claude Brisseau, Furia och La captive av Chantal Akerman, Adolphe av Benoît Jacquot tillsammans med Isabelle Adjani. Samt flertalet italienska filmer - bland andra Ignobel.

Man ser honom inte mycket nuförtiden. Han har ofta uttalat sig om att han inte tycker det är sâ roligt att filma. Och mellan raderna läser man inte sällan att han slutar med nâgot sâ snart han snuddar vid att "komma ända fram", för att hoppa pâ nästa utmaning. Tyvärr för oss i publiken. Men jag förstâr honom. Förstâr grundinställningen. Inte sâ rentable, men mâste allt vara det?

Av Ignobel finns det när jag Googlar efter den inte kvar ett spâr. Jo, ett. Av en kritiker som inte förstâtt ett jota av regissörens projekt och skriver ner den fullständigt. Ibland finns det helt enkelt ingen rättvisa.

De Otio, forts pa Seneque fran haromdagen (En annan hojdare, 30/09)

De Otio. Detta lilla masterverk skrev Seneque from 62 eft JC, 4 ar fore hans dod, och argumenterar runt problematiken inombords retratt, tid agnad at litteratur och sprak, att avga fran alla "medborgerliga aktiviteter" (han var en filosoferande politiker). Det ar Otiums bokstavliga mening har. Han justifierar sitt beslut att lamna politiken for att istallet agna sig at betraktelse, at att studera naturen - som brett begrepp. Han visar att man genom betraktelse ocksa ar aktiv, handlar; att det darigenom inte ar obligatoriskt att agna sig at handling och politik (i ordets "nobla" bemarkelse; forbattra samhellet).han vill darigenom ocksa visa att han inte pga detta val gar ifran sina principer - att Stoikerna genom hans retorik kan skriva under pa detsamma. (En av de stora motsattningarna mellan Epicurister och Stoiker var just detta: de senare var for att "den vise inte bor narma sig "medborgerliga affarer", om det inte finns en verklig anledning till det. Stoikerna menade istallet att "han bor vara aktiv i politiken om han inte dartill ar forhindrad".


Extrakt 1:
III, 3.
"Den ene gor egentid till sin princip, den andre anser den som ett undantag. Men detta undantag ska tolkas brett - om Staten ar for korrupt for att man ska kunna tro att man kan forbattra den, och sa till den grad att den ar pa vag mot sjalvdestruktion, da ska den vise inte branna onodig energi genom att vara loyal eftersom hans loyalitet inte gor nagon nytta. Om staten inte kan tillgodogora sig hans tjanster, eller om hans egna daliga halsa forhindrar honom att fortsatta, ja isafall bor han, liksom han aldrig skulle satta sig i en bat som inte ar tat, eller ga med i armen om han ar invalid, inte ge sig ut pa en vag som han vet att han inte ka ga pa.
III, 4.
"Pa samma satt kan den som annu inte gett sig in i det aktiva livet, innan han utsatter sig for dess stormar, stanna kvar i lugnet och utan drojsmal agna sig at det goda som ligger i att njuta av icke uppbokad tid, och odla de goda egenskaper man kan forbattra och forfina aven i vila.
III, 5.
For det ar detta man vantar sig av en manniska: att han ska vara manniskorna till nytta. Om mojligt manga, om inte sa nagra, om inte sa sina narmaste, om inte sa i alla fall sig sjalv. For den som ar till nytta for sin omgivning hjalper den allmanna nyttan. Pa samma satt skadar den som gor sig sjalv illa inte bara sig sjalv men alla dem for vilka motsatsen, hans forbattring (genom egentid), kunde ha hjalpt, pa samma satt sa gor den som gor sig sjalv gott de andra en tjanst pa sa vis att han forbattrar den manniska som en dag kan komma att vara dem till nytta.