IgNobel

Karin Bojs skriver i dagens DN om IgNobel ârets pristagare som nu utsetts. ("Värst" var väl litteraturpriset - som polismyndigheten på Irland kammat hem, efter att ha skickat otaliga böter till en polsk man, Prawo Jazdy, som uppenbarligen aldrig lärt sig trafikregler - och som struntade blankt i att betala en endaste bot. 2 smâ ord för ”körkort” på polska. Ska det tolkas som ignorans eller klumpighet? Eller total likgiltighet?). 

Hursomhelst fick det mig omedelbart att minnas en liten italiensk pärla av regissören Fabio Carpi som för nâgra âr sedan gick upp pâ en biograf under en vecka, i Paris. Den gick mao nästintill osett förbi samtlig publik, och hade gâtt förbi även mig om inte titeln i Pariscope âtdragit sig min blick. Ignobel. Var den franska titeln - Nobel den italienska.

En äldre författare bosatt i Schweiz vinner Nobelpriset, men lägger med ens ât sidan varje tanke pâ att âka till Stockholm för att hämta det (stolthet? dumhet? trötthet?). En ung journalist, Stanislas Merhar, stor beundrare av hans verk, kontaktar honom för att övertyga honom om motsatsen. Sâ börjar en roadmovie i snö. Och en aldrig avtagande diskussion mellan de bâda - den äldre fasthâller att han inte tänker âka hela vägen till Stockholm, den yngre anser att han därmed är en idiot. En vacker, lâgmäld historia, med ständiga motsättningar. Och lângsam. Jag gillar lângsamma berättelser pâ film.

Stanislas Merhar är enligt min mening en av de mest talangfulla franska skâdespelarna i sin generation. Och med den förmodligen konstigaste karriären. Liksom Ignobel riskerar han att gâ förbi en stor publik fullkomligt osedd - förmodligen pga en slags total likgiltighet inför yrket. Eller rättare sagt inför att ha succé - inom det yrket.

Stanislas Merhar är född 1971 i Paris. Son till en fransk journalist och en slovensk regissör var han tidigt passionerat musikintresserad och studerade vid l'Ecole Normale de Musique de Paris för att bli konsertpianist.
20 âr gammal bestämde han sig brutalt för att sluta för att istället ägna sig ât en annan passion: träförgyllning. För den som inte förstar detta förmodligen nyuppfunna ord innebär det att arbeta med att restaurera antikviteter, främst, vars trä är förgyllt. Guldramar, speglar, skulpturer. Han gör det till sitt yrke och älskar det.
Vid samma tid förberedde Anne Fontaine sig att filma « Nettoyage à sec » och hennes castingansvariga fick syn pâ den unge mannen och bad honom komma pâ audition. Han blev utvald bland ett hundratal kandidater, och utan att ha tagit en teaterlektion i sitt liv vann han âret därpâ le César (motsv. guldbjörnen), ârets manliga nykomling för rollen.

Hans karriär är lanserad. Och det gâr fort. Les savates du bon Dieu av Jean Claude Brisseau, Furia och La captive av Chantal Akerman, Adolphe av Benoît Jacquot tillsammans med Isabelle Adjani. Samt flertalet italienska filmer - bland andra Ignobel.

Man ser honom inte mycket nuförtiden. Han har ofta uttalat sig om att han inte tycker det är sâ roligt att filma. Och mellan raderna läser man inte sällan att han slutar med nâgot sâ snart han snuddar vid att "komma ända fram", för att hoppa pâ nästa utmaning. Tyvärr för oss i publiken. Men jag förstâr honom. Förstâr grundinställningen. Inte sâ rentable, men mâste allt vara det?

Av Ignobel finns det när jag Googlar efter den inte kvar ett spâr. Jo, ett. Av en kritiker som inte förstâtt ett jota av regissörens projekt och skriver ner den fullständigt. Ibland finns det helt enkelt ingen rättvisa.