Kanske var det Therese Bohmans doftinlägg?
Kanske var det en av kommentarerna hos henne, som nämnde en Stéphanie de St-Aignan, och dessutom gjorde det precis samma dag som vi skrev pâ köpelöfte för vârt nya och i hjärtat första hem - kommande hem, rue St-Aignan?
Kanske var det plötsligt nostalgi, att se hur fort allt gâr, att det i dagarna är fyra âr sedan vi lämnade Paris bakom oss, efter tio gemensamma gata-upp-och-gata-ned-âr i huvudstaden?
Kanske var det att, igen, befinna sig där, utan oss, bara jag, som sâ ofta med jobbet och sent in pâ natten.
Att inte ha känt lukten, pâ ack sâ länge, men en doft för alltid förknippad med min älskade, den som brändes i hans lägenhet, bland böcker, cigaretter och rödvin, rue Montmorency, i Paris, dâ?
Papier d'Armenie. Det doftar sâ särdeles gott. Man viker dem i dragspel och drar tändstickan mot svavlet, tänder pâ ena kanten, blâser, och sen behöver man inte leta mer efter hemdofter - man hittar hem med ens. Och väl beprövad, dessutom, att ta bort äckliga icke-dofter i det mest ostädade hus. Samt en massa tjosan andra bra sideffekter - typ antiseptiskt och sâ vidare.
Igârkväll runt midnatt fick jag hursom en gâva. Av en mycket kär kollega jag sedan 2004-2005 nâgon gâng började kalla frère.
Specialutgâva. Ljuvlig!!
Man finner den här. Men originalet är originalet. Och jag kan ju bara varmt rekommendera dem bägge.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire