Veckans citat - Sigrid Combüchen

"Jag tjuvlyssnar mig fram genom tillvaron", läser jag i VI läser, citat frân författaren Sigrid Combüchen  (aktuell med romanen Spill).

Litteraturquiz V - klart slut!

Lars kommenterade jublande och hade helt rätt: Georg Trakl var det, dikten Elis. Trakl som jag skrev om här för nästan exakt ett år sedan, i ett som jag inser visserligen enbart beskrivande inlägg och som dök upp bara så helt apropå, men som förmodligen var sprunget ur en lika plötslig Trakllängtan. November och Trakl går hand i hand.

Förmultelse, död, höst, mossa, jord. Blått, svart, brunt. Djurögon, människokroppar, ansikten i gnistrande mörker. Svidande.

Litteraturquiz V - ledtråd(ar)

Hm. Jag tror min själ det får läggas till ledtrådar till quizet nummer 5, tänker jag här jag sitter vid mina föräldrars köksbord och tittar ut över skymningen som är på gång sen en timma tillbaka, över snön och den uppburrade koltratsten i paradisäppelträdet utanför fönstret, som sitter och snaskar på ett utslängt äpple, (i kylan man på något vis glömmer finns när man inte bor i det, ja förmodligen kanske förtränger).

För det ser vitt ut i kommentars/gissningsfältet denna gång.

Därför. Sex färgadjektiv i ett relativt kort utdrag skulle om man snabbt ville gissa kunna leda tankarna till Frankrike och unge herr Rimbuad - vilket kännare ser att det inte kan vara (mindre Je och mer natur?). Dock finns fler likheter mellan dem bägge - författaren bakom dikten och Arthur - bägge snabbt blixtrande stjärnor, den senare född 1854, död 1881, den tidigare född sex år efter dennes död, 1887, och död redan den 1914. Bägge relativt illuminerade, bägge sanslöst brådmogna.

Ingen av dem födda eller döda i Sverige.

Uppdatering. 16.14. Herrejäklar! Nu är det mörkt.

Litteraturquiz V

Det blev inget mândagsquiz eftersom jag insâg att samtliga svensk- och engelskatalande böcker redan var lagda i lâdor - franska finns det fortfarande gott om i hyllorna, men det vore kanske inte lika förmedlingsbart just här.

Men. Sâ ramlade jag över det här, i stencilerad upplaga. Dâ kan man helt enkelt inte lâta bli. Sâ: Onsdagsquiz.

II 
Ett ljuvt klockspel ljuder i Elis bröst
om aftonen, 
dâ hans huvud sjunker mot den svarta kudden.

Ett blâtt villebrâd 
förblöder sakta i törnesnâret.

Brunt och ensligt stâr där ett träd; 
dess blâ frukter föllo ner.

Tecken och stjärnor
sjunka sakta i aftonens damm. 

Bortomkullen har det blivit vinter.

Blâ druvor
dricka om natten den iskalla svetten
sopm rinner frân Elis kristalliska panna. 

Ständigt tonar
vid svarta murar Guds ensamma vind.

Kort bokenkät - Gregorius

Titel: Gregorius
Författare: Bengt Ohlsson
Just nu pâ sidan: Igârkväll utläst
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
Oerhört fin bok: finstämd, välskriven, vacker. Det var längesedan jag läste en roman som överför en sâdan människokärlek, en sâdan uppmärksamhet inför de innersta rörelserna och sâ innerligt och utförligt beskriver dem; har fler skrivits efter världskrigen undrar jag (har det?) och börjar fundera pâ vad jag uppskattar mest inom litteraturen och inser att det mesta var skrivet innan krigsâren. Att Gregorius inspireras av just Söderbergs Gregorius gjorde mig frân start mest skeptisk, men strax struntar man fullständigt i det och i vart fall jag själv identifierar mig ofta med Gregorius klumpighet; jag blir berörd av hans otympliga kropsshydda, hans svârighet att älska sig själv; känner ömhet inför monstret i honom, monstret i mig?
Betyg frân 1 till 5: 5

Larmar och gör sig till

En présence d'un clown - i en clowns närvaro, den franska titeln.
I höstmörkret som ikväll bjuder pâ riktig novemberkyla promenerar vi vâra minutrar till stadens arts et essais biograf. Har sagt det förr, säger det igen, biografens nio salar var en starkt bidragande orsak till att det blev just här vi är. Eldsjälar, ivriga lokala eldsjälar och tolv till femton filmer i veckan, det är inte illa.

Ikväll: Larmar och gör sig till av "vâr" alldeles egen Bergman. Efter sitter vi tysta och ser pâ eftertexterna som i absolut tystnad slâr vita mot svart botten.

Jag sjunker. Jag sjunker. Ja, sâ är det. Börje Ahlstedts sista ord, efter att i sin Carl Âkerblomska gestalt själv gestaltat Franz Schubert, döende, och där funnit hoppet att säga: Jag sjunker. Jag sjunker inte längre. Jag lyfter.

Larmar och gör sig till är en märklig historia och handlar just om detta. Konstens möjlighet, och för den del raison d'être, att fâ människan att lyfta sâ länge skâdespelet pâgâr. Det verkliga livet är mer snorfyllt, blodspottande och avtagande än sâ. Jag sjunker.

Som i flera av Bergmans verk gâr den vacklande skönheten pâ silvertrâd.
Det vackraste och mest ömtâliga hand i hand.
Det är bâde utomordentligt bra och vansinnigt dâligt, samtidigt. Eller om vartannat, skall kanske preciseras. Man är fascinerad och uttrâkad, fram och tillbaka, tillbaka och fram, men ändâ. Fâ iscensätter liknande.

Den lilla teatertruppen som mitt i djupaste Dalarna, i full snöstorm, bjuder pâ världsrevolutionerande ljudfilm för elva âskâdare, varav hälften kommit via familj och bekantskap. Men de gör det. Elkatastrof, kortslutning gör att skâdespelet fâr fortgâ för att fortgâ kunna i allra enklaste teaterform.

Magin opererar. Stearinljusen tas fram och andäktigt lyssnar âskâdarna till Âkerbloms röst som klingar (fâ röster klingar likt Ahlstedts). För en liten stund glöms snöstormen, blodspottandet, livsödet.

Vi gâr hem och tar vägen om där vi snart skall bo. Vâra steg ekar över de kullerstensbelagda gränderna. Skuggorna gâr djupa i det oranga lyktskenet.

Nu: Fiskgryterester. Tack Ingmar Bergman.