One more cup of coffee for the road

Ah, mina vänner. Det är en vemodig resa ikväll hem pâ tâget frân huvudstaden, efter middag med en av de personer som spelat störst roll i mitt liv de senaste 5 âren och som nu, snart, förmodligen inte kommer spela nâgon mer roll. I vart fall inte lika aktivt, inte pa samma, regelbundna sätt.

Ocksâ var det ju det där med bloggkärlek, länkkärlek.
Ja, för kanske är det just därför jag blir extra berörd av Thomas Nydahls 3 senaste inlägg ikväll. En ung italiensk författarinna, Etty Hillesum, âterigen Etty Hillesum - i en "lista" nyligen kom frâgan vilken bok man ger bort och Gud vet hur mânga exemplar av Hillesums dagbok jag givit bort... - och, sist: One more cup of coffee for the road. Hade jag inte suttit pâ tâget där jag nu sitter hade jag youtubeletat som en galning för att fâ er att lyssna till Dylans toner (hur är det, är det Linda Ronstadt i kören? En av de mer begâvade ladies vad gäller att fâ verkligt liv och anledning till en kör...).

Och sedan Thomas fina ord att ta med sig in i natten:
"(...) det är snarare en uppfordrande inställning: att varje dag leva så som jag önskar att livet borde levas".

Just den inställningen var anledningen till att kvällens middag gick i vemodets ton.
Uppdatering: Nu är jag hemma och konstaterar att ni kan se och lyssna till Bobs stämma hos Thomas. Fast - ny uppdatering: det gick för fort igârkväll och Thomas har helt rätt i att rätta mig: ni kan där lyssna till Roger McGuinns version som ju inte gâr av för hackor den heller.