1. Hur gulligt det är på en skala - som man sa när jag en gång bodde i Sverige, vilket med andra ord är längesen - när man vaknar strax efter åtta, tittar ut och ser en liten hare göra sin morgongymnastik likt en yrvaken kattunge på gräsmattan, i sällskap av en gröngöling som sprätter omkring likt en skata i sin tur sällskapad av fem, sex koltrastar som sjunger dåndimpen av en.
2. Hur svårt det är att veta hur man, vilket jag undrar sedan igårkväll, skulle reagera som inre varelse om man bodde här permament, vilket är ett tillräckligt lätt projekt att sätta i verket för att tanken skall bli svindlande.
3. Hur komplicrat livet blir på ett kast när man når den grekiska ön där en väninna med man byggt hus och är jättenöjda - för henne inkörsporten till Grekland och hennes enda upplevelse - och man själv på en sekund inser att detta är värre än mina fasor, motsatsen till vad jag älskar med "mina" grekiska ö-upplevelser, saknar tystanden, allvaret, bergfastheten i djupet av min själ och kan inte dela en gnutta av saknaden för det vore att förneka det de tycker om och efter en knapp vecka blir situationen i stort sett outhärdlig och vi tänker att aldrig mer bli bjudna någonstans och riskera att där bli fast.
4. Hur enkelt allt åter blir när man bokar färjan därifrån en dag tidigare, hamnar i hemkvarteren i Paris två dagar senare, spenderar två dagar och tänker att vad själen saknar denna
élévation det innebär att gå omkring med vackra byggnader, kultur, höga träd i parkerna som sällskap; en storstad med anonymitet och de bästa resultat människan lämnat efter sig.
5. Hur djupsinning man plötsligt åter bli när man några timmar senare tar bilen från lägenheten i den nya hemstaden, där man inte ville stanna mer än den timma det tog att packa om, hamna här under en stjärnhimmel som heter duga, en tystnad som är oändlig, och stilla undra. Om vi bodde helt här, vad skulle hända med oss då? inifrån sett. Och med Paris-resor till det andra hemlandet, ja med hemland menar jag så just Parisgatorna, de mina och andras, ofta, ofta. Tystnaden och djungeln som alternerande alternativ och det endast. Varanden i vilka jag får vara ensam.
6. Hur mycket bättre livet känns när man läser
Le Double av Dostoijevski än när man läser x eller y annan roman.
7. Hur allt ovan blir än mer svindlande med föregående inlägg ständigt susande i bakgrunden. Whatever works, ni vet, eller back to basics, eller
whatever really matters. Verkligen det enda som räknas.
8. Hur trevligt det alltid är att läsa om alla svenskar som i dessa dagar går tillbaka till vardag medan landet man lever i lver mitt i semestermånaden nummer ett. Dubbel njutning eller något åt det hållet.
9. Har nu levt långt från civilisationen i en månad och har tre veckor kvar tills de verkliga frågorna skall ställas - antar att det blir minst ett år till i staden men sedan? - mår så gott långt från civilisationen - eller snarare: långt undan fysisk närhet med mängden, älskar de skriftliga relationerna, de telefonledes likaså, och några, några få andra.
10. Under den månaden har jag funderat mycket på hur trevligt och på något sätt pockande blogglivet var på den tiden då jag lade upp tiotusen bilder tills dagen kom då jag ville spy på allt och tog bort 95 procent av inläggen och insåg att det kändes lättare så, men samtidigt mycket mindre trevligt och pockande, hur mycket mindre jag dras hit, och undrar om det beror på autocensuren eller på att annat kommit att ta upp mer av min tid och att livet tyvärr endast räknar tjugofyra timmar om dygnet? och hur jag tycker det är så fint att se er alla komma igång med bloggandet, tillsammans med vardagen, ert bloggande, mitt liv, i mycket, trivs i erat sällskap, kanske kommer jag åter mer igång med mitt. Och bilder, foton, det är bra. Men jag kommer inte helt fram till slutsatsen att det är bra för mig så där är vi ej än.
11. Ja, och självklart tusen till.
Nu skall jag gå och sova.
