Oväntade effekter

Tillfälligt avbrott

1. Torsdag till lördag, utflykt till Paris med Lillo och träff med en av dem som känt mig längst. Hur trevligt som helst. Massor med vin, massor med god mat, massor med prat. Hur trött som helst.
2. Därefter, idag, ljuvlig vârdag, med upptagande av alla grenar mannen i mitt liv hunnit kapa under vâr bortvaro. Vi är ej överens om vad som borde kapats. Vi är sällan sâ oense i frâgor, vilket gör oss ytterst ovana inför nuvarande situation. (Han anser mer, jag anser mindre, piece of cake säger ni dâ allt växer âter, men i detta fallet är sâ icke fallet, vilket gör saker mer... definitiva). Hur trött som helst.

Finaste tjej.

Timidité (minnesanteckning)

Jag ser henne längst ned i trädgârden. Klänning under kappan, prinsesskronan i handen, gummistövlar, mössa, i kall vârsol. Hur hon tar sig ett varv, sätter sig ned pâ bänken under ett av träden. Och tittar upp i himlen.

Vi har just kommit tillbaka frân grannhuset, där invânarna har ett barnbarn, dotterdotter, som är Lillos kompis. Som varit här tidigare under dagen och nu velat bjuda in Lillo pâ mellanmâl. Jag följer dig, sa jag - att följa innebär pâ andra sidan den lilla kyrkan, tvâ minuter bort - men sen gâr jag hem och jobbar. Jag kan komma och hämta dig alldeles strax, tillade jag, när jag sâg nâgot svischa förbi i hennes blick. Ja, och är det sâ att du vill hem är det bara att du säger till sâ gâr jag med dig eller ringer efter din mamma, inflikade mormor. Vi har gâtt dit, vi har tagit av oss, hon har sett hur kakan sâg ut som mormor gjort till flickornas mellanmâl. Men hon vill med hem. Vi har provat tre tricks, gjort tvâ försök. Hon vill med hem. Hon fâr ett litet foliepaket med kaka i att ta med sig. Men det var väl dumt, hör jag mig säga - du kommer ângra dig och B. kommer vara ledsen. Ni kan ju inte alltid bara vara hos oss, ibland är ni där, ibland är ni här. Du har ju dessutom varit här förr. Skall du verkligen inte vara kvar? Jag kommer och hämtar dig om en halvtimme om sâ är, ni hinner inte mer än äta och du kommer vara arg för att jag redan kommer. (Och vill ju inte lämna dig med ett nederlag, men det kan jag inte säga till dig). Men inget att göra.

Hon har släpat benen de sista tjugotalet metrarna. Jag har gâtt in. Och här sitter hon nu, under ett träd och dinglar med benen, tittar upp mot himlen.

Sen ser jag att hon sakta börjar gâ upp mot huset.

Kommer in, suckandes. Mumlandes.

Lillo: Ah. Jag är verkligen ledsen över att vara ett blygt barn.
Hon: Vad sa du?
Lillo: Ja! pâ grund av min blyghet mâste ju alltid B. komma hit och det är ju inte roligt för henne. Eller för mig.

A cause de ma timidité. Je regrette d'être un enfant timide. 

Hon: Mm... Men nu ville du ju inte...
Han (dyker upp i dörren): Jag har ett förslag. Jag följer dig bort, stannar tills ni har börjat leka och du känner dig bekväm, och sen ser vi om jag kan gâ, ok?
Lillo (allvarligt): Ja, ok.

De trampar iväg. En timma senare är han tillbaka. Du kan gâ nu, har hon sagt. Lyckligt uppflugen pâ morfaderns rygg, morfadern som likt mormorn har ett hjärta av guld. Ytterligare tvâ timmar senare är hon tillbaka.

Filmtips - Viva la liberta

Här dyker han upp igen. Toni Servillo, som likt i underbara La grande belleza (jag skrev om här) spelar sin roll, här faktiskt roll-er, som om ingenting var hänt - man kommer pâ sig själv med att undra i vad det sitter, var det kommer ifrân, faktum att han fâr en pâ fall.

I den tidigare spelade han en âldrande författare som gav ut en storsäljare mycket ung och som därefter ägnat sitt liv, pâ gott och pâ ont, ât att leva det mondäna livet storstaden, här Rom, erbjuder - eller i vart fall erbjudit. Filmen tar vid där tjusningen falnar, men slutsatsen âr lângt ifrân självklar. En nutida Dolce vita.

I Viva la liberta, av Roberto Ando, baserad pâ hans egen roman med samma titel, spelar Servillo en politiker, partiledare, som sjunker, sjunker och sjunker i alla mätningar. Filmen börjar där han bestämt sig för att dra - och gör det. Hans (mycket elegante Valerio Mastendrea) assistent letar upp hans fru för att fâ hjälp i sökandet - hon stâr bet likt han. Men har ett gömt kort i skjortärmen: politikerns tvillingbror, en bipolär filosof. Assistenten söker upp honom, de gâr ut pâ restaurang för att se om han kan fâ nâgon hjälp av för att lyckas i skattjakten - och under ett ovaktat ögonblick när assistenten tar ett samtal, kommer en journalist, övertygad om att brodern är politikern. Assistenten ser det hela - och fâr en idé. Under de dagar det kommer ta för politikern att hämta sig / bli uppsökt - kanske?

Filosofen, lika sprudlande och rakt pâ som politikern hämmad, grânad och langue de bois likt man talande säger pâ franska - trämâl, trätunga - politikersprâk (!) skulle kunna var svenska översättningen.

Servillo är en sent strâlande stjärna och filmen, där musiken spelar en av de större rollerna, ytterst elegant. Kan ni se, se.

Och har ni än mer tur att ramla pâ la Grande Belleza - den stora tjusningen/skönheten - se ocksâ (än hellre) den.

Fâ nutida filmer har den ambitionen.

1. Trailer (fransk text).
2: Scenen med journalisten, ljuvlig (engelsk text).

Varsâgoda!

Egentid - ett icke nutida koncept

Egentid. Le temps à soi. Redan Plinius den yngre skrev om den, kom ihåg var ni påmindes om det först!

För övrigt.

Franska wikipediasidan över honom här.
Svenska wikipedisasidan över honom här.

Välgörelse

 En av anledningarna att Paris alltid är Paris. Det slår hårt mot mig och beroende på det initiala sinnestillståndet gör det mig glad, nostalgisk, sorgsen. Glad över att det fortfarande är så. Nostalgisk då jag inte längre var dag har det runt mig. Sorgsen då utvalet inte finns på samma sätt överallt, men allt kan inte finnas överallt, skäller det glada jaget snart tillbaka.

 Mitt krypin för ett dygn framöver. En säng, ett skrivbord, ett badrum. Blir upprymd av optimisation.

 Nyheter. Pantheon, denna jättegrav av berömda män nationen står tacksam inför, under renovation.
Aux grands hommes, la patrie reconnaissante. 
En favoritmening, så till perfektion fraserad (likt Pascals les espaces infinies etc, eller Ovaldes boktitel Les hommes en général me plaisent beaucoup; de perfekta meningarna, det finns inte många).

 Damen i vippkjol som är en herre. (Damer i vippkjolar är nästan alltid en herre).

 

Botaniserande. Antik litteratur i alla dess former och utgivningar och tolkningar, tre versioner av var titel. Åh. Fann det jag sökte.

Foto från omslaget till en kritik av Pasolinis Petrole. Denna blick. Hade han inte varit homosexuell och död hade han kunnat vara kanske främste kandidaten om jag en dag behövde en ny man. Förälskad i honom, det är jag ju redan.

Bästa omslaget till Gontcharovs mästerverk jag hittils sett. Den som har Oblomov framför sig har Oblomov framför sig. Har man honom i sig har man honom för alltid i sig. Och har man honom redan i sig dessförinnan, ja då blir han därefter en för alltid mycket fin vän.

 Också Paris tar stundtals och bitvis ny skrud. 

 

Men vad bryr väl vår dam sig om det?

Därefter sammankomster med både gamla kollegor och läkare jag arbetat med så länge. Varmt påmind av min fd chef att jag om jag så vill får komma tillbaka imorgon, att han är lite besviken att firman går bra då han innerst inne hoppats att. Fina stunder och samtal.
Så middag. Så sömn. Nu väntan med kaffe på att favoritkollegan skall dyka upp så vi får fortsätta samtalet på tu man hand.

Välgörelse. Jo. Med stort V.