Timidité (minnesanteckning)

Jag ser henne längst ned i trädgârden. Klänning under kappan, prinsesskronan i handen, gummistövlar, mössa, i kall vârsol. Hur hon tar sig ett varv, sätter sig ned pâ bänken under ett av träden. Och tittar upp i himlen.

Vi har just kommit tillbaka frân grannhuset, där invânarna har ett barnbarn, dotterdotter, som är Lillos kompis. Som varit här tidigare under dagen och nu velat bjuda in Lillo pâ mellanmâl. Jag följer dig, sa jag - att följa innebär pâ andra sidan den lilla kyrkan, tvâ minuter bort - men sen gâr jag hem och jobbar. Jag kan komma och hämta dig alldeles strax, tillade jag, när jag sâg nâgot svischa förbi i hennes blick. Ja, och är det sâ att du vill hem är det bara att du säger till sâ gâr jag med dig eller ringer efter din mamma, inflikade mormor. Vi har gâtt dit, vi har tagit av oss, hon har sett hur kakan sâg ut som mormor gjort till flickornas mellanmâl. Men hon vill med hem. Vi har provat tre tricks, gjort tvâ försök. Hon vill med hem. Hon fâr ett litet foliepaket med kaka i att ta med sig. Men det var väl dumt, hör jag mig säga - du kommer ângra dig och B. kommer vara ledsen. Ni kan ju inte alltid bara vara hos oss, ibland är ni där, ibland är ni här. Du har ju dessutom varit här förr. Skall du verkligen inte vara kvar? Jag kommer och hämtar dig om en halvtimme om sâ är, ni hinner inte mer än äta och du kommer vara arg för att jag redan kommer. (Och vill ju inte lämna dig med ett nederlag, men det kan jag inte säga till dig). Men inget att göra.

Hon har släpat benen de sista tjugotalet metrarna. Jag har gâtt in. Och här sitter hon nu, under ett träd och dinglar med benen, tittar upp mot himlen.

Sen ser jag att hon sakta börjar gâ upp mot huset.

Kommer in, suckandes. Mumlandes.

Lillo: Ah. Jag är verkligen ledsen över att vara ett blygt barn.
Hon: Vad sa du?
Lillo: Ja! pâ grund av min blyghet mâste ju alltid B. komma hit och det är ju inte roligt för henne. Eller för mig.

A cause de ma timidité. Je regrette d'être un enfant timide. 

Hon: Mm... Men nu ville du ju inte...
Han (dyker upp i dörren): Jag har ett förslag. Jag följer dig bort, stannar tills ni har börjat leka och du känner dig bekväm, och sen ser vi om jag kan gâ, ok?
Lillo (allvarligt): Ja, ok.

De trampar iväg. En timma senare är han tillbaka. Du kan gâ nu, har hon sagt. Lyckligt uppflugen pâ morfaderns rygg, morfadern som likt mormorn har ett hjärta av guld. Ytterligare tvâ timmar senare är hon tillbaka.