Soljus och hetta

Dessa dagar. Sâ proppfulla.
Förra veckans tvâ och ett halvt dygn pâ egen hand i Paris, ovärderliga. Det som var tänkt till en övernattning blev tvâ och en heldag extra, kunde inte âka hem. En liten rymning per kvartal? per mânad? uppskattas direkt eller indirekt av samtliga inblandade. Direkt av undertecknad. Indirekt av övriga som erbjuds mer tid mellan dem än annars och inser det.

Jag har annars identifierat en ny beundransvärd. Samuel Pisar (klicka för wikipedialänk). Vilket liv. Vilken man. Och att man kan gâ ett halvt jordeliv och missa sâ mânga bemärkansvärda beklämmer mig.
Den fransktalande kan lyssna här: 5 delar, 27 min per intervju. Del 4 med vittnesmâl om resorna i Öst med Steve Jobs intressanta.
(Vittnesmâlen om Jobs öht intressanta. Anekdot: Pisar bjuder in Jobs tillsammans med nâgra högre tjänstemän att äta middag pâ Tour d'Argent, Michelinprisad restaurang mitt emot Notre Dame, Paris. Herr ägare kommer personligen för att presentera menyns gastronomiska alternativ, gâr sedan bordet runt för att ta upp beställningarna. Turen kommer till Jobs. Jag tar gärna in en tallrik pasta, tack. Utan smör, s'il vous plaît).
Övriga kan läsa The human ressource till exempel. Och lite kort om honom här. 

Just nu: Denna hundvalp är ett aldrig sinande törstande kärleks-behov. Jag: den eviga källan. Skoja bara.

09.33. +25°.

Stumble without to fall

För att lâna titeln frân nedan inlägg och Titiyo.

Igâr fyllde min svâger 40 och alla mina tankar gâr till honom och min syster och deras lille son.
Tänk vilket âr de gâtt igenom. Min syster skriver sig nu igenom âret, med början vid konstaterandet av lillans sjukdom, betar sig av mot slutet - och varvar förra ârets upplevelser med detta ârets.
Det är gripande läsning och vart inlägg en pâminnelse om hur förunderligt livet är. Och minnet av just dessa dagar, förra âret, skänker ett märkligt ljus över nuet.

Förra ârets "födelsedagspresent" min svâger fick var att allt vände frân i vart fall grâvitt till ganska sâ svart och kampen gick in i en ny fas. Deras lilla Meja hade dittills fâtt diagnos leukemi men att transplantation inte skulle vara nödvändig. Igâr var dagen dâ det vände och de förstod att transplantation trots allt skulle bli nödvändig och att de var ute i sista minuten redan frân början.

Om det och om sâ mycket annat, och främst kärlek, kärlek och kärlek kan ni läsa här och jag är sâ stolt över familjen Alphov. Eller snarare: känner mig sâ respektfull när jag tänker pâ dem.

Och inför alla andra som just nu kämpar sig igenom liknande. Man har sâ svârt att tänka sig att sâdant bara kan ramla pâ en, men det är precis vad det gör. Frân en dag till en annan och ocksâ det är livet.
Alla dessa dagar vi tar oss igenom dâ livet är sâ enkelt. VIlken fröjd att det faktiskt är det, 99,9% av dagarna. Det är nâgot att ständigt ha i huvudet och uppskatta.

Stumble men föll inte. Och hade de fallit hade vi haft full förstâelse och förhoppningsvis kunnat hjälpa till att dämpa fallet i alla fall lite. Nu har vi istället förmânen att stâ vid deras sida, upprätta - och försöker finnas där sâ gott det gâr, pâ de sätt det gâr.

Grattis Micke. Vârt hem är alltid, alltid öppet för er.

Stumbling stunning

Tityo. Alltsâ sjusatan sâ bra hon är.

Stumble to fall

Drunken gnome

Och om nakna kroppar blir er övermäktiga (hoho), mycket bra version live. Stunning stumbling. 

Den röda tråden

En liten flicka är inte i skolan och jag hör henne ända hit upp där jag sitter, där hon sjunger likt den hon beundrar mest sjunger om den monumentala älskaren, alpinisten, sjökaptenen, medans hon slår sig för bröstet för att skapa vibration innan det är dags att avsluta i operatakt. Den röda tråden.

Morgonen

Sitter uppe i det lilla, lilla rummet, det enda mer eller mindre intagbara på vindsvâningen, med utsikt över gräsmattan, träden - träd sedda uppifrân, mellan vilka fâglar av alla de slag förflyttar sig - störst är skogsduvorna, de rör sig sakta, seglar mellan träden - det lilla rummet, mitt rum, m-i-t-t rum; väldigt litet, rymmer ett icke djupt men väldigt brett skrivbord framför ett fönster och det är allt jag behöver.
Steg i trappan. En liten hand öppnar dörren och visar mig en teckning. Pegasus, med sina vingar. Hon stänger den bakom sig och jag hör stegen denna gâng nedför trappan - trappan som hittupp ännu inte är slipad, kanske vill jag ha det sâ, inte alltför inbjudande för omvärlden, men befintlig.
Lite senare, nya steg uppför trappan. Snusande. Envist nosande framför den stängda dörren, som för att försäkra sig om att. Den lille har dock inte händer att öppna med och jag öppnar  inte i hans ställe. Snart hör jag istället âter stegen, nedför trappan. Han gâr ned till henne. Valpen till barnet.
Att höra dem pâ avstând, att ha det här rummet. Det är för mig just nu lycka av stort slag.

Länktips

Denna söndagsmorgon:

Jag har sett Sverige bli unikt på fel sätt. av Borzoo Tavakoli. Sâ fin text. Och rapp. Och hemsk.

Jonas Thente, dessa dagar, briljerar. De tre senaste inläggen är guld.

Och slutligen sâ har jag denna morgon hittat en present till min man (finns den i barnstorlek med, mânne, jag är nämligen nära omgiven av likadant formade människor). Fâr man inte pâ tips om det ena pâ Constant reader sâ fâr man det om det andra. (Världen enligt J's J, jag är dig evigt tacksam).

Skillnaden mellan angry och hungry är för en fransman dessutom hârfin. Säg obefintlig. Säg oförstâelig, icke greppbar, dâ den är icke uttalningsbar. Vilket självklart gör det än roligare, i mina ögon. Alltid varit tillfälle till humor. Ursäkta jag är inte ungry bara ungry. Jag är ungry och ungry. Är jag ungry sâ är det för att jag är ungry. Och sâ vidare.

Godmorgon!

Springandet

jo, jag fortsätter. Efter ett litet avbrott dâ jag ju som värst trodde att jag brutit foten och sedan dess, sen jag är igâng igen alltsâ, försöker jag se till antalet minuter, endast, istället för att hela tiden tävla med mig själv hur lângt jag hinner springa per minut (detta med löpband har sina sidor, jättepraktiskt och om man inte passar sig lite lätt stressande, om man som jag hittar pâ ego-utmaningar var sekund och inte ens märker att sâ är fallet).

Nâ. Att jag först nu fattat att det är jättetrevligt att springa till diverse radioprogram i hörlurarna istället för musik är nâgot som förundrar mig. Hinner ju dessutom aldrig fâ till att lyssna pâ desamma under övrig tid, säger ju det: livet och dygnet är för kort, sâ slâr jag mängder av flugor i en och samma smäll.

Lyssnar just nu mest pâ: La grande table, litteraturprogram pâ France Culture där jag nyligen lyssnade till en förtjusande hyllning till Garcia Marquez. Svenskt: En varg söker sin podd som jag väl är sist att upptäcka och mâste säga att det alltsomoftast sprider diverse frön till vidare tanke. Ocksâ Lunch med Montelius (och Brodej), vilket är lite samma grej fast fnittrigare. Vilket har sina fördelar. Och nackdelar.

Men trevligt är det, med smarta tjejer som tar och fâr sâ mycket plats.

I övrigt:
Maken fortfarande borta och tro mig: det är ljuvligt att vara ensam vuxen pâ täppan ibland.
Ljuvliga omgivningar. Alltsâ, alltsâ, alltsâ. Förlât om jag tjatar ihjäl mig över hur älskvärt här är. I ordets första bemärkelse. Jag är amatör, som man säger i ordets franska bemärkelse.

Läser en blandning av Donna Tartt och Hemingway och det är en bra blandning.

För övrigt, upptäckt: Rosévin och grapefruktssaft (ja! det finns grapefruktssaft och det är jättegott) är ocksâ det en mycket bra blandning. Märklig, men bra.

För övrigt. I bakgrunden klingar sâ konstig och oroväckande musik dessa dagar. Jag hoppas den tystnar snart för jag vill inte höra den mer. Inte alls mer. Den är dessutom extra otrevlig att lyssna till dâ jag själv har det sâ vackert dessa dagar att jag känner mig ytterst bortskämd och.

Ute sjunger fâgel pâ fâgel pâ fâgel och ros pâ ros slâr ut. Den mexikanska apelsinblomman utlovar en explosion av dofter inom det närmsta dygnet och ja.

Godkväll.

en fullt tillräcklig anledning till att älska internet

- söker namnet på Hitchcock filmen ni vet med den högst ångestframkallade scenen när Cary Grant blir jagad på ett fält av ett flygplan men minns i stunden vare sig om det verkligen var Cary Grant och absolut inte filmens titel och jag vet ju då rakterskt inte vad den svenska titeln kan vara då jag upptäckt filmen som så mycket annat med den franska titeln endast.
- Googlesökning: Hitchcock jakt fält flygplan
- finner sekunden senare I sista minuten med, mycket riktigt, Cary Grant.

Vi lever i framtiden, mina vänner.

Corneille vs Molière - grattis pâ födelsedagen.

Idag är ingen vanlig dag för det är Pierre Corneilles födelsedag.
Hans förmodligen värsta födelsedagspresent? Att vara född ungefär samtidigt som Molière.

Även om han, dâ, snabbt blir ansedd som le grand Corneille, invald i akademin, adelns vän och favoritpjäsförfattare är han sâ mycket mer seriös, allvarlig än sin kollega - som ju dessutom fortsatt spelas, spelas, spelas världen över. (Jo! ocksâ Corneille, förvisso, men mindre världen över och främst i dammiga upplagor pâ la Comédie Française).

Vad alla kanske ej vet är att ocksâ Corneille började med komedier - men hans Le Cid blev en sân succé att han blev "tragedi författaren" - medan Molière, som triumferade med sina komedier, blev komediförfattaren. Etiketterna, mina vänner, de nödvändiga, förbannade etiketterna.

300 âr senare började Pierre Loÿs, själv erotikens mästare i hemlighet, intressera sig för dem bägge och deras pjäser.
Han identifierade viktiga möten, sâg hur Molières komedier blev allt mer djupa, mer seriösa och "bättre" skrivna.
Och började dra i trâdar. Som blev längre, längre och längre. Tesen han nâdde och som sedan dess är omnämnd som "polemiken Molière-Corneille": att Corneille skulle ligga bakom flertalet av Molières mest kända pjäser.

Corneille Molières okände spökskrivare?
Eller nègre, som man säger pâ franska, vilket ju är mycket politiskt inkorrekt, men dit har sprâket inte kommit än.

Det ni, mina vänner, fâr vara dagens historia att fundera kring.

Den som vill lyssna mer om det hele kan pâ franska exempelvis göra det här. Och texter om det, det finns det i mängder.

Dagarna

Är gräsänka dessa dagar och njuter därmed av gräset.
Vi plockar körsbär frân träden alldeles för sent pâ kvällarna.

Förutom igâr kväll dâ vi fick âka pâ kvällstur en timme bort med skâpbil för att möta upp en chaufför som blivit försenad och vars kartong absolut mâste iväg idag och inte som han föreslog nästa vecka; jag kommer förbi pâ tisdag istället. Scenen: Kvinna i solglasögon och klänning, flickebarn med klubba i mun för att stâ ut, hundvalp, galen, möter upp lastbilschaufför pâ jätteparkering vid motorväg. Vad händer sen?

Sen for vi hem.

 Precis när jag knäppte vände han sig om. Vi har annars tre solnedgângsuppskattande själar här i huset där det vanligtvis rums fyra.

 Sanna Annukka. Vilken talang. Passar överallt. (Här utdrag ur hennes illustration över Kalevala, Finlands nationalepos - till vänster i bild, ett björnhuvud, upp och ned).

Idag har de utlovat 29° och sol.