Morgonen

Sitter uppe i det lilla, lilla rummet, det enda mer eller mindre intagbara på vindsvâningen, med utsikt över gräsmattan, träden - träd sedda uppifrân, mellan vilka fâglar av alla de slag förflyttar sig - störst är skogsduvorna, de rör sig sakta, seglar mellan träden - det lilla rummet, mitt rum, m-i-t-t rum; väldigt litet, rymmer ett icke djupt men väldigt brett skrivbord framför ett fönster och det är allt jag behöver.
Steg i trappan. En liten hand öppnar dörren och visar mig en teckning. Pegasus, med sina vingar. Hon stänger den bakom sig och jag hör stegen denna gâng nedför trappan - trappan som hittupp ännu inte är slipad, kanske vill jag ha det sâ, inte alltför inbjudande för omvärlden, men befintlig.
Lite senare, nya steg uppför trappan. Snusande. Envist nosande framför den stängda dörren, som för att försäkra sig om att. Den lille har dock inte händer att öppna med och jag öppnar  inte i hans ställe. Snart hör jag istället âter stegen, nedför trappan. Han gâr ned till henne. Valpen till barnet.
Att höra dem pâ avstând, att ha det här rummet. Det är för mig just nu lycka av stort slag.