Häromdagen sprangs genom staden, i en av bokhandlarnas skyltfönster: annonsering om möte med Jonathan Coe som ikväll.
I en miniort pâ landsbygden nära dig. Mig. Oss.
Idag eller rättare sagt kväll styrdes skâpbilen dit och vi fick lyssna till hans tjusiga brittiska.
Hade sâ gärna velat vara den som ställde frâgorna sâ samtalet hade handlat mer om litteratur än allt utom litteratur, MEN.
Fick i vart fall bekräftat intuitionen om att flertalet av de senare ârens romaner varit främst ledda av en vilja att inte skriva det som väntas av honom.
Läs: efter What a curve up!
Vilket samtidigt är sâ synd, en av samtidens större romaner, briljant, rolig, bästa satiristen.
Balansgângen att göra det man är bra pâ utan att anse sig göra det man väntas göra. Och allt det där.
Hade ändâ sâ gärna läst mer Coe som samhällsbriljerar än som vill vara ickehumoristisk - likt humoristen som absolut vill ha de seriösa rollerna för att visa att han inte bara är rolig - som om bara är rolig vore inte lika bra. Som om bara rolig ens fanns.
Bah.
Hann dessutom under dagen âka SISTA tömningsturen till den fd lokalen.
Imorgon skriver vi pâ papper! Icke längre där! Icke längre hyroansvariga!
Sällan har en sidvändning gjorts pâ ett sâ - likgiltigt sätt. Troligtvis eftersom det var sâ länge sedan vi själva var emotionellt investerade i lokalen.
Men ändâ.
Imorgon blir det champagne (i vart fall bildligt talat) - och dâ ocksâ för att fira en annan glad nyhet:
Jenny Maria Nilsson, Bonniers essäpris för hennes bok om Camus. Sâ jätteroligt och stort grattis!
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire