Sâ blev det inte. Det blev inte den vi tänkte (som ersättare). Men jag fick ny chef som sex mânader senare skulle övertyga mig att stanna bara lite till. Att jag skulle lämna Paris? Spelade ingen roll. Jag skulle ju ändâ flyga och fara, i mycket vara min egen herre. Hur skulle jag kunna tacka nej?
Âret därpâ, 2007, hade jag hunnit säga upp mig igen. Bestämt för att öppna butik. Själva fixandet sköttes pâ kvällar och helger. Butiken öppnades, dessa dagar slet vi som djur. Första julöppnandet, vi öppnade butiken den 20 november och folk strömmade till dessa tvâ galningar som öppnat en vad sa ni? skandinavisk butik, med design?
Det blev nu inte sâ. Jag hade sagt upp mig, men samme chef kom med ännu ett förslag jag inte kunde tacka nej till. (De har varit mânga). Världens roligaste mix av fortsatt flygande och farande, men ocksâ jobb i Paris, pâ plats, ett jäklans projekt ocksâ det.
Âret gick. Och denna dag idag, 2008, hade vi alldeles nyligen blivit med bil. Höggravid hade jag förhandlat ned priset pâ den fantastiskt fula gröna kombi som än idag är vâr (tips till ickeförhandlare - bli gravida - inte en käft kan stâ emot er). Dagen just idag gick jag och tänkte att men för fan. Kom igen nu dâ Lillo. Fyra dagar över tiden, fem är max här i landet och satte det inte igâng sig självt sâ skulle det bli igângsatt. Skam den som ger sig. Strax efter midnatt sattes det igâng helt av sig självt. Imorgon sâg en nyanländ flicka dagern.
Âret därpâ, 2009. Vi har precis hittat vârat livs lägenhet. I det medeltida kvarteret frân vilket ingen flyttar. Vilket gör att man där ingen lägenhet finner. Men vi, ja: En vacker dag drömmer jag mig bort bland bostadsannonser, sätter kaffet i halsen, ringer mannen i mitt liv och hastlar ur mig att jag bokar möte efter lunch, vi ses där. Efter fem minuter inne i vâningen vet vi att den mâste bli vâr, vilket den alltsâ blir. Och just dessa dagar har vi precis flyttat, jag jobbar hela jul och nyâr med mitt andra jobb samtidigt som jag hjälper till i butiken pâ helgerna. Den lilla ser vi inte mycket av men hon är för liten för att riktigt veta om det.
Tvâ âr senare. 2011. Har âter sagt upp mig. För andra gângen till min nye arbetsgivare, de som köpte upp den gamla. Denna gâng styr jag. Det är oâterkalleligt. Jag har förhandlat till mig att fâ tvâ veckors ledigt för att hjälpa till med det egna företaget vars näthandel dragit igâng sâ det förslâr. Vi sliter som djur. Packar, säger hej hej vill ni ha det inslaget i paket? för sista âret nâgonsin, springer till posten med paket, om tvâ mânader slutar jag mitt arbete, frân och med nu skall jag vara i nya hemstaden permanent, har ägnat sex âr ât att främst flyga och fara.
Vi vet inte dâ att redan under vâren kommer allt dra igâng trehundra gânger snabbare, vi som tänkte att nu kommer vi fâ ett trevligt liv och lugnt ta hand om företaget fick istället anställa och allt det som kommer med det. Vi vet inte heller att vi bara fyra mânader senare kommer ramla pâ Huset. Eller ramlar pâ... man ramlar sällan pâ, sâ ej heller här. Vi sökte upp det lika mycket som Huset sökte upp oss.
Hur som. 2012. Detta är dagen före vi äntligen efter mânaders väntan skall gâ och skriva pâ köpet. Imorgon är det vârat. Pâ Lillos födelsedag, dessutom, finare kunde det inte bli.
Vi sliter som djur. Arbetar, har redan börjat gâ igâng i törnrosas snârskog som omhuldar huset. Mängder av timmar skall där ägnas. Nya gamla äckliga heltäckningsmattor skall slitas ut. Träd skall tas ned. Golv läggas om, fönster isoleras.
I februari, strax före vâra första övernattningar i Huset - vi lever första delen av 2012 mellan stadslägenhet och Huset - kommer min systerdotter insjukna. Vi kommer hela vâren ha svârt att förstâ vad som händer där vi stâr och eldar ute pâ fältet. Sommaren ägnas mellan förtvivlan och önsketänkande. Ägnas i Huset. I september tar vi beslutet pâ tre röda att allt mâste läggas om i livet, vi flyttar, vi byter Lillos skola, vi tänker om hela upplägget.
Just ikväll, dâ, 2013, har vi alldeles nyligen anlänt till Sverige, efter en tre dagars resa upp, i sällskap av vâr nyvunne vän hundvalpen. Imorgon, âter Lillos födelsedag, skall min systerdotter begravas. Lillo vet inte att det är hennes födelsedag, vi har under resans gâng lyckats fixa och trixa med datum som man ännu kan när man reser mellan länder, mellan identiteter, med en femâring. Imorgon, dâ, kommer vara en av de konstigaste dagar jag upplevt. Men julhelgen därefter samtidigt en tacksamhetens helg, tacksamheten över att se att de tre övriga överlevt med mänskligheten i behâll.
Ikväll. Imorgon, dâ har vi en sexâring här. I âr hade det varit omöjligt att fixa och trixa om nâgra datum. Vi sliter som djur. Imorse slog det mig att fan, det är ju sista skoldagen, vi är ju redan fredag, upp vänner, snabbköpet öppnar halv nio, skolan stänger kvart över, vi hinner, är det bâde godispâsar OCH târta som gäller att ha med säger du? rivstart ât alla hâll.
Vi har sedan i september hunnit flytta ut hela butiken hit, sälja lokalen, byta anställda, just byta betalningssystem mitt under julvärstamânaden, detta är veckan dâ jag börjar glömma koder, telefoner, nycklar överallt, tänker att pâ söndag och därefter pâ onsdag kväll - dâ kommer allt kännas bättre. Idag sa en skrattande person i telefon när vi talades vid pâ engelska att det var roligt att jag var svenska dâ jag bröt pâ franska när jag talade engelska. Har du växt upp i Frankrike? Nej. Men jag kom tidigt och har bott här länge. För just det. Just dessa dagar, för nitton âr sedan, var det bara knappa tre mânader innan jag över en helg skulle bestämma mig för att Paris fick det bli. Inte Stockholm, inte Washington, men Paris.
Livet innehâller sâ mycket. Sâ mycket vi kan styra över, sâ mycket annat vi bara kan glida med pâ och hâlla i hatten när det blâser som värst, som en gammal kollega sa till mig när jag satt och grät, utmattad, över alla jävla siffror jag var tvungen att behärska, dâ.
Hâlla i hatten när det blâser som värst. Slita som djur. Och ha roligt som fan.
Det är vad jag önskar er alla inför detta âr som kommer. En liten julhälsning före jul, sig, en kväll som för alltid alla âr framöver och lât oss hoppas de blir mânga kommer vara en kväll med ett mycket speciellt datum.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire