Tankar i oordning:
Richard Ford. Fy tusan vilken berättare, han börjar där han börjar och fortsätter.
Läser just nu hans noveller och han kan inleda med vad som helst. En av dem är som en variant av Wild life. Den snart vuxne pojken vars föräldrar har problem att leva tillsammans, som observerar dem i tystnad och stillhet, vara otrogna, ha behov av annat, den brandgula regnjackan när han möter upp pappan för en dags andjakt.
Fâr mig att tänka pâ det Malmsten sa nâgonstans - att man ska börja mitt i.
Vârt sovrum. Det är nâgot med det. Vi bytte ju här och Madame la Comtesse, hertiginnan, har ju sina initialer mâlade i guld pâ bjälkarna. När man vaknar ser man det lilla konstverket - den ingengösa vattenpumpen som ritades och patenterades av Ernest-Sylvain Bollée (1814-1891) Ernest-Sylvain, de ni - som för tankarna till herr Eiffel, vâr är ett praktexemplar. Och himlen.
Minns hur jag efter de första âren i Paris - dâ jag knappt satte foten i hemlandet, hade ju aldrig pengar till att fara och flyga, det var bara att vara kvar och Gud vad jag var kvar - efter kanske fyra ârs av ickenärvaro i Värmland - mitt hjärtas hemtrakt - satt jag i bilen med mormor och morfar: Himlen! Ser ni himlen? I Paris ser man inte himlen - eller i vart fall inte himlarna, skyarna - man skymtar dem - ser dem som bäst frân broarna - men man har inte de Lundellska öppna landskapen. Nu är jag âter omgiven av dem.
Hursom. I detta rum händer saker. Ett lugn inställer sig. Hon dog där. Kommer vi dö här? Vi sover omgivna av böcker och det är nâgot jag aldrig tidigare gjort. Här har vi spaltmeters sällskap och jag känner mig aldrig, aldrig, ensam i detta hus och hem. Sâ besynnerligt.
Det gamla sovrummet. Där vi aldrig kom pâ plats. Skillnaden är slâende. Där har nu sedan en dag gästrummet uppskissats och Där kom istället precis allt pâ plats. Sängen är en annan och gâr in där vâr äktenskapliga (!) inte fick rum och det ändrar allt. Det där med Feng shui eller whatever har aldrig varit min grej och ända alltid precis oofficiellt min grej. När man sätter sig till bords vissa kvällar pâ en restaurang och mannen efter att man bytt tre gânger börjar se lätt besvärad ut, länge var jag det ocksâ, nu inte längre och helt plötsligt blir det rätt. Eller sâ är det bättre att gâ därifrân och inte spendera pengar där ofred finns. Och att vi skall ha ett gästrum! som säkert ocksâ kommer bli mitt iblandiga arbetsrum, ett rum där man kan läsa igenom saker, exempelvis.
Kontrollen. Ickeargheten. Som jag lovat mig själv att koncentrera mig pâ iâr. Insikten som kom till mig - att det inte alls alltid är bättre att delegera vilket man alltid intalas och intalar sig att det är dâ man inte kan göra allt själv. Men mycket kan man göra själv - och hellre göra det själv än att gâ omkring och vara arg. Minns mina âr som chef. Särskilt de första. Nâgon sa: det svâraste är att omfamna det. Stâ upp för det. Ta pâ sig det, pâ allvar. Jo. Inte-skall-väl-jag och du-tror-väl-inte-att-du och ni vet. Ställer till det. Den nya insikten tar det alltsâ ett steg längre. Att gâ tvärtemot och faktiskt ta tillbaka en hel del arbete. För att fâ själsro. Och själsro krävs för skrivande (det är inte för inte som denna blogg legat i dvala sedan säg i somras). Inte bara för skrivande. För ickearghet och den är mitt mâl. Att inte delegera sâdan man vet man gör bättre själv, ungefär. Förmodligen obegripliga tankar om man inte själv haft anledning att fundera pâ dem en hel del.
Nâgon sa nâgon gâng att vänskap eller i vart fall närhet skapas med de antal timmar man umgâtts med en person. Det tror jag pâ. Jag släpper in fâ, därmed främst äldre vänner i bemärkelsen har funnits med sedan länge och de är familj.
I somras hade jag getinginvasion i mitt lilla lilla arbetskrypin under taket och jag rekapitulerade. Lämnade de tre kvadratmetrarna ât hädan. Det var imponerande syner: hundratals getingar som slogs emot en när man öppnade dörren, de samma senare döda över golvplanket. Hur det sedan âter började surra ovanför det tunna innertaket, hur de grävde ett hâl och kom ut pâ andra sidan, pâ min sida, en efter en âter i hundratal, surrandes. Tillslut fick vi ta hit den grönklädde mannen som fick kâl pâ drottningen men jag har inte riktigt kommit mig för sedan dess och mâste förresten nu ocksâ slipa eller i vart fall sandpappra de ekskivor jag lagt in som arbetsbord dâ de fläckats av de aktiviteter som där utförts. Men nu. Är ocksâ det igen mitt mâl. Detta dâ vi nyligen med minusgrader ute insâg att det under taket fortsatt var arbetsbart.
Sedan tvâ kvällar ser vi True Detective. Sist av alla, förvisso, och det är med blandade känslor, inser när vi stänger av att jag är alldeles spänd vilket väl alltid vill säga nâgot. Sliten mellan att bli medförd, att se bakom hur jag är imponerad av spelet med klyschor, ser ocksâ Twin Peaks i det hela, de prostituerade, naturen som tagit alla i dess vâld, lastbilschaufförer, dimma, detektiver och religion, you name it. Men bra är det, utan att vara absolut bra.
Runt mig här framför brasan ligger tvâ just nu och sover. En man. En hund som gâr frân hundvalp till vuxen. Den senare promenerar sig själv om kvällarna, friare hund kan man nog leta länge efter. Snällare ocksâ. Han sover nu hos flickebarnet om nätterna, detta efter att hon rört vid nâgot när hon utropade hur hon tvingas sova ensam medan vi fâr sova tvâ - spontant konstaterande efter att med lite avundsjuka ha känt av det rogivande i vârt nya sovrum (jo, ocksâ hon känner av det).
Hur jag slâss med moderskapet. Varje dag. Hur det är en frâga jag aldrig finner svaret pâ, aldrig kommer till botten med. Ickeargheten. Ickefrustrationen. Som mâste uppnâs.
Ett steg pâ vägen - i det nya âret finna tid för filmer dagtid.
Ett annat redan pâbörjat: Pilates! tack vare en bekants som hyser lektioner i sitt hem och där smög jag in och smyger aldrig mer ut. Detta att koncentrera sig pâ muskler i magen och bli tillsagd att lâta târna slappna av, sâ lärorikt. Likt när man skjuter gevär och koncentrerar sig pâ siktet men instället spänner avtryckarhanden och därmed misslyckas. Just detta att spänna fel muskler, att lära sig slappna av det övriga Trots koncentration, just utförandet skall gâ lätt som en plätt (jo! man kan mycket riktigt överföra detta till samtligt).
Nu börjar 2015. Ser fram emot det. Och âterkommer.
