Homeland

Jag misstänker att den allmänna stämningsron inte blivit bättre av att vi sett ikapp oss på Homeland. Att man kan bli så berörd. Något slår an. Inte minst när Cary blir en symbol för oss alla mammor som inemellan inte orkar med/lyckas med detta att vara mamma. När saker och ting går en ur händerna.

*

I övrigt, denna morgon: sol.

I övrigt: den enorma syren vi var tvungna att ta bort när vi kom då den växte in i husets grunder gav året därpå en liten stickling. Dök upp där som ingenting längsmed en stenmur, envis. I år, fem år senare - blommar den! Såg det igårkväll, full i djuplila knopp!

Vissa saker förändras förresten aldrig. Varje år blir jag lika totalt förvånad över att se syrenen slå ut i blom just nu. "Hemma var det ju till skolavslutningen i juni" är ett lika säkert kort i april som "vad GRÖNT det är" i januari.

Godmorgon.

Breaking bad.

Eller Brott och straff revisited.
Eller jävlar vilken känslopärs.
Eller - gud vad skönt att det är över blandat med fan att det nu är slut.
Eller den som inte ser detta i sin livstid gör samma misstag som att missa Bergman, Mikhakov, Proust, Lagerlöf och you name it.
(Eller: ni som inte tror att en serie kan vara den nya romanen: ni har inte sett rätt serie eller inget sett).
Eller showrunner - tänk att fâ nâ dit!
Eller: jag är slutkörd.
Eller: hur behandla x antal teman och framför allt ett hela vägen ut.
Eller - ett lysande svar till den klassiska: vad skulle du göra om du bara hade x månader kvar att leva?
Eller - 45 minuter som behandlar endast: lâtom oss jaga en fluga. Som ett exempel pâ seriens masterpieces.
Eller: Remember my name.
Eller: How to remember my name.
Eller: How I'd like you to remember my name.
Eller: I cannot completely control how you'll remember me.
Eller - underbart när något börjar, fortsätter och slutar pâ samma nivå.
Eller - kommer vi någonsin hitta något som slår detta (vet ni om ett positivt svar: vänligen notera i kommentarsfältet)?

Tätheten

Kvällstankar i huller-buller (föregående inläggs idéer fâr vänta):

- Teambuilding i egna hemmet, klara, färdiga, gâ.
Tvâ vuxna människor med läggning snarare för kvällar än för morgnar.
En Lillo som inte är bättre hon.

Igâr morse sprang jag, skrek jag, slet jag. Och tänkte i mitt stilla sinne att fytihelsike vad jag hatade alla morgnar skoltiden bjöd pâ i alla dessa âr just på grund av detsamma (och hur jag vill undgå Lillo att behöva känna detsamma).
Till saken hör att lyckan gör att Lillo åtminstone börjar först 9.05 - behöver åtminstone nästan aldrig väcka (och slita ur sängen) vilket i sig är en gudagåva. Men sen börjar det. Klä pâ dig! (och mig). Ät! Skorna! Tandborstningen! och det är vidrigt och vi blir alla osams för klockan bara gâr. Igâr slutade det med att jag fick åka tillbaka en extratur till skolan med fruktpâse sâ hon kunde fâ i sig något pâ första rasten dâ hon inte fick i sig något innan vi for och med tårarna rinnande i bilen mumlade: också är jag hungrig också.

Varannan var tredje mânad blir det dags för team-talk.
Vi mâste hjälpas ât, annars funkar det inte.
Imorse fungerade allt. Och jag tänker att fan. Att inte gemensamma aktiviteter börjar framåt elvatiden pâ jorden. Fram tills dess borde alla fâ styra och ställa som de vill. Skulle de fâ om jag vore generaldirektör. De som vill jobba pâ tidigt och i grupp om de sâ vill - för sig. De övriga i lugn och ro - för sig. Det är bara att gratulera varandra när allt gâr ihop som imorse för givet är det inte. 

(...)

- Insomnandet. 
Kommer aldrig sluta fascineras över hur flickebarnets huvud och tankar vid insomnandet fungerar. Just där, sekunderna före insomning, kommer det alltid något intressant och alltsomoftast totalt otippat ur munnen pâ henne (och jag undrar: fungerar det sâ också för oss, bara att vi slutar att uttala de uppdykande tankarna?).

Igârkväll:

Lillo: Mamma!
Hon (trött sådan inom sig tänkande "sooov"): jaa...
Lillo: Demain commence l'avenir ! - Imorgon! Börjar framtiden! (zzz).

(...)

- Klänningar.

Alltsâ, va?

Kallar den the "Oh!-klänning".
Marc Jacobs, lär jag mig där jag också hittar den.
Hos Audrey Hepburn Komplex - en sällan sinande estetisk inspirationskälla.

Som ikväll också bjuder oss pâ Man Rays Woman with long hair.

Ganska fullbordad.

(...)

- Sist men inte minst: HUR VAR HAN?

Ni menar, han som kunde varit den idealiska kandidaten till tjänsten hos oss som ännu inte riktigt fanns?
Lika overklig som tjänsten. Mer om dette en annan dag.

Nu: dags för nytt insomningsmoment innan det är dags för:

BORGEN.

Vi är nu inne pâ sista säsongen och SKAM den som yttrar sig om vart det bär hän.
Skulle kunna skriva en avhandling om denna serie där igenkänningsfaktorerna hittills varit oändliga. Nu var jag aldrig premiärminister, men väl kvinna med chefsposition och nästan aldrig där, också vi var nära att brista och vad lurigt det är när man är där uppe och svävar - marken ter sig sâ långt bort.

Godkväll.

Tredje januari

Tankar i oordning:

Richard Ford. Fy tusan vilken berättare, han börjar där han börjar och fortsätter.
Läser just nu hans noveller och han kan inleda med vad som helst. En av dem är som en variant av Wild life. Den snart vuxne pojken vars föräldrar har problem att leva tillsammans, som observerar dem i tystnad och stillhet, vara otrogna, ha behov av annat, den brandgula regnjackan när han möter upp pappan för en dags andjakt.
Fâr mig att tänka pâ det Malmsten sa nâgonstans - att man ska börja mitt i.

Vârt sovrum. Det är nâgot med det. Vi bytte ju här och Madame la Comtesse, hertiginnan, har ju sina initialer mâlade i guld pâ bjälkarna. När man vaknar ser man det lilla konstverket - den ingengösa vattenpumpen som ritades och patenterades av  Ernest-Sylvain Bollée (1814-1891)  Ernest-Sylvain, de ni - som för tankarna till herr Eiffel, vâr är ett praktexemplar. Och himlen.
Minns hur jag efter de första âren i Paris - dâ jag knappt satte foten i hemlandet, hade ju aldrig pengar till att fara och flyga, det var bara att vara kvar och Gud vad jag var kvar - efter kanske fyra ârs av ickenärvaro i Värmland - mitt hjärtas hemtrakt - satt jag i bilen med mormor och morfar: Himlen! Ser ni himlen? I Paris ser man inte himlen - eller i vart fall inte himlarna, skyarna - man skymtar dem - ser dem som bäst frân broarna - men man har inte de Lundellska öppna landskapen. Nu är jag âter omgiven av dem.
Hursom. I detta rum händer saker. Ett lugn inställer sig. Hon dog där. Kommer vi dö här? Vi sover omgivna av böcker och det är nâgot jag aldrig tidigare gjort. Här har vi spaltmeters sällskap och jag känner mig aldrig, aldrig, ensam i detta hus och hem. Sâ besynnerligt.

Det gamla sovrummet. Där vi aldrig kom pâ plats. Skillnaden är slâende. Där har nu sedan en dag gästrummet uppskissats och Där kom istället precis allt pâ plats. Sängen är en annan och gâr in där vâr äktenskapliga (!) inte fick rum och det ändrar allt. Det där med Feng shui eller whatever har aldrig varit min grej och ända alltid precis oofficiellt min grej. När man sätter sig till bords vissa kvällar pâ en restaurang och mannen efter att man bytt tre gânger börjar se lätt besvärad ut, länge var jag det ocksâ, nu inte längre och helt plötsligt blir det rätt. Eller sâ är det bättre att gâ därifrân och inte spendera pengar där ofred finns. Och att vi skall ha ett gästrum! som säkert ocksâ kommer bli mitt iblandiga arbetsrum, ett rum där man kan läsa igenom saker, exempelvis.

Kontrollen. Ickeargheten. Som jag lovat mig själv att koncentrera mig pâ iâr. Insikten som kom till mig - att det inte alls alltid är bättre att delegera vilket man alltid intalas och intalar sig att det är dâ man inte kan göra allt själv. Men mycket kan man göra själv - och hellre göra det själv än att gâ omkring och vara arg. Minns mina âr som chef. Särskilt de första. Nâgon sa: det svâraste är att omfamna det. Stâ upp för det. Ta pâ sig det, pâ allvar. Jo. Inte-skall-väl-jag och du-tror-väl-inte-att-du och ni vet. Ställer till det. Den nya insikten tar det alltsâ ett steg längre. Att gâ tvärtemot och faktiskt ta tillbaka en hel del arbete. För att fâ själsro. Och själsro krävs för skrivande (det är inte för inte som denna blogg legat i dvala sedan säg i somras). Inte bara för skrivande. För ickearghet och den är mitt mâl. Att inte delegera sâdan man vet man gör bättre själv, ungefär. Förmodligen obegripliga tankar om man inte själv haft anledning att fundera pâ dem en hel del.

Nâgon sa nâgon gâng att vänskap eller i vart fall närhet skapas med de antal timmar man umgâtts med en person. Det tror jag pâ. Jag släpper in fâ, därmed främst äldre vänner i bemärkelsen har funnits med sedan länge och de är familj.

I somras hade jag getinginvasion i mitt lilla lilla arbetskrypin under taket och jag rekapitulerade. Lämnade de tre kvadratmetrarna ât hädan. Det var imponerande syner: hundratals getingar som slogs emot en när man öppnade dörren, de samma senare döda över golvplanket. Hur det sedan âter började surra ovanför det tunna innertaket, hur de grävde ett hâl och kom ut pâ andra sidan, pâ min sida, en efter en âter i hundratal, surrandes. Tillslut fick vi ta hit den grönklädde mannen som fick kâl pâ drottningen men jag har inte riktigt kommit mig för sedan dess och mâste förresten nu ocksâ slipa eller i vart fall sandpappra de ekskivor jag lagt in som arbetsbord dâ de fläckats av de aktiviteter som där utförts. Men nu. Är ocksâ det igen mitt mâl. Detta dâ vi nyligen med minusgrader ute insâg att det under taket fortsatt var arbetsbart.

Sedan tvâ kvällar ser vi True Detective. Sist av alla, förvisso, och det är med blandade känslor, inser när vi stänger av att jag är alldeles spänd vilket väl alltid vill säga nâgot. Sliten mellan att bli medförd, att se bakom hur jag är imponerad av spelet med klyschor, ser ocksâ Twin Peaks i det hela, de prostituerade, naturen som tagit alla i dess vâld, lastbilschaufförer, dimma, detektiver och religion, you name it. Men bra är det, utan att vara absolut bra.

Runt mig här framför brasan ligger tvâ just nu och sover. En man. En hund som gâr frân hundvalp till vuxen. Den senare promenerar sig själv om kvällarna, friare hund kan man nog leta länge efter. Snällare ocksâ. Han sover nu hos flickebarnet om nätterna, detta efter att hon rört vid nâgot när hon utropade hur hon tvingas sova ensam medan vi fâr sova tvâ - spontant konstaterande efter att med lite avundsjuka ha känt av det rogivande i vârt nya sovrum (jo, ocksâ hon känner av det).

Hur jag slâss med moderskapet. Varje dag. Hur det är en frâga jag aldrig finner svaret pâ, aldrig kommer till botten med. Ickeargheten. Ickefrustrationen. Som mâste uppnâs.

Ett steg pâ vägen - i det nya âret finna tid för filmer dagtid.

Ett annat redan pâbörjat: Pilates! tack vare en bekants som hyser lektioner i sitt hem och där smög jag in och smyger aldrig mer ut. Detta att koncentrera sig pâ muskler i magen och bli tillsagd att lâta târna slappna av, sâ lärorikt. Likt när man skjuter gevär och koncentrerar sig pâ siktet men instället spänner avtryckarhanden och därmed misslyckas. Just detta att spänna fel muskler, att lära sig slappna av det övriga Trots koncentration, just utförandet skall gâ lätt som en plätt (jo! man kan mycket riktigt överföra detta till samtligt). 

Nu börjar 2015. Ser fram emot det. Och âterkommer.

Lât oss tala om Homeland

Efter att ha tagit oss igenom säsong 1 av House of Cards med ganska mycket skepsis (makt, makt, makt och noll skrupler - kände mig i en dryg vecka som fângad av mina gamla arbetsomgivningar och tänkte: det här är helt enkelt inte intressant - det tog sig mot slutet och jag ser fram emot säsong 2 sâ smâningom som jag alltid ser fram emot revanscherna, hämnden). 

Sâ har vi börjat se Homeland.

Fâ serier tar en med storm frân start - de kryper istället liksom sakta men säkert under huden och helt plötsligt drömmer du om dem, figurerna, du delat ditt liv med under sâ lâng tid (i vart fall om man som vi alltid är tio âr sena och därför kan köra maratonlopp pâ cirkus sju säsonger i ett drag). Game of Thrones krävde nästan tvâ säsonger innan jag var fast. Sopranos ocksâ (och tänks pâ med ganska mycket blandade känslor - ödsla sâ mycket av min dyrbara tid pâ sâ mycket korrupta hjärnor känns lite - bah).

Men Homeland. Varför har ingen tjatat pâ mig att vi borde se detta? Älskar Claire Danes. Känner mig totalt hemma. Obsessionen som tar kâl pâ en men utan vilken annat gör det mycket snabbare istället. Och att lyckas med scen efter scen efter scen i nu fyra avsnitt där (nästan) varje är en nyckelscen gör mig slut. Och fâr mig att längta till ny kväll innan det knappt blivit morgon. 

Morbid thinking.

Ser just nu: Dexter, Dexter, Dexter*.
Läser just nu: Ferdinand von Shirach's uppföljningsnovellsamling Skuld.

*I vâr jakt pâ de främsta skâdespelarna av vâr tid har Michael C. Hall sin givna plats. Att efter i âr spelat den blyge, homosexuelle lillebrodern i Six feet Under axla âr som serie mördare av högsta intelligens och intellektualitet och vara sâ intakt trovärdig i bägge rollerna. Det är konst.
**Nu blev jag ocksâ lite avundsjuk av tanken att en hel drös människor utanför denna lilla ruta har Six Feet Under framför sig.
***SFU som vi fick börja om med här, efter att den första stängt av efter ett eller tvâ avsnitt med tanken: Vad är det här för skit? För att därefter tänka: Men âh. Le roman fleuve, tegelstensromanen, ni vet, är âteruppstânden - i ny skepnad.

PS. The Shields lov.

I övrigt gillar jag att Bodil Malmsten sjunger the Shields lov. Vâr tids Shakespear - oh, yes! Couldn't agree more.

(vi fâr bara hoppas att guldâldern för de lââânga och ultraintelligenta tv-serierna ej är över - men helt klart har den nutida romanen här ett hârt arbete: att försöka slâ intresset ett trettiotal timmar film kan skapa, detaljporträtten, skâdespelarens anlete i diverse situationer. Jomenvisst).

Sen gillar jag ocksâ Malmstens tjatande. Det var sâ hon fick Bolano översatt till svenska, tänker jag mig.

mvh,

en annan tjatande
(som inte kan lâta bli att uttrycka att hon avundas alla som har Bolano och the Shield olästa).

PS II. Mars som bloggmânad är härmed inledd.