En märklig resa

Det här är en mycket märklig resa. Pâ ungefär alla plan.
Att resa i Marocko just nu är att resa i ett land där man gör allt för att stänga gränsen mot Algeriet för att inte bli förknippad med Algeriet.
Där turismen, det vill säga hela landet, lider av fransmännens rädsla sedan Charlie Hebdo. Det vill säga: det är tomt.
Där man samtidigt, om man som vi reser med en liten dotter, inte kan undvika konversationen om fattigdomen. Om icke jämlikheten. Om icke skolariteten. Om slöjorna. Om att kvinnor inte fâr gâ in i de moskéer frân vilkas torn det kommer uppmaning om bön pâ högsta volym tre gånger om dagen (den första väcker oss, det vet ni). Om fördomar, också. Om olikheter. Om mindre självklarheter. Om yttrandefriheten och vad det innebär. Hur den sista är den som minst är direkt länkad till rikedom (i övrigt tänker jag: hur skulle det här landet kunna vara pâ något annat sätt?).

(Varför har dom som inte respekterar traditionen inte pâ sig slöja? Följdfrâgan som kom idag efter att hon igår fâtt svaret frân en ung marockan pâ varför vissa småflickor bär och vissa inte bär slöja (och svaret i all sin enkelhet var att vissa respekterar traditionen, andra inte).

Där kasbar faller i ruiner. Där man är mer stolt över att den och den filmen filmades just där än platsen i sig. Resurserna finns inte, de finns inte ens för skolbussar.
Där majoriteten av de fâ ställen som är rejält rustade är det av utländsk valuta - Yves Saint Laurent gjorde Marrakech till sitt, exempelvis, Majorelles trädgård och atelier - en oas och ett jättefint Berbère-museum - kläder, smycken, verktyg, sadlar.

Där man själv har svârt att hitta sin plats, såväl den fysiska, mentala som den moraliska platsen (vad gör vi här? i alla avseenden).
"Algeriet ligger precis där, bakom bergen", vi är inte de.
Men de kritiska rösterna hörs inte.
Att ens försöka sammanfatta är en omöjlig uppgift. Att utveckla tankegångar just här är i vart fall inte något jag kommer ägna mig ât just nu.

Läser om Trollhättan. Och tänker någonstans också där: vi är i början pâ något oundvikligt.
Vi har levt i en sâ skyddad verkstad. Ett ekosystem rubbas. Naturens samtliga ekosystem är ytterst ömtâliga. När de rubbas uppstår omlopp, kaos. Ibland hittar de en ny väg. Ibland inte.

Och mitt upp i allt detta har jag âter ont i huvudet. Den speciella huvudvärk som kommer när du känner att allt gâr rakt ât helvete och att hur mycket du än vill att det inte ska gâ ât det hållet sâ är det precis ditåt det bär.