Lördag morgon - yrkesarbetet är en sorts verklighetsflykt!

"Jag har just kommit tillbaka från en resa till de gamla trakterna, Östergötland alltså — jag hade ett psykologuppdrag där och passade samtidigt på att ta några dagars ledighet för skrivande. Men alltsammans bröts av mordet på Kennedy. Direkt efter sådana saker är jag så full av raseri och resignation att poesin blir omöjlig — däremot går det bra att yrkesarbeta — yrkesarbetet är en sorts verklighetsflykt! Men att skriva är att gå in i själva verkligheten, där krutröken ännu ligger kvar".

Tomas Tranströmer i ett brev till Robert Bly, 9/6 1968

Söndag

*vaknar med sol in genom fönstret. Hinner ut innan det mulnar. Hinner dricka kaffet i stolen, i solen, med boken. I fasaden har en björktrast och ett par blâmesar precis som förra âret hittat varsitt hâl in i stenen för att bygga bo. Tycker om att vi är flera som bor här.

*Läser nyinköpt Duras. Détruire dit-elle. Slâs av att samma saker som stört mig tidigare hos henne nu vaggar mig. I vart fall i den här texten.
Temat av dubbelheten tilltalar mig. Som alltid.

*Vi har sanslösa mängder av tusenskönor här. Som spegelbild i gräset av all körsbärsblom.
Note to self - körsbärsblommen kom i âr i mitten av april. Sâ och aprikos och plommon. Nu blommar också päronträden. Snart äppelträden med.

*Det ändlösa och hopplösa granngrälen kring oss har inget slut. De har upptagit en stor del av energin denna vâr och det grämer mig att det ska vara sâ. Vi verkar nu sakta men säkert närma oss en viss form av lösning. Jag vill helst bara glömma att de finns och barrikadera mig, oss, men de låter det inte vara sâ enkelt.

*Inser med jämna mellanrum hur scenen, den konkreta konfrontationen med dödsögonblicket brännmärkt mig för alltid (vilket blev  den konkreta konfrontationen med min ateism, något som ibland gör tanken pâ liv förminskad till ett Peau de chagrin. Ihopkrympandet av tillvaron). Ibland outhärdligt. Ibland bränslet. Dubbelheten, den dubbla kraften nedåt och uppât som det sâ ofta är med de verkliga krafterna, man måste bara hantera dem vilket man inte i alla stunder kan.

*Prince. Den förste musikern som fick mig att inse att den bästa antidoten mot melankoli - och oftast, alltid?, med omedelbar verkan var: Prince. Prova själva. Livskraften.

*Arbetet. Praktikanten som verkade sâ lovande - slutpraktik för studier pâ hög nivå. Den barnunge som gömde sig bakom hens 24 âriga ansikte och vältränade sociala beteende anade jag aldrig. När jag var 24 hade jag redan haft hur mânga arbetsgivare? Tre franska. 8-10 svenska? Här - känslan av högstadieelev. Om jag är snäll.

*Verklig anledning att lämna denna bloggsida hädan och övergå till Tumblr är självklart de enkla länkarna till instagram och twitter - och mina foton. Jag finns dessa dagar mer där än här.