Glöm mig och annat. (CIRKLARNA, vänner).

Har nu läst Schulmans bok Glöm mig. Fin bok, välskriven bok. Fâr en självklart att tänka pâ hur fruktansvärt det är när en intelligent människa förstör sig själv (och sin omgivning) med alkohol.
Men också, hu, vilket jäkla ansvar det är att vara förälder.

Något jag tänkte intensivt pâ när jag gick hem efter att ha sett Sarabande av Bergman pâ Arlequin i Paris, ett av de sista âren i Paris. Och jag bestämde mig för att inte ha barn just pâ grund av komplikationerna. Sâ blev de nu nu inte, ett barnlöst liv, men gud vet att jag tänker pâ det varje dag ungefär. Och Schulmans bok fâr mig att, likt Bergman, fundera över vad ett barn med en som mig till förälder fâr stâ ut med. Inte bara dåligt, som tur väl är, men också.

Sen satt jag nu här och ströläste och hamnar pâ Micke Bergs blogg och var gâng jag hamnar där när jag är pâ ströläsningshumör, vilket är ett tecken pâ inte det allra bästa humöret, fâr han mig att vända.
Livsbejakande, krävande, entusiastiskt. Gillar mycket. Läs du med!

Han skriver om tröttheten pâ sig själv och det ständiga âterfinnandet. Om hur han tänkt lägga ned bloggen men alltid kommer tillbaka till den. Och jag tänker.

Var det frân Jenny Maria jag hittade till honom?

(vilket fâr mig att, âter, minnas med lite faktiskt nostalgi de där âren, ni vet, när man om morgonen eller om kvällen kunde läsa ikapp favoriterna - ah! en den har skrivit flera sen sist. En den har äntligen skrivit etc. Och en den har kommenterat här, trevligt!).

Han skriver om Linn Ullmanns bok, Micke Berg, som jag ju tyckte sâ mycket om. Och om de katastrofala föräldrar hennes föräldrar var. Och jag tänker alla de tankar jag redan skrivit om här. Och om att det är fan inte lätt att. Och också att hon inte skulle skrivit den boken om inte, och inte heller tänkt pâ sättet hon tänker om inte. Sâ allt är ju inte bara negativt.

Hos Jenny Maria, ser jag nu, behandlar det sista inlägget just Schulmans bok.

Säger ju det: Allt är cirklar. 

Och vet ni dâ? Instagram menar att jag bara är ett steg frân att fâ tillbaka mitt konto. Som någon piraterat. Som vi säger här.

Imorgon. Upp och väcka barnet för harplektion. (Har jag sagt att jag är lika förtjust som hon i harpfröken? - (automatiska rättstavningen vill absolut korrigera var gâng till VARP lektion och VARP fröken, sâ fel, sâ fel) - samt att också jag tycker det är roligt att plinga pâ dess strängar? med lite tur blir vi mao kanske TVÂ harpspelande och TVÂ pianospelande).

Till saken hör att jag redan nu ser hur satans lätt hon har för det. Noterna och strängarna. 

Godnatt.

Dagboksanteckningar i punktform

Jag läser alldeles för lite. Som alltid när jag egentligen borde tvärtom pga läsning är en högst stressnedtagande aktivitet.

Idem springa.

Lillo säger dessa dagar mången sak jag vill sätta pâ pränt för att ej glömma.

Häromdagen:
Hon: Vilken fin dag det blev.
Lillo: Jaa. Men det visste jag att det skulle bli redan när jag vaknade. Det blir det alltid när det, dâ jag sätter tummen mot benet alldeles här (visar), känns kallt.

Häromkvällen.
Lillo: Men du kommer också dö. Precis som jag. Men â andra sidan vet man ju inte ens att man är död när man är död sâ det blir ju bara de levande som gråter. Nej, nu slutar vi prata om det här sâ du inte börjar tänka pâ mormor, du gråter väl inte mamma (ser efter).

Häromkvällen.
Hon (jag) undrar stilla vem av de tu som är mest nöjd med första harp-lektionen.
Lillo eller harpfröken.

Tanken var att fröken som hâller i notlära (detta knasiga påfund, solfège, som varje franskt barn tvingas uthärda parallellt med instrumentet själv så snart de vill börja spela något, alla hatar det och Lillo är inget undantag), som också är harpfröken, skulle ge Lillo lektioner i harpa from september.

De senaste veckornas notlära har satt sina spâr. I mig.
Lillo - pâ väg dit, strax efter avklarad danslektion: Vet du, innan var onsdagar min favoritdag (halvdag i skolan, danslektion), nu mer är det min värsta dag (solfège).
Lillo - jag kanske ska strunta i harpan till hösten. Det kanske inte är lika roligt som jag tror.
Hon (inom sig - dessa funderingar betyder inte det hon säger, gömmer så mycket annat, det här mâste vi ta tag i. Funderar).
Hon: Om jag kanske skulle försöka hitta en annan harpfröken än solfège-fröken dâ, vill du isåfall?
Lillo (lyser omedelbart upp): Ja!

Sagt och gjort. Googlar harpfröknar. Det finns, hör och häpna, inte jättemånga.
Finner en i näst närmsta staden, som visar sig vara jättegullig när jag ringer. Har dock bara klassisk harpa. Ingen keltisk harpa som Lillo pga storlek mâste börja med. Hon hänvisar till Mme C. som undervisar pâ musikhögskolan i samma stad (där vi också har vâr lägenhet uthyrd). Kontaktar Mme C. som gärna tar sig an Lillo, säg from juli. Funderar när vi lagt på lite till. Det blir kanske lite långt att åka dit efter skolan, sena lektioner kan bli ett hinder till nöjet. Ringer upp igen och förklarar detta och undrar om hon ev. vet någon i närmsta staden som ger varplektioner. Nej. Dock skulle hon kunna höra med en av sina elever som gâr fjärde âret pâ musikhögskolans cykel. Och SOM BOR 2 KM FRÂN OSS. SOM HETER SAMMA BLOMSTERKLINGANDE NAMN SOM LILLOS KATT.  SOM HAR EN gmail med fé Rosalie.

Tänker. Funkar inte detta funkar inget.
Tänker. Är inte detta ett tecken vad är dâ ett tecken.

Vi träffar fröken V.
Som givetvis är fantastisk.
Vi bokar harpa att hyra och åker till Frankrikes största harptillverkare som, upptäcker vi, ligger en timma och tio minuter härifrån.
Harpa installerad.
Harpfröken kommen.
De är lika förtjusta bägge tvâ.

I Lördags var vi sâ bjudna till le conservatoire de musique för att sitta med pâ fröken V. solistuppträdande aka examensprov. Debussy för piano pâ harpa. Och annat. Imponerande. Sâ fin stund att undertecknad torkade târ.

Förra veckan var syster med familj här. De är sâ fina. Sâ starka. Och jag är sâ tacksam över att de hittat till punkten där de är nu efter allt de varit med om. Lilla C., snart 2, är sedan hemkomst pâ väg till kusin Lillo var gâng de sätter sig i bilen.

Nu är det ny nedräkning. Imorse sa Lillo innan hon ens öppnat ögonen: Nu är det väl imorgon morfar kommer va?

Att hon dessutom kan uttrycka sig som hon gör pâ svenska gör undertecknad varm om hjärtat.

Ne pleure pas, maman.

Livet.