Alla (goda) kvällsting är tre.

Tre snabba.

1. Kollade förut snabbt upp när Arundhati Roys nya roman kommer i fransk översättning (svar: först i början av 2018) - och hamnade på denna artikel över henne - den som ännu ej läst hennes debutroman avundas jag - The Ministry of Utmost Happiness.

Och däri en mening som ekar:
"Lorsque j'écris de la fiction, j'ai une relation très apaisée avec au sens où je n'éprouve pas le besoin de me presser", expliquait l'auteur, désormais âgée de 55 ans, dans un entretien au quotidien The Hindu la semaine dernière.

"När jag skriver fiktion har jag en väldigt lugn relation med det, i bemärkelsen att jag inte känner behovet av att skynda mig".

Fint.


2. Detta blir det älsk på, som någon skulle uttryckt det.
Eller låt oss kalla det: kontrollerad kommunikation.
Alla spaltmeter som skrivits om detta foto.
Alla spaltmeter detta foto ger att skriva om.

Macron. Mellan Franska och EU flaggorna.
Det öppna fönstret.
Skrivbordsklockan.
Den öppna boken - vars sida är noga utvald.
Tuppen, symbolen, som speglas i iPhone glaset.

Och så vidare. Och så vidare.
(Väntar med spänning på ny statistik över antal sålda exemplar av Les Nourritures Terrestres av Gide efter att fotot publicerades).

Det var längesedan Frankrike hade en så litterär president, säg regissörsbenägen, säg teatral (hans högstadielärare var övertygad om att man i EM så småningom skulle finna en ny Gérard Philippe - det blev det, men i en helt annan tappning och form). Som tillfredsställer behovet av Sagan.



3. Först efter två dagars läsning förstod jag att det var anledningen till min känsla av total hopplöshet.
Jag lämnar Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar åt er eller andra. Otroligt bra skriven, välskriven, men ingen varnade för den så totala hopplöshetskänslan. Mitt eget liv, det som är kvar av det, är för kort för självspäkning. Vet inte om det är ord som kan förstås rätt, men jag själv vet vad jag menar och det får i just detta fall vara tillräckligt.

(Läser nu Mödrarnas söndag och drömmer igen).

Glöm mig och annat. (CIRKLARNA, vänner).

Har nu läst Schulmans bok Glöm mig. Fin bok, välskriven bok. Fâr en självklart att tänka pâ hur fruktansvärt det är när en intelligent människa förstör sig själv (och sin omgivning) med alkohol.
Men också, hu, vilket jäkla ansvar det är att vara förälder.

Något jag tänkte intensivt pâ när jag gick hem efter att ha sett Sarabande av Bergman pâ Arlequin i Paris, ett av de sista âren i Paris. Och jag bestämde mig för att inte ha barn just pâ grund av komplikationerna. Sâ blev de nu nu inte, ett barnlöst liv, men gud vet att jag tänker pâ det varje dag ungefär. Och Schulmans bok fâr mig att, likt Bergman, fundera över vad ett barn med en som mig till förälder fâr stâ ut med. Inte bara dåligt, som tur väl är, men också.

Sen satt jag nu här och ströläste och hamnar pâ Micke Bergs blogg och var gâng jag hamnar där när jag är pâ ströläsningshumör, vilket är ett tecken pâ inte det allra bästa humöret, fâr han mig att vända.
Livsbejakande, krävande, entusiastiskt. Gillar mycket. Läs du med!

Han skriver om tröttheten pâ sig själv och det ständiga âterfinnandet. Om hur han tänkt lägga ned bloggen men alltid kommer tillbaka till den. Och jag tänker.

Var det frân Jenny Maria jag hittade till honom?

(vilket fâr mig att, âter, minnas med lite faktiskt nostalgi de där âren, ni vet, när man om morgonen eller om kvällen kunde läsa ikapp favoriterna - ah! en den har skrivit flera sen sist. En den har äntligen skrivit etc. Och en den har kommenterat här, trevligt!).

Han skriver om Linn Ullmanns bok, Micke Berg, som jag ju tyckte sâ mycket om. Och om de katastrofala föräldrar hennes föräldrar var. Och jag tänker alla de tankar jag redan skrivit om här. Och om att det är fan inte lätt att. Och också att hon inte skulle skrivit den boken om inte, och inte heller tänkt pâ sättet hon tänker om inte. Sâ allt är ju inte bara negativt.

Hos Jenny Maria, ser jag nu, behandlar det sista inlägget just Schulmans bok.

Säger ju det: Allt är cirklar. 

Och vet ni dâ? Instagram menar att jag bara är ett steg frân att fâ tillbaka mitt konto. Som någon piraterat. Som vi säger här.

Imorgon. Upp och väcka barnet för harplektion. (Har jag sagt att jag är lika förtjust som hon i harpfröken? - (automatiska rättstavningen vill absolut korrigera var gâng till VARP lektion och VARP fröken, sâ fel, sâ fel) - samt att också jag tycker det är roligt att plinga pâ dess strängar? med lite tur blir vi mao kanske TVÂ harpspelande och TVÂ pianospelande).

Till saken hör att jag redan nu ser hur satans lätt hon har för det. Noterna och strängarna. 

Godnatt.

Saker jag läst.

Saker? Böcker!

De Polyglotta älskarna. Lina Wolff. Mycket läsvärd som alltid och sâ glad att hon fick Augustpriset, hon står ut bland de nutida. Tyckte dock än bättre om hennes första roman inför vilken jag jublade.

Aftonland. Therese Bohman. Som med sin tredje roman imponerar - och alltmer närmar sig det vi vet hon är kapabel till! (dvs storverk).

Berättelse om ett äktenskap. Geir Gulliksen. Som Jenny Morelli skriver sâ bra om här att man inte behöver tillägga sâ mycket. Jag = dock mindre positiv i sluttampen. Gjorde mig illa till mods och fick mig att längta in i en Roman.

De Oroliga. Linn Ullmann. Sällan läst en sâ rak bok om föräldrar där (en av) föräldrarna lever. Kräver mod. Ytterst osentimental och mycket kärleksfull.

Läser just nu: Per Landins Kan du inte säga något snällt istället. Deprimerande. Men pâ ett bra sätt. Behandlar depression. Men fâr ocksâ den mig att längta till södre breddgrader.

Har framför mig: Argonauterna. Maggie Nelson. Som jag ju förstått skall vara mer än läsvärd.