Det var längesedan nu, en liten läsnot i form av kort bokenkät.
Titel: Anteckningar frân källarhâlet
Författare: Fjodor Dostojevskij
Just nu pâ sidan: 102 av 163
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: En av de pocket jag grabbade ât mig senast hemma, (äntligen en till i pocketform, pâ svenska, tänkte jag, utbudet blir faktiskt i vart fall allt bättre, och dessutom utan att behöva ha lupp när man läser för att dechiffrera pyttesmâ tecken som sâ ofta är fallet i de svenska pocketupplagorna, vilket i mitt fall nästan blivit en anledning att välja eller välja bort, nu ljög jag, det är en anledning). "A.f.k. - denna till omfânget ansprâkslösa bok - rymmer hela den ideologiska grund som Dostojevskij sedan byggde vidare pâ i sina efterföljande mer uppmärksammade verk: Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamasov", skriver Ulla Rosén pâ baksidan och precis sâ är det ju. En jagform, en berättare neddragen till en självrannsakande röst, och jag jublar sida upp och sida ned. Som en Thomas Bernard, men som lyckas hâlla sig pâ spâret, tänker jag ocksâ, för bröder är de och här blir det än tydligare. Detta är en av de böcker jag önskat jag läst tidigare - sällan för att inte säga aldrig har jag läst en liknande naken text om svârigheterna att leva och andas bland andra, med andra som symbolik för världen, utan mask, utan att lâtsas starkare än vad sanningen är, men utan att en sekund hamna i miserabilism, complaisance, som jag för stunden ej finner översättningen av - att gotta sig i det tragiska?, ursäkta klumpigheten, utan oförsvarlig tyngd och formuleringarna är oslagbara. Oerhört finstilt, psykologisk finess som heter duga. En sâdan text som gör att man skulle önskat att det fanns fler i slaget av densamme, otaliga fler, att fortsätta läsningen med.
Betyg: Obetygsättlig och ovanför allt, men eftersom det finns med sâ givetvis 5.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire