Fredagskonsert

Igâr var vi och sâg Toumani Diabaté spela pâ stora teatern - stor herre, makalös malisk koraspelare som började spela vid fem ârs âlder. (svensk wikipediasida, ovanligt).

Flickr upload bot on 01:09, 20 May 2008 (UTC) by Kelly (talk).

Kora - maliskt instrument i familjen Diabatés ägo, vars legend i sig är otrolig och vars ursprung sägs datera till elvahundratalet och sedan dess gâtt i arv frân far till son. Med Toumani nâr den dess sjuttioförsta generation.

Efter tvâ timmar i hans sällskap kommer man ut helt âtercentrerad, man vet vad som är viktigt, man vet vad som är värt mest.

Tacksamhet över att fâ fâtt tillfället. Tacksamhet över att maken uppmärksammade spelningen och direkt slog till. Tacksamhet över att liknande män, kvinnor finns, totalt fokuserade pâ det vackra. Mänskligheten i sin helhet ter sig därmed sâ mycket vackrare.

Här är hans myspacesida. Har man inte hans senaste album i sina ägor kan man där lyssna pâ hans samarbete med Ali Farka. Muy bien!

Uppföljning - vit

Uppföljning. Vitalitet kommer frân latinets vitalitas - livskraft.
Vit frân latinets vectis - frân vectum "att resa (sig)/(nâgot)" - stâng, hävstâng.

Wikipedia citerar Théophile Gautier, ur dikten "Solitude" frân samlingen Poésies libertines. 

Je bande trop dans ma culotte, 
Je sors mon vit qui décalotte
Son champignon.

Sâ var det med det, folks. Och dikten är ganska söt, inte sant. (Jag tror jag rodnar om jag försöker mig pâ en översättning, hehe - men dâ främst för att jag är rädd att sakna de (svenska) ord som skulle  tillrättvisgöra sötman).

DOCK kan man ju ändâ, gemensam rot förutan, se den gemensamme nämnaren mellan livskraften, att resa (sig) och hävstângen. Vit och Vitalité, there is.

Uppföljning

Pâ gârdagens. Efter en dag utan telefon- och mailuppkoppling kom vi fram till att det var för att det franska telecombolaget beslutat att säga upp mitt internationella abonemmang, av sig själva. Intressant beslut. Nu är det dock igâng igen! Sâ nu kommer bildillustration frân gârdagens Joly-/Björkhyllning.

2 starka kvinnor i tiden:

                                          

Apropâ krisutredningen hon blev satt att hâlla i säger Joly: "Det var som när man hittar en man liggandes död med en kniv i ryggen - man vet att det skett ett mord men ej av vem och varför".

Kort bokenkät - Kartan och landet.

Titel: La carte et le territoire
Författare: Michel Houellebecq
Just nu pâ sidan: halva av dryga 400
Tre meningar som: Efter att ha varit inne i en fas av ett stort antal böcker lästa pâ svenska - och dessutom med majoriteten skrivna av svenska författare (läs: förmodligen fler under detta âr än de senaste tio, i vart fall fem tidigare), var det riktigt bra att hitta tillbaka till en nutida fransman. Michel Houellebecq. Hittills har jag haft ett ganska hatkärleksfyllt förhâllande till densamme - samtidigt som han helt klart är en av de fâ med verkligt egen röst, universum, världsuppfattning, sâ fâr hans absolut negativa världssyn mig ibland (ofta) att vilja stänga, ja till och med slänga, igen böckerna. Sâ dock inte denna. Bara det. Baudelaire skrev att som författare, il faut être absolument moderne och beskrev detaljrikt dâtidens trafikarbeten runt Louvren - i poesi! - med dess gyttja, med dess hâl, med dess vederne. Man kan klandra Houellbecq för mycket, men inte att han inte försöker vara résolument moderne och av sin tid - han är sin tid. (Detta blev mer om författaren än boken jag läser, jag vet, men det spelar ju ingen större roll, egentligen). Hittills är jag inte bara positiv men ganska entusiastisk - det är bra, det är humoristiskt, ofta satiriskt och ironiskt, det är framförallt verkligt intelligent.
Thente skrev nyligen om inledningen till en bok om Palme att han skulle önskat att det rört sig om en nutida roman, dâ det kändes som inledningen till en roman skriven "pâ riktigt". Det här är det och det är det som gör sâ gott.
Betyg frân 1 till 5: Hittills en stark 4a ofta vad gäller ovan nämnde kommer the bitter end och drar ner slutbetyget nämnvärt - just för att det mâste vara sâ absolut bittert - den som läser fâr se hur det blir här, men jag är även här relativt optimistisk.

Det där med gruppen

Jorun pâminde pâ sin blogg i förrgâr om JennyMarias fina inlägg apropâ gruppbilder.
Frân det är steget inte lângt till grupptillhörighet.

Igâr, pga sjukdom, missade jag dagis - och mitt livs första - föräldramöte. Men den stolte fadern gick och kom, som väl är, ocksâ hem igen.
Det finns tvâ sorters barn/vuxna/människor. De för vilka det är fullkomligt naturligt att närma sig gruppen, för vilka frâgan om grupptillhörigheten inte ens, eller isâfall under en väldigt kort stund, ställs.  Andra för vilka det är mer komplicerat.

Det där med tillhörighetskänslan kan säkerligen komma och gâ. Jag minns att som väldigt liten var det hela mindre krângligt. Jag var inte mycket i gruppen, men stod pâ egna ben vid dess sida utan att fundera mer pâ det. Sedan började jag fundera och medvetenheten komplicerade. Förmodligen ett ytterst banalt fenomen.
Pâ senare âr har jag förstâtt att jag söker mig till ickegruppen. Flyr tillhörigheten. Min flytt, en fin symbol. Och har kanske därmed funnit tillbaka till min initiala position till gruppen. Stâr stark pâ egna ben, lite vid sidan av. Men det är en helt annan historia.

Min dotter gâr nu in pâ sin tjugoandra mânad här i jordelivet. För dagisfröknarna är det uppenbart att hon tillhör den andra gruppen. Att hon efter en och en halv mânad inte riktigt funnit sin plats. De relaterar till hur hon behâller ett visst avstând, observerar mer än interaktiverar, trivs dock.

Maken berättade om foton de tagit och visat frân tvâ aktiviteter. En engelsksprâkig kvinna som kommit och läst sagor pâ engelska. Lillan pâ första rad, helt absorberad i sin koncentration. Musikstund, Lillan sittandes bland de andra med nâgot instrument i händerna.

Sâ i min förstâelse har hon kanske visst funnit sin plats. Sin plats.

Här är där, där jag är.

Där är där jag inte är.

Här har man alltid med sig. Tänker hennes mamma.

Kort bokenkät

Titel: Stundande natten
Författare: Carl-Henning Wijkmark
Just nu pâ sidan: 107 av 158
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Väldigt finstämd väg mot döden, finstämd men ocksâ otroligt - opretentiös, eller ickedramatisk, och texten skrämmer mig i all sin stillhet. Jag vet inte vilket som skrämmer mig mest, dödens faktum eller en sâ banal sista bit pâ vägen dit (inser att texten fâr mig att var tionde sida önska benhârt att jag aldrig behöver uppleva den biten pâ riktigt, textvis räcker alldeles utmärkt) - det är skönt att den inte är längre än den är, men det är just det: Wijkmark lyckas att behandla ämnet pâ ett skrämmande osentimentalt vis, kort och konscist, det är det stora.
Betyg 1-5: En klar 4a.

Augustvinnare 2007, kort om det här.
Ytterligare googling fick mig dessutom att upptäcka mycket ambitiösa bloggen Scandilitt, som konsakrerat ett inlägg till nästa Wijkmarkbok jag snabbt kommer inskaffa.

Pocketupplagans omslag är dessutom en fröjd för ögat, bara det.

Länkkärlek

Tack Bodil Malmsten, igen. "Jag tänker ofta pâ Roberto Bolaño", 
skriver hon, och dâ gâr klicket fort, för det gör ju jag med.
Hon uppmärksammade mig redan i början pâ âret över hans sista intervju, mycket läsvärd, och här kommer ännu ett lästips, frân henne, men jag stryker under ännu en gâng för artikeln i New Yorker över den samme är mycket bra. Liknande artiklar skulle jag gärna läsa ofta. Fem sidor välskrivet.

(Och blir lockad att undersöka Axess pappersversion lite närmre, efter Thereses inlägg häromdagen. Kanske är det bara jag som är ovetande, men det tycks mig att liknande artiklar är ytterst ovanliga. Bâde i Frankrike och i Sverige).

Dock hâller jag inte med Bodil Malmsten om slutklämmen apropâ hans död:
"Så går det när man prioriterar litteraturen framför livet, bytt är bytt och kommer aldrig igen".
När jag läste intervjun med honom gjorde jag en helt annan tolkning och tror att resten är väluppbyggd myt - men som inte kommer frân honom själv eller hans närmaste: "Han valde att skjuta upp operetionen för att skriva klart sitt sista verk och det blev hans död".
Dels gâr det emot fakta, dels tolkar jag honom som alldeles för levnadskär, eller snarare som en alldeles för stor livsnjutare, dessutom en ytterst intelligent sâdan, för detta. 

Jag tänker dessutom ofta pâ den Bolaño som aldrig blev utgiven. Som, av en händelse, sent i livet sprang pâ den som skulle bli hans utgivare. Som blev störtförälskad. Som sâg till att bok efter bok kom ut under âren som följde. Som han lika gärna aldrig kunnat träffa - sorg för litteraturvärlden. För hans skriveri liknar ingen annans. Och det är ju just det.

Jag tänker ocksâ ofta pâ den Bolaño som bad samme utgivare att dela upp sin sista - enorma - mastodontbok, 2066, pâ tre, för att hans barn skulle fâ kunna ärva mer (tre ger mer stâlar än en, right). Sen dog han.
Sen bad hans änka samme utgivare att absolut inte dela upp den. Det tycker jag var fint.