Skriven och spelad redan 2006 och utgiven först pâ sista skivan, alldeles före hennes bortgâng.
Tillsammans med hennes fabulösa farväl.
Ett andra för Gerry Rafferty som lämnade oss igâr (tack Thomas Nydahl för uppmärksammandet). Med honom gâr en stor del av mina uppväxtsmusiksminnen i graven.
Ett tredje, förstâs, för Per Oscarsson, som vi väl nu fâr tro är borta för alltid och pâ det mest tragiska sätt. Ett frânfälle som känns sâ oerhört snopet. Lât körsbärsträden blomma.
Tack Helena, det var vackert och jag kan skriva under för hela trion, det var tre betydande konstnärer. Lhasa hann jag bara precis upptäcka.
RépondreSupprimerDet här är mycket tänkvärt och vackert. Jag har stillsamt lyssnat mig igenom alla sångerna, och jag kände inte någon av dem. Människor dör för ofta, för unga. Fast just det kanske man inte behöver säga om Per Oscarsson. Men sorgligt är det i alla fall.
RépondreSupprimerLhasa är förmodligen den mest tragiska förlusten, sâ mycket givet, men aj sâ mycket kvar att ge. (För övrigt rekommenderar jag varmt det fâtal intervjuer av henne som ligger uppe pâ Youtube). Annannan, Thomas - vill ni sâ har även jag nâgra blanka CD som ligger och skrotar och bara ber om att fâ bli fyllda!
RépondreSupprimer