Sâhär skrev jag i juni. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, som man säger.
Nicolas Demorand, som höll i programmet i vilket nämnda humorister arbetade tills de fick sparken (inte av herr Demorand, dock), fick inte sparken men lämnade det istället självmant och slapp pâ sâ vis ta del i fortsättningen eller stâ för nâgot han inte ville stâ för utan att starta krig.
Nu ni är han en av namnen man talar om för att ta över tidningen Libération. Jag gillar inte Libération, inte alls faktiskt, det är typ tidningen för alla som om de inte gâr sâ säger de att de vill gâ i samtliga demonstrationstâg, gärna med dubbla palestinasjalar runt halsen, ni vet de med medaljvilja vad gäller politisk korrekthet, men nu är det ändâ i grunden en tidning som är mer till vänster än till höger, vilket det gillas. Med Demorand i toppen skulle det till och med finnas hopp att det finge bli nâgot verkligt lovande av luntan. Verkligen. Och det behövs, nu när Le Monde gâr allt längre ned pâ knäna.
Stéphane Gouillon som var en av de som istället blev rejält avskedade efter att alltför öppet drivit med Sarkozy har nu precis vunnit rättegângen mot France Inter, den forne arbetsgivaren. Lât oss säga som sâ att han fick lika rejält rätt som han blev avskedad och har nu fâtt riktigt kraftiga plâster pâ sâren. Men det är en bra symbol. Lât oss dessutom tillägga som sâ att man önskat att France Inter inte varit inblandade i liknande affärer, men nu var de det och fâr stâ sitt kast.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire