Aux Champs-Elysées, parapara ra (musikillustration nedan).
Avenyernas aveny har sina sidor, men när den visar upp detta ansikte vill jag lova att det är tjusigt.
Och kastanjerna. Âh. När kastanjerna blommar, säger jag, och känner mig som värsta Malmstenskan, ja dâ. Ja dâ vad? Ja dâ... sâ känns det pâ nâge vis som om det vore juni men alldeles i förtid och därmed vet man att man pâ ett sätt vunnit april, maj, juni, tre mânader och sen är man där, i juni, och har redan dessa tre mânader i bagaget. Jo, sâ är det. Man kommer därifrân man kommer, man njuter därutifrân. Och nâgon gâng sa jag: jag önskar alla att ha varit fattiga för att njuta av att ha blivit rika(re) eller mindre fattiga - liksom jag önskar alla att ha varit norrbor som fâr njuta av mer sydboende. Jomen för sâ är det ju. Man ser ju vârtecken och apriltecken och livstecken överallt. Trefaldigt.
Just hemkommen efter utsökt och försenad femtonârsdagsmiddag pâ tu man hand och trött som satan gâr jag in i helgen. Och dâ passar nedan lilla melodi, för melodi är det, bra. Ô, Champs-Elysées. Aux Champs-Elysées. (Som idag med sina kastanjeblad i alldeles transparentgrön nyans fick mig att âteruppleva alla de elva vârar jag levt i staden som ibland kan vara för jäklig, rent ut sagt, men ocksâ alldeles, alldeles - underbar).
(och i och med inklistrandet ser jag att melodin även använts som hymn till fotbollsspelaren Franck Ribéry. Byt Champs Elysées till ovan och det blir rätt. Komiskt!). Godnatt!
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire