Nyârsönskningar

Detta âr har varit ett mycket märkligt âr, ett känslotillstândens âr, ett ovanligt och extremt.

1. Vi skrev pâ köpet pâ huset mot slutet av förra âret, sedan dess har vi bökat, stökat, röjt, mâlat, anlagt terass, fixat, planterat träd - och njutit. Som vi njutit! Det är som när jag anlände till Paris och visste att jag aldrig skulle tröttna pâ omgivningarna jag hade runt mig, tröttna i bemärkelsen bli blasé, ej längre se dess skönhet. Sommaren kom, hösten kom och beslutet kom: vi lämnar stan. Eller snarare: vi âker inte tillbaka till stan. Vi bytte ut det som behövde bytas ut - skola för en liten, främst - och allt blev än bättre. De sista trevande dagarna innan avfärd hit fick vi händerna pâ boken som handlar om, ja faktiskt, huset. Min tanke är nu att man bör fortsätta historien. Den börjar pâ fjortonhundratalet och avslutas i mitten av nittonhundra, nu är det bara att skriva vidare. För övrigt första hösten i mitt liv jag känner att jag Nästan är där jag sâ länge önskat mig vara, pâ en plats, med en tid som det är upp till mig att förvalta, att pâ bästa sätt organisera och därmed ha tid till det som är mitt.

2. Medan vi skrotade pâ och var dag kände att nu är vi i mycket där dit vi strävat mot sâ länge vilket är den enda verkliga känsla av lyx jag nâgonsin känt och uppskattat - ja ni, samtidigt hände det istället mest förskräckliga som kan hända nâgon min syster och familj. Jag ser mig fortfarande slänga avhuggna grenar pâ en eld ute pâ ängen framför huset där i vâras, hettan mot mitt ansikte, telefonen mot mitt öra och min syster som grâter, sällan hör man min syster grâta, en malande oro, ett mâtte det inte vara men det var det. Och sedan dess, hopp, sjukdom, bättring, försämring, om vart annat, hela tiden, ett litet flickebarn med högsta sorten av kampkänsla, den fighting spirit alla säger man mâste ha i liknande stunder och dâ var hon bara tvâ och ett halvt och det räcker inte med fighting spirit. En ständig nervpress för dem, de närmsta, som aldrig kan trycka pâ paus, med jämna mellanrum totalt hjärnstopp för mig och andra, var gâng man var tvungen att inse att detta är faktiskt sant, en verklighet som hâller pâ att ske och förändra världen till det sämre. En känsla som blev än konstigare och ofta obehaglig dâ vi själva haft det precis tvärtom. Att begrava en liten flicka som inte hunnit bli tre är en upplevelse. Upplevelser är verkligen inte enbart av det goda slaget.

3. Âret dâ jag pâbörjade fyra gânger mer böcker än jag avslutade. Brist pâ uppmärksamhet, störd av ovan? Felval? Jag önskar mig i vart fall ett 2014 med bättre läsupplevelser.

4. En hund inskaffades. En cirkel slöts. 2014 skall bli âret vi kommer än närmre honom, vâr nyaste familjemedlem. Igâr gick vi skogspromenad, bara han och jag, relationen till en hund, som jag uppskattade den till mina tolv âr, som jag bitvis glömt hur den är, förtroendet i blicken, lyckan att lära sig, generositeten.

5. Âret dâ jag mellan maj och oktober sprang en hel massa, mycket pâ grund av nummer tvâ, aldrig har det väl varit sâ tydligt hur mycket gott springning gör för stressnivân som omedelbart sänks. 2014 skall det bli mer sâdant och ocksâ mer styrketräning, jag vill bli stark, jag vill orka, jag vill se mjukhet omvandlas till muskler (jo men det är sâ sant).

6. Âret dâ vi helanställde en person, halvtidsanställde en annan, lite för mycket för den globala ekonominivân men fantastiskt behövligt för den globala energinivân. Detta var nâgot som gjorde att 1. kunde levas pâ det sätt det gjorts, sakta gâr vi tillsammans dit vi bör.

7. Natur ersatte stad som den bild jag främst har runt mig, men ocksâ old stones, de vieilles pierres, utan vilka naturen inte är den samma. Där jag sitter och skriver detta, i det djupaste Värmland, inser jag hur länge en del av mig vetat att det var dit vi sâ smâningom skulle.

Nu hinner jag inte mer och inte blev det vare sig struktur eller ordning över detta. Löften fâr komma sâ smâningom, ett redan uttalat: Mer motion ât folket.

Gott Nytt Âr till er alla!

En kärlekshistoria efter en roman om kärlek

Nu ni, mina vänner, är jag halvvägs igenom Kärlekshistorien, den om hela Vitönshistorien.
Bengt O. har skrivit fint om den här och sâ har ocksâ Thomas Nydahl.

Efter att ha sett Uusma i Babel, (för mig mest känd som Schyfferts fd fru och läkarstuderande pâ "äldre" dagar, skall tilläggas), var jag skeptisk. Tvivlade pâ ärligheten i entusiasmen - har väl förfranskats lite väl...? - och efter bara nâgra sidor ser jag ju att jag var orättvis i min skeptisim.  

Att liknande bok vinner Augustpris i fackbokskategorin tycker jag är underbart!
Hon kunde lika gärna vunnit romanpriset, ocksâ, men nâgonstans än bättre att det blev i fackboks- ; tänk om fler fackböcker kunde skrivas med sâdan inlevelse - sâdan koppling till bâde historien med stort H, kärleken till tiden, till upplevelsen, länkat till nutid, vad som ändrats i vâra synsätt och förhâllningssätt, verkligheter (Uusma pâ isbrytaren med gymmet bakom väggen intill, precis där expeditionen pâ sin tid var i total isolering är ett slâende exempel) vad som absolut inte ändrats - sâ nära vi är dem.

Uusma har en vacker penna, ett oemotstândligt sprâk och det hela känns otroligt behärskat och naturligt.

Vet när jag läste Vargas Llosas Bockfesten att jag tänkte att detta var den bästa Historiebok jag läst pâ länge. Faktiskt pâminner de bägge mycket om varandra - nutid, dâtid, förhâllningssätt och helt plötsligt lever det gamla svartvita fotot - för att pâ ett ungefär lâna ett uttryck frân Uusma - och fâr färg; sällan har jag fâtt tillgâng till bättre förstâelse till en diktatur och ocksâ en diktator än i skriften frân Vargas Llosa. 

För övrigt slâr det mig under en rask skogspromenad att det känns jublande att liknande insnöing fâr pris. Grävandet pâ plats - en liknande insnöning jag minns frân mina medeltidsfranskastudier - hur man lever i sin egna parallella värld, sâ svâr att dela dâ den ter sig sâ totalt ointressant för omgivningen, men som är sâ givande för en själv - det är faktiskt helt fantastiskt när man tänker pâ det, att Uusma lyckats dela sin insnöning pâ ett sâ medryckande sätt och att hon faktiskt ocksâ fâtt finaste pris för att ha gjort det!

Trevlig kväll.

Egenmäktigt förfarande

Jo. Nu har ocksâ jag läst Augustprisvinnaren, hårda klappar under granen, efterlängtade sådana finns det något bättre?

Anna Brodow Insaina har redan skrivit det mesta jag tycker kan sägas, här blir det inget långt inlägg om Ester och Hugo som ni ju förresten kunnat möta i nästan varje tidning och där alla tyckt mer eller mindre synd om stackars Ester.

Nu tycker jag inte synd om Ester. Om handlingen kvarstår efter läsning två frågor eller frågeställningar just om detta. Ett, varom undertiteln "en roman om kärlek" är att läsa som ett cyniskt eller ironiskt tillägg? det får vi hoppas. Alternativt kunde det varit "om tonårshjärtats känsla för kärlek". Men Ester är trettioett. Två. Just detta med stackars. För vi har ju (nästan) alla varit en Ester. Och/eller Hugo. Men de gânger jag varit en Ester, visst led jag, men det egenmäktiga förfarandet var just egenmäktigt och det är vad jag tycker om med titeln: att välja en Hugo som objekt för projeceringar har ju egentligen ingenting med Hugo att göra - att välja nâgon som inte vill ha en säger ju oftast lika mycket om ens egen okapacitet att för tillfället binda sig. Och det kan man ju inte klandra Hugo för. Att sedan vid hennes âlder, trettioett, fortsatt välja att slänga bort tvâ âr tyder väl snarast pâ en närmast total vilja att kvarstâ ensam? (och för att välja ett sidospâr: liknande svärmeri för just den äldre konstnärlige mannen tillhör väl annars just den nyblivna unga kvinnan som behöver hans personlighet för att utöka den egna ännu ej helt funna identiteten?)
Liknande reflektioner kan vad gäller andra romaner tyckas överflödiga, men här är ju handlingen just denna och berättaren använder ständigt allmängiltiga former när hon talar om Ester och hennes förfaranden ("människan är nu sâdan att..." osv.) att det provocerar fram motreflektioner.


Att det skulle handla om könsroller tror jag likt Anna B-I inte alls. Alla Hugo har varit en Ester och Estrar en Hugo. I olycklig kärlek är en alltid svagare; den starkare makthavaren.

Bah. Hursom. Det är en värdig vinnare. Ett vackert och precist sprâk. Och jag funderar nu pâ om jag  nu kanske skall försöka leta upp de övriga romanerna jag inte hade en aning om att Lena Andersson skrivit. Nâgon som läst dem?

Bred dina vita vingar

Jisses. Vad vi faktiskt behövde julen i âr.

Jo. Vi kom fram som vi skulle. Tvâ utmärkta stopp. Första natten i Amiens (där hund fick medtas pâ restaurang). Fantastisk morgonpromenad och katedralbesök; mäktigaste upplevelsen sen Notre Dame för ack sâ mânga âr sedan och det vill inte säga lite. Andan i en dessutom passande för att ta in det som fanns att ta in. Andra natten i Bremen (dit hund fick smugglas in pâ hotellet). Otrolig julmarknad framför dörren, en äkta bonus. Via Malmö (där hunden blev avvisad frân bensinstationskiosken). Hundvalp som under hela resan visade upp vilken topphund vi funnit i honom. Lillo som sysselsatte sig i sin ensamhet precis som den femâring vi sâ önskat hon skulle bli (jäkel pâ att klippa snöflingor).

Jo. Vi har därefter genomlevt en litens begravning. Sâ fin. Sâ ljus. Sâ sorglig. Sâ varm. En av livets märkligaste upplevelser och kommer självklart alltid sâ förbli. Men vi kommer behâlla just sorgliga och varma minnen.
Alla dessa fina personer som valde att där dyka upp som redan dykt upp vid sâ mânga andra tillfällen,  som vad gäller vissa funnits med sedan vi föddes, syster och jag. De närmsta; allra närmsta.

En Lillo som ocksâ hunnit fira fem, dagen efter den officiella för att undvika krock, nâgot hon behöver veta endast om arton, om ens nâgonsin. Med utmattade familjemedlemmar omkring henne. Hon snattrar pâ pâ sin värsta specialkomponerade Stockholmsdialekt utan att en kotte i omnejd talar liknande.

Nu, trettio mil norrom.
Kyla dock ej än snö. Vi hoppas pâ snö.
Stjärnhimmel och tystnad.

Nu. Nu ikväll. Systers familj och vi, alla här. Efterât. Och det slâr mig sâ oerhört: Jisses; vad vi faktiskt behövde julen i âr. Det är i stunder som dessa som man förstâr den verkliga innebörden av traditioner och sammankomster. Man koncentrerar sig pâ att klä gran. Pâ sillinläggning. Och trivs i det. Allt bredar sina vingar.
Lillo och kusin har ivrigt klätt granen, och efter att ha avverkat alla de traditionella dekorationerna spenderat nära pâ timmen att tillverka egna.

Och om ni visste som jag talar om mânga av er. Ni har större betydelse än ni förmodligen tror.

Önskar er alla sâ här dan före dan en vacker julafton. Tror bestämt jag âterkommer om annat.

En route - alla dessa opublicerade blogginlägg

Ja. Alla dessa opublicerade ej ännu skrivna blogginlägg, mina vänner.

Pâ väg.

Vänliga hälsningar,

Bremen, Tyskland.

Idag: 4 länder.
1 valp.
1 dotter.
2 vuxna.
Samt en skâpbil.

Godnatt.

(frân hotellrummet till vilket vi smugglat in valp MED hotelchefens gillande, dock pâ villkor att smyga ut honom under morgondagen UTAN att hans frus vetande - frun, som imorgon är tillbaka i receptionen. Jomenvisst, danke schöön).

Elogefylld Munro-läsning av min nya favorit Ford

kan man ta del av på DN här.

Munro som skriver om Fords Montana.
Ford som skriver om Munros Kanada.

Generösa eloger som ger mig lust att läsa Munro. Och vidare av Ford.

1400 någonting och vi

Här sitter vi mestadels av våra kvällar.
Ikväll med ny lampa.

Av en slump kunde vi i fredags kväll låna en bok vi länge letat efter. Om hertiginnan som skänkte gården och i vars hus vi nu bor. Det är så romantiskt som det kan bli och hela historien långt före henne är mycket intressant. Det är munkar och stulna reliker och kloster och ordrar. Den öppna spisen är byggd runt 1450. Ganska rörande. Flertalet personligheter har dött här i huset. Vi känner dem i väggarna. 

Vinflaskan, en provsmakning vi fick från grannen i stan just hemkommen från en tredagars vintripp till grannstaden. Ljuvlig. 

Glasklar luft. Tre minus. Blå himmel. Leopardpäls på och hjärtat hennes som saknar sin Axel. Du har inte funnit någon ny amoureux i nya skolan? Meh. Man kan ju bara vara förälskad i en och jag är det ju redan i Axel, man kan ju inte gifta sig med två. Inatt drömde jag en fin dröm. Det var en flicka som skulle åka till Sverige och som tog med sig en stjärna i sin resväska. Nallis drömde precis samma dröm, bara det att flickan i hans skulle till skolan och la sin stjärna i ryggsäcken.

Om en vecka packar vi bagaget och åker. Biltur. Skåpbil inköpt, kanske byts på måndag. I övrigt frost. Och jag, hemkommen efter en heldag i lägenheten på egen man hand med mitt, på bilden sitter jag i bilen på väg iväg, bilfönstret vars karm man ser till höger (här skulle säkert ett hen eller ett en eller dito in för somliga men jag tycker ju inte det, lite till mans. Kvinns. Höns).

Samt trött hundvalp.

Dagens skratt

Förutom att tacka alla er, vänliga själar, för er närvaro, kommer här vad man kan dela med sig av en kväll denna. Själen behöver ju skratt - ocksâ.

1) (i serien: Anlednignar att tycka om twitter. Tweets som denna):

@tassinari_files, Andreas Tassinari : De 4 stegen i en mans liv:
1. Du tror på tomten
2. Du tror inte på tomten
3. Du är tomten
4. Du ser ut som tomten

2) Rebecka Âhlund som hänvisar till Sodomochgodmorgon's blogg, apropâ författarbesök pâ bibliotek

3) Smâ barn som tror att man tror pâ allt de säger bara för att de säger det.
Lillo: Jag behöver vatten.
Hon: Vad ska du med vatten till?
Lillo: Mâla med vattenfärg.
Hon: Nej, nu är det sent, du fâr nöja dig med tuschpennor.
Lillo: Nej, vattenfärg!
Hon: Nej, sent!
(...)
Lillo (kommer nedtrippande nedför trappan): Kan jag fâ ett glas vatten och ta med det upp i mitt rum?
Hon: Ja; för du är väldigt törstig va?
Lillo: Ja, jätte. 
Hon: Sâ om jag kommer upp sâ dricker du vatten?
Lillo: Ja; fast du behöver ju inte komma upp.

4) Shit. Okey, vi har bestämt att bila upp eftersom vi numera är med valp. Men var bor vi dâ? Tar hotel hund?
#googlar "hotel med hund paris"#. 29 stycken. Av tjugoniotusensexhundrafemtio. Paris, vi skall inte sova i Paris. Ouufh.

Förutom detta har jag idag skrivit in mig pâ Frankrikes motsvarighet till Tobiasregistret. Nâgon mer?