Jo. Nu har ocksâ jag läst Augustprisvinnaren, hårda klappar under granen, efterlängtade sådana finns det något bättre?
Anna Brodow Insaina har redan skrivit det mesta jag tycker kan sägas, här blir det inget långt inlägg om Ester och Hugo som ni ju förresten kunnat möta i nästan varje tidning och där alla tyckt mer eller mindre synd om stackars Ester.
Nu tycker jag inte synd om Ester. Om handlingen kvarstår efter läsning två frågor eller frågeställningar just om detta. Ett, varom undertiteln "en roman om kärlek" är att läsa som ett cyniskt eller ironiskt tillägg? det får vi hoppas. Alternativt kunde det varit "om tonårshjärtats känsla för kärlek". Men Ester är trettioett. Två. Just detta med stackars. För vi har ju (nästan) alla varit en Ester. Och/eller Hugo. Men de gânger jag varit en Ester, visst led jag, men det egenmäktiga förfarandet var just egenmäktigt och det är vad jag tycker om med titeln: att välja en Hugo som objekt för projeceringar har ju egentligen ingenting med Hugo att göra - att välja nâgon som inte vill ha en säger ju oftast lika mycket om ens egen okapacitet att för tillfället binda sig. Och det kan man ju inte klandra Hugo för. Att sedan vid hennes âlder, trettioett, fortsatt välja att slänga bort tvâ âr tyder väl snarast pâ en närmast total vilja att kvarstâ ensam? (och för att välja ett sidospâr: liknande svärmeri för just den äldre konstnärlige mannen tillhör väl annars just den nyblivna unga kvinnan som behöver hans personlighet för att utöka den egna ännu ej helt funna identiteten?)
Liknande reflektioner kan vad gäller andra romaner tyckas överflödiga, men här är ju handlingen just denna och berättaren använder ständigt allmängiltiga former när hon talar om Ester och hennes förfaranden ("människan är nu sâdan att..." osv.) att det provocerar fram motreflektioner.
Att det skulle handla om könsroller tror jag likt Anna B-I inte alls. Alla Hugo har varit en Ester och Estrar en Hugo. I olycklig kärlek är en alltid svagare; den starkare makthavaren.
Bah. Hursom. Det är en värdig vinnare. Ett vackert och precist sprâk. Och jag funderar nu pâ om jag nu kanske skall försöka leta upp de övriga romanerna jag inte hade en aning om att Lena Andersson skrivit. Nâgon som läst dem?
Bra! Ja, det finns ett samband mellan Hugo och Ester även i det avseendet att alla Hugo har varit en Ester och alla Estrar en Hugo. Det är två sidor av samma mynt. Just för att jag själv har varit en Ester, mer än en gång får jag erkänna, och förmodligen även en Hugo, tycker jag inte synd om Ester. Hon har bara några saker att lära sig.
RépondreSupprimerHåller med!
RépondreSupprimerKan också rekommendera Augustvinnaren i fackboksklassen; Min kärlekshistoria av Bea Uusman. En annan historia berättat på annorlunda vis på ett ännu vackrare språk!
Precis, Anna. Man kan bara hoppas för henne att hon slutar skriva lânga brev tvâ âr senare till en fd flört om en fd flört...!
RépondreSupprimerLotta - jag fick tag pâ den idag, mellandagsrea. Har varit nästintill skeptisk över all denna entusiasm, men är redan övertygad. Och tycker att det är rätt fantastiskt med liknande grepp (över huvud taget och dessutom) i fackboksklassen.
Ursäkta om jag länkar till min text om Uusmas bok En värdig vinnare men i fel kategori.
RépondreSupprimerhttp://www.flarnfri.blogspot.se/2013/09/bea-uusma-en-karlekshistoria-i-t-va.html
Du är mer än ursäktad, Bengt - din text var en av de som jag läste och fick mig att tänka att mitt intryck efter Babel förmodligen var felaktigt. Tack!
RépondreSupprimerJag har någon av hennes första i pocket. Vet ej om det är den första eller den andra. Skickar dig gärna den. Jag är inte så där måttligt betagen av författarinnan. så att jag tyckte "jaha" behöver inte ha att göra med bokens kvalitet.
RépondreSupprimermhm! jättegärna kära du. Vill du prova denna sâ hojta till sâ skickar jag! (ditt "jaha" är tvâ dagar efter läsning lite delat).
RépondreSupprimerJag tyckte inte heller synd om Ester.
RépondreSupprimerDäremot började jag fundera på om hon har en diagnos av något slag?
Hennes "logik" och resonemang, hennes åsikt om att Hugo på allvar skulle ha någon slags skyldighet att besvara hennes känslor hade varit "normalt" hos en 17-åring. Men Ester är ju över 30!
Inser inte de flesta i människors skara senast någon gång kring 20 eller så att det inte håller rationellt och intellektuellt att resonera som Ester gör?
Nu pratar jag alltså inte om känslorna i sig, jag tror att en 70-åring också kan känna "Hur kan något som var så mycket för mig vara så lite för dig?" eller "älska mig tillbaka då din djävla skit!" när det visar sig att en person man haft en kortare flirt med och blivit handlöst förälskad i inte visar sig känna på samma sätt.
Skillnaden är att människor utan diagnos VET att motpartern inte har någon som helst skyldighet att känna på samma sätt, att man inte kan tvinga till sig kärlek och att man inte kan ta för givet att en person vill dela resten av livet med en enbart för att man en eller ett par gånger delat säng och kroppsvätskor.
Det är ungefär samma mekanismer som gör att man som stadgad småbarnsförälder med ett ansvarsfullt jobb kan VILJA smälla till personen som tog tvättiden man själv tänkt boka eller snodde den sista parkeringsplatsen mitt framför ögonen på en , men man skulle aldrig GÖRA det eftersom man vet och förstår att det vore en helt oproportiornerlig reaktion och inget som på något sätt ger en rätt att bruka våld mot en annan människa.
Dessutom: Eftersom Ester själv tycker att hennes förväntningar och krav är helt rimliga ser hon ju naturligtvis ingen anledning att använda sig av någon av de mogna försvarsmekanismer som olyckligt kära människor brukar ta till. En människa utan diagnos hade kanske sprungit en lång joggingrunda varje morgon och börjat en kvällskurs i ett ämne han /hon länge velat utveckla sig inom för att skingra tankarna, ta hand om sig själv och kunna gå upp i något annat än den olyckliga förälskelsen.