Nyârsönskningar

Detta âr har varit ett mycket märkligt âr, ett känslotillstândens âr, ett ovanligt och extremt.

1. Vi skrev pâ köpet pâ huset mot slutet av förra âret, sedan dess har vi bökat, stökat, röjt, mâlat, anlagt terass, fixat, planterat träd - och njutit. Som vi njutit! Det är som när jag anlände till Paris och visste att jag aldrig skulle tröttna pâ omgivningarna jag hade runt mig, tröttna i bemärkelsen bli blasé, ej längre se dess skönhet. Sommaren kom, hösten kom och beslutet kom: vi lämnar stan. Eller snarare: vi âker inte tillbaka till stan. Vi bytte ut det som behövde bytas ut - skola för en liten, främst - och allt blev än bättre. De sista trevande dagarna innan avfärd hit fick vi händerna pâ boken som handlar om, ja faktiskt, huset. Min tanke är nu att man bör fortsätta historien. Den börjar pâ fjortonhundratalet och avslutas i mitten av nittonhundra, nu är det bara att skriva vidare. För övrigt första hösten i mitt liv jag känner att jag Nästan är där jag sâ länge önskat mig vara, pâ en plats, med en tid som det är upp till mig att förvalta, att pâ bästa sätt organisera och därmed ha tid till det som är mitt.

2. Medan vi skrotade pâ och var dag kände att nu är vi i mycket där dit vi strävat mot sâ länge vilket är den enda verkliga känsla av lyx jag nâgonsin känt och uppskattat - ja ni, samtidigt hände det istället mest förskräckliga som kan hända nâgon min syster och familj. Jag ser mig fortfarande slänga avhuggna grenar pâ en eld ute pâ ängen framför huset där i vâras, hettan mot mitt ansikte, telefonen mot mitt öra och min syster som grâter, sällan hör man min syster grâta, en malande oro, ett mâtte det inte vara men det var det. Och sedan dess, hopp, sjukdom, bättring, försämring, om vart annat, hela tiden, ett litet flickebarn med högsta sorten av kampkänsla, den fighting spirit alla säger man mâste ha i liknande stunder och dâ var hon bara tvâ och ett halvt och det räcker inte med fighting spirit. En ständig nervpress för dem, de närmsta, som aldrig kan trycka pâ paus, med jämna mellanrum totalt hjärnstopp för mig och andra, var gâng man var tvungen att inse att detta är faktiskt sant, en verklighet som hâller pâ att ske och förändra världen till det sämre. En känsla som blev än konstigare och ofta obehaglig dâ vi själva haft det precis tvärtom. Att begrava en liten flicka som inte hunnit bli tre är en upplevelse. Upplevelser är verkligen inte enbart av det goda slaget.

3. Âret dâ jag pâbörjade fyra gânger mer böcker än jag avslutade. Brist pâ uppmärksamhet, störd av ovan? Felval? Jag önskar mig i vart fall ett 2014 med bättre läsupplevelser.

4. En hund inskaffades. En cirkel slöts. 2014 skall bli âret vi kommer än närmre honom, vâr nyaste familjemedlem. Igâr gick vi skogspromenad, bara han och jag, relationen till en hund, som jag uppskattade den till mina tolv âr, som jag bitvis glömt hur den är, förtroendet i blicken, lyckan att lära sig, generositeten.

5. Âret dâ jag mellan maj och oktober sprang en hel massa, mycket pâ grund av nummer tvâ, aldrig har det väl varit sâ tydligt hur mycket gott springning gör för stressnivân som omedelbart sänks. 2014 skall det bli mer sâdant och ocksâ mer styrketräning, jag vill bli stark, jag vill orka, jag vill se mjukhet omvandlas till muskler (jo men det är sâ sant).

6. Âret dâ vi helanställde en person, halvtidsanställde en annan, lite för mycket för den globala ekonominivân men fantastiskt behövligt för den globala energinivân. Detta var nâgot som gjorde att 1. kunde levas pâ det sätt det gjorts, sakta gâr vi tillsammans dit vi bör.

7. Natur ersatte stad som den bild jag främst har runt mig, men ocksâ old stones, de vieilles pierres, utan vilka naturen inte är den samma. Där jag sitter och skriver detta, i det djupaste Värmland, inser jag hur länge en del av mig vetat att det var dit vi sâ smâningom skulle.

Nu hinner jag inte mer och inte blev det vare sig struktur eller ordning över detta. Löften fâr komma sâ smâningom, ett redan uttalat: Mer motion ât folket.

Gott Nytt Âr till er alla!