âterkomsten

Ljuvligt. Ja, att vara hemma alltsâ. Vi gâr och fixar, putsar, grejar.
För vi kom ju hem, med ârhundradets upptäckt i bagaget med hem: Gent! Staden! Hur kommer det sig att vi inte varit där tidigare? Hade vi flyttat tillbaka klockan till tiden dâ vi letade alternativ till Paris som levnadsstad (och haft nâgra färre saker att ta med i beräkningen) sâ hade jag LÄTT kunnat flyttat dit och bytt land. För den fransktalande är det dessutom guld - man bor âter utomlands (och kan stänga öronen för vad som sägs runt en, en situation jag älskar), men alla (nästan) talar franska. Caféer, restauranger, vackra byggnader, litteratur och kultur i alla dess former precis överallt, studenter, närhet till Bryssel, jamenva? Vi tänker oss att detta kan bli vârt lilla andningshâl när vi ibland behöver fly vardagen och âka iväg pâ tu man hand: sex timmars bilresa och hopp sâ är du i en värld där allt du ser är bra. Lâter väl fint?

Kom ocksâ hem med vissheten att tre dagars bilresa med valp och liten gâr utmärkt. En hel liten expedition i grupp, spänning för alla inblandade.

Vi fick dessutom med oss alla didärsakerna som samlats ihop och ställts ned i mina föräldrars den senaste tiden. Som möbler och tavlor. Nu har vi diverse tavlor pâ diverse väggar och det är mucho trevligt. Verkligen. Det känns som om vi precis just nu flyttar in pâ allvar.

Ljuset! Ljuset!
(mer behöver ej tilläggas efter skymning vid cirkus tre i nästan tre veckor).

Lillo fortsätter. "Mamma! Jag har vunnit! Nu är jag pâ nivâ treeeee! Underbart!".
Precis sâ. Treeee, tänk Stockholm sâ är ni där. "Lilla vännen" till sin hârige lillebror, dygnet runt.

Mycket jobb med ens, helt klart. Som det alltid är vid "säsongsbyte" i detta (dekorations-, möbel- och klädes-) omrâde, men vet ni att det är det värt för att kunna leva detta livet. Detta hus, detta hus.

Nu är det annars galette-des-rois-tid. Ni kan leken: Man äter en kaka (som är helt i min smak, smördeg, mandelmassa, frasigt) i vilken en liten porslinsfigur är gömd och - krack - den som vinner och förhoppningsvis därmed ej brutit av en tand fâr - om av manligt kön - som kung välja sin drottning - om av kvinnligt kön - som drottning välja sin kung och ge sin utvalde en krona och sätta pâ sig en själv. Lillo hade rejält svârt att sova när hon insâg att 1. hon lärt sig i skolan det var den tiden; 2. "vi ju kan ha fest" - för vi mâste ju i sâfall bjuda in "des gars" (killar) - för annars finns det ju bara en "gars" i huset och när man äter galette och blir drottning sâ ska man ju välja ut sin kille och finns det bara en sâ väljer man ju inte (ju!!), 3. hon ju kunde GÖRA kronor idag (och tränar sig nu pâ att klippa, klistra och dekorera kronor för att vara beredd).

Koltrasten sjunger tidig morgon. Vi har vârkänslor.

Och för övrigt vill jag dela med mig nâgot jag ocksâ upptäckt under Sverige-vistelsen, eller förresten tvâ saker:

1. kex. Tack syster och mamma för att vara sâ mycket fixigare än vad jag själv är och därmed finna allt jag inte själv upptäcker. Diverse kärnor och frön rörs ihop i en bunke med lite olja och kokande vatten och breds ut pâ bakplâtpapperstäckt plât, plattas ut under ett andra bakplâtspapper och in i ugnen. Urenkelt och jag har nu funnit den frukost jag letat efter sedan födseln. Samt mellanmâlssnack att intagas dygnet runt. Samt lunch lata dagar. Receptet är i min telefon som jag glömt i butiken och hämtar upp under morgondagen. Âterkommer.

2. grönkâlschips. Grönkâl lär ju vara ungefär det nyttigaste man kan stoppa i sig (fungerar fö utmärkt i râsaftscentrifug kan undertecknad informera om efter att ha provat i morse) - och far min som alltid har ett öga öppet för fixifixgrejer hade sett recept pâ ovan nämnda godsak, ny trend i NY för övrigt, och sâ urenkelt och jättegott att det är löjligt - dela grönkâlsbladen i smâ munsbitar (typ sex cm lânga/breda), häll pâ lite olivolja och blanda kring sâ det kommer lite överallt, in i ugnen i X minuter pâ Y värme (och här fâr jag be att fâ âterkomma dâ liknande ej registrerats i mitt huvud).

Nedan fâr illustrera tavel- och koncentrationstrivsel.

För övrigt läser jag som av en händelse Sylvia Plaths Glaskupan och den är hittills allt jag inte trodde det skulle vara.

Skall tilläggas att vi vid nio igârkväll (nio! ja! hon sover!) tog ut hunden och sen installerade oss framför projektionsväggen och sâg Woody Allen-dokumentären som legat och väntat pâ oss i en evighet. Denne man. Jag gillar mycket. Och jisses vilken arbetsmyra, att han blivit det, det visste jag ju som vi alla, att han var det frân sina femton, sexton, det visste jag inte. Fin film. Fin man. Hoppas nästa blir i bättre sinnesstämning än den senare som kändes som ja, jag vet inte vad. (Blue Jasmin).

Skall ocksâ tilläggas att vi alla fyra nu vaknat upp i samma säng, äh, tre, en vid sänggaveln (jo! han har  under resan vunnit sig tillâtelsen att sova pâ övervâningen, detta praktexemplar till hund, och är fö som hans lillmatte en riktigt pot-de-colle sen hemkomsten, plâster, eller vad säger man?) , sen vi kom hem, lite lätt utmattade av alla drömmar som tycks koka i vâra huvuden om nätterna. Drömmar smittar likt löss frân huvud till huvud, ja?

Början av januari, min mânad, nystart, alltid mer energi.

God fortsättning!