Godmorgon!

	Werner Twertzog (@WernerTwertzog)
13/03/2015 22:44 Whenever I am tempted To argue, I remember, That soon, All of us Will be Dead.

Upplysningstiden

Maken: Nerv inflammerad till förbannelse. Out of order.
Läkaren till mig när han slängt ett öga pâ de blodprovstester jag tagit med för sakens skull när vi ändâ var där:

Men du. Hur känner du dig? Fâr jag se pâ dina ögon. Hm. Äter ni kött, någonsin?
Nu lyssnar ni här: Rött kött tvâ gånger i veckan, det är en order. Och järnkur pâ tvâ månader, sen tar vi nytt prov.

Och jag som tyckte influensatröttheten suttit i pâ ett sätt jag aldrig varit med om, hela januari, februari och nu snart hela mars.

Rött kött. Tvâ gånger i veckan. Jesus. I don't know how to do that.

Har ni hört Anne Bruns cover pâ Björk? Muy, muy, bien. Det tog mig lâng tid att identifiera faktum att det var en cover. Myntet ramlade ner när restlessness var upprepat och jag tänkte att fâ har talat sâ bra om fenomenet som Björk. Följt av "I thought I could organize freedom, how Scandinavian of me". 

How Scandinavian of me.

Scener ur ett föräldraskap

Igâr:

Lillo (dagen innan hon blev framtandsgluggsinnehaverska) : Idag slog jag och Juliette pâ vâra munnar sâ här sâ hârt att det blödde! (dunkar handen allt vad hon kan mot stängd mun).

Idag:

Lillo (nybliven framtandsgluggsinnehaverska): Idag slog Juliette och Marion med både varsin bok och en pinne pâ sina munnar sâ att de också ska tappa sina!

Life, friends, in all its dimensions.

Ugglekänslan

Ni vet, när man ligger i sängen och ugglorna talar och sjunger alldeles utanför.
Den känslan.

Dagen so far

Har hunnit:
- Bära in ved
- Göra eld.
- Sätta en deg, baka morotsfrallor, äta av dem
- Inlett läsning av Kehlmann (börjar f.ö. mycket hoppingivande)
- I smyg tagit ikapp ett fel - tandmusen hade ju MISSAT att komma med mynt under kudden inatt efter att stolt flickebarn igår tappat framtand och varsamt lagt dit den igår. (Man undrar ju vad som farit i denna tandmus. Som tur var godtogs tanken att "det nog är för tidig morgon än" - lite senare hade hon ju varit där).

Men också:

- Räknat och skickat en offert - jo, för sâ är det ju. Arbete måste göras, men bara de absoluta mâsten måste göras en söndag. Detta var uppföljning pâ kundbesök här i gâr eftermiddag.
La fondation Giacometti i Paris skall in in nya lokaler och vi fick besök av deras décoratrice med man, som (ot)roligt nog har weekendhus här alldeles intill. Vore samtliga besök här lika ypperligt trevliga skulle livet vara om möjligt än flottare.

- Rött läppstift. Det Odiskutabla tecknet pâ allmän uppstyrning. Läs: ingivelsen att sätta pâ det.

Nu: The Americans. 
(Ni som vet: Säg att det kommer bli mindre peruker och mer trovärdighet allt längre man kommer? Vi: Än sâ länge bara vid avsnitt 5).

Illustrationer i total oordning:

Sâ fort man sätter foten utanför ytterdörren slår en absolut ljuvlig doft emot en. 

Igâr: Lunch ute. Moules marinières och frites. Del i femstegsprogrammet. 

Morotsfrallor! Riven morot och morotjuice däri. Systers recept, slår mycket.

Fire, walk with me. Pall pâ vilken degen fâr stâ och jäsa - i ett övrigt kyligt hus gâr det sådär.

Det berömda röda.

Fotnot 1: Har ej läst Lena Anderssons text sâ kanske gör jag fel i att basera mig pâ kommentarer OM den (det ÄR fel) - men slâr bakut av bara tanken att ickesminkat vore bättre än sminkat. Förstâr tanken med utsända signaler, men varför vore det sâ fel? Att lägga moral där moral ej behövs känns sâ - tungsint. Livet inte bara behöver men mår gott och förbättras av lite vanlig, förbenad ytlighet.

Fotnot 2: Detta med det hatade ordet selfies. Är tvetydig inför dem, vad gäller mina egna, men kommer ofta fram till slutsatsen som gäller sâ mycket: in the end... och varför inte? (Likt jag också lika ofta kommer fram till motsatsen och raderar dem, haha).
(För att inte tala om hur jag saknar bloggen av drottningen av dem, Alexandra, försökattintesesâsnyggut, som valde att gâ vidare pâ instagram för nu redan ett alldeles för långt tag sen).

Hur tänker ni?

Trädgârdsskörd av hand som helt enkelt inte kan lâta bli och menar att vissa av de fâ pâskliljor som kommit upp ändâ var böjda och därför skulle mâ bättre i vas. Jovisst. 

Vi knaprar i övrigt magnesium och gläds ât faktum att det nu finns 1-doser, dvs det räcker att ta en om dagen för att täcka upp och den BEHÖVER INTE TAS I SAMBAND MED MÂLTID!

Sist: 

Ovanlig syn de senaste månaderna. 

TACK för att ni tog mig tillbaka hit. Livet blir ju sâ mycket trevligare sâ. 

En hund säger allt om dess matte (you had me on röd garnbit och sidledsställning).

 

 

 

 

 

Note to self. Det röda nagellacket är ett mycket gott tecken.

Axplock och läsprogram. Femstesgmetoden. (Vy frân min utsiktsspot).

Den saliga blandningen.
Je suis fou de toi - Paul Valérys stora kärlek, ett satans kvinnoporträtt av advokaten, förläggaren och sâ mycket annat Jeanne Voilier.
Ecrire lire et en parler - Urval intervjuer med diverse författare frân av Pivot - Yorcenar, Kundera, Borges, Soljenitsyn.
Kehlmanns senaste i fransk översättning: Les Friedland. Pâ tyska: F.
Charles Lindbergh, hans dagbok - Mon avion et moi. Mitt flygplan och jag. (Mitt eget Oidipus - en far som sportpilot med samma namn - flygplansmotorn, för alltid ett av mina favoritljud).
Lydie Salveyre. Hannah Arendt om Walter Benjamin. Richard Ford. Linda Knausgârd - bara för att rätt skall vara rätt, pâ nâgot vis.

Vyn frân min utsiktspunkt är god.

Avvänjning

Har de senaste dagarna talat allvar med mig själv, nu senast för fem minuter sen.

Vaknar man strax före sex varken bör eller ska man gâ ned och ta itu med arbetsmail, man skall försöka somna om. Och det gör man. Som en sten.

När man, som nu, vaknat, gâtt och hämtat en kaffe för att gâ tillbaka till sängen med sin icke-arbets-dator och läsa ikapp allt man inte läst pâ tvâ mânader och handen tar tag ocksâ i arbetsdatorn skall man varsamt men bestämt ge sig en dask pâ handen och trippa upp och krypa ned denna förutan.

Inser att det inte kan kallas annat än avvänjning. Och jag inser hur enkelt det är att bli fast i ett hjul.
För tusen uppgifter väntar fortsatt - tänker mig att slutet pâ mars skall bli ljusets period igen, dâ det där som belastar axlarna lättat - men mitt huvud kan inte gâ mer pâ fullgâng 24h/24h, dâ kommer det snart säga knäpp pâ allvar. Och det är just fullgângen som säger till handen att ta tag i arbetsdatorn man lämnade sent fredag strax efter âtta en lördag.

Men man mâste sâledes säga till sig själv pâ skarpen.
Upptagandet av bloggen är ett i ledet pâ mitt femstegsprogram.
Klart det finns tid till den OCKSÂ.

Har aldrig varit med om detta tidigare.  2015 inledning liknar ingen annant.
Ni vet detta med den berömda väggen folk gâr in i. Man springer helt pâ eget bevâg in i den.

Under tiden, dimma ute. Knopparna som brister. Och se pâ trädet! Högblom. Doftar dessutom ljuvligt.

*Foton som givetvis borde varit tagna mot en perfekt klarblâ himmel för att göra den rosa massan rättvisa. (Och gruset mindre fuktigt, dvs mindre gult. Ur släktet Prunus. Plommondito. Mer än 200 arter enligt vissa, mer än 400 enligt andra).
Inom kort blommor ocksâ körsbärsträden. Och alla dessa magnolia vi planterat, ocksâ de i sâ mânga arter. Och klematiten. Kaprifolen.

**Chèvrefeuille. Kaprifol. Se, ett sâdant utmärkt exempel pâ en perfekt arketypisk fontetisk utveckling frân kaprifol till franskan.
k som blir k bak i munnen som blir ch. A som blir diftong som blir è, o som blir diftong och slutar i ö-ljud. Ocksâ ett perfekt exempel pâ hur svenska facktermer fattas mig.

***(Ni ser. Still hanging in there).

Solförmörkelse

Det är ju egentligen lite absurt att solförmörkelsen infaller:
1) dagen dâ jag förmodligen äntligen kommer se ljusare pâ tillvaron igen (ett antal faktorer hjälper redan till med detta och intuitionen säger mig att det imorgon är fullbordan pâ detta).
2) min älskade mormor tas farväl till i kyrkan, fast utan oss (mig och närmaste). Kanske också utan henne, men det är en annan fråga. Som visade universum sin vördnad.

Sara skriver fint om det var dâ, dvs förra gângen det inträffade här.

Minns själv precis hur det var. Stod i Jardin des Plantes vilket skulle vara en av de närmsta platser, läs ett stenkast, frân där vi bodde dâ, där man faktiskt kunde se något av det. Minns allas specialplastbrillor. Denna gâng tycks desamma icke existerande? (eller sâ är det bara jag som missat också detta de senaste veckorna, likt jag tycker mig missat i stort sett allt förutom att sitta framför min dator och panikskriva).

I Jardin des Plantes, med samma man, dock ej än man, en gemensam vän, hade påbörjat mitt första âr pâ franskt universitet bland fransmän och läste Balzac och Nerval sâ det sprutade. Samt inledde min förälskelse med den historiska fonetiken, latinet och medeltidsfranskan.

När solförmörkelsen vi inte sâg tagit slut strosade vi hem till vâr lilla lägenhet som endast nu fâtt sin jämlike med plats man känner sig hemma pâ. Lite falskt: vâr lägenhet i staden intill gav också den detsamma. Platsen man faktiskt skulle kunna tänka sig att dö pâ / i, ni vet.

Igârkväll satt vi hos vâr sk husläkare eller vad det likvärdiga nu kan heta pâ svenska. Han vi enligt reglerna skall vända oss till först, sig. Han fick dâ konstatera att maken inte var pâ väg mot hjärtinfarkt, vilket densamme oroat sig för sedan lunchtid, men väl dock stress som satt sig i hjärtomrâden, till viss del pâ grund av samma ställning framför datorn under för lång tid.

Jojo. Solförmörkelse. Snart är den över!

(och för att fira den utlovar jag redan nu ett spännande inlägg, eller faktiskt tvâ:
1) det om att vara den som säger upp, samt den som anställer. Ping Annannnan som skriver om de olika rollerna och att förstâ dem. Âterkommer om också det.
2) det komiska när vi samtalat med en utomordentligt trevlig mercedezsäljare om några specialfrâgor samt olika sorters skinn som var den gemensamme nämnaren mellan hans jobb och vârt och sedan stegade ut mot vâr egen bil. Som vi i dagarna bestämt byta ut. Och som stod där och leendes väntade, smilfinken. Med en fasttejpad backspegel, en framruta vid förarsidan som vi tvingats blockera sâ den inte skall ramla ned, samt kraschad bakruta (HAN inte HON är ansvarig för detta, bara liten notering). Istället för bakruta: gladpack, typ. Man tager vad man haver, sa Kajsa Varg och Gud vet att det också alltid varit vârt motto.

Man tager vad man haver. Till exempel: Solförmörkelse!

Godkväll.

Godmorgon yxskaft

Denna blogg har fantastiska läsare. Tack för mail och hälsningar av diverse slag!

Ingenting allvarligt har hänt sedan sist, men livet har tagit över fullständigt sedan 2015 slog in.
I korta drag har vi arbetat natt och dag sedan i januari, med tre veckor av mycket stor oro dâ vâr hemsida, nätbutik, försörjning lâg helt nere och vi inte förrän de tre veckorna var över visste om den skulle kunna återhämtas - eller ej. Och redan det där "eller ej" tog en hel del krafter - vad gör vi om det inte gâr? säljer huset? tar jobb som ja vaddâ? - all övrig kraft gick ât att hitta snabba och möjliga lösningar.

Ett töcken sedan januari. Tre månader under vilka man var kväll lägger sig med frågeställningar och var morgon vaknar upp med desamma utan att det någonsin blir uppehåll, utan paus, det är en alldeles för lång tid för den mentala hälsan. Mitt i detta fick jag en torsdag eftermiddag ett telefonsamtal som talade om att vâr älskade mormor helt plötsligt inte skulle leva mer än några dagar till. Morgonen därpå âkte jag och lämnade av Lillo pâ skolan, vidare till tâg till Paris, flyg till Sverige, tâg vidare till hjärtat av Värmland för att ta avsked. Sent pâ fredagskvällen kom jag fram. Lördag förmiddag dök också syster upp, en dag i familjevaro och lugn runt sjuksängen och lördag kväll var bägge dotrarna tvungna att åka tillbaka söderut. Tre timmar att tillbringa med sin syster mitt i töcknet, det fâr man kalla oväntad lyx. Kvart över fem morgonen därpå ringde klockan och det var dags att åka tillbaka till flygplatsen, vid tretiden var jag tillbaka här ute pâ landet. Töcken också här. En helg av total overklighet. Hem hann jag, men bara tvâ dagar senare var det över och jag är sâ innerligt tacksam över att jag tog beslutet, hann och kunde åka upp.

Ni har väl alla läst allt om terrorattackerna i Paris som inledde âret. Som legat som en dimma över landet under denna tid.

Ni har förmodligen inte, som vi, sett the Good wife nästan non stop om kvällarna.

Jag har skrivit mitt första och enda beundrarbrev.

Bah. Att återuppta något är aldrig enkelt. Som att ge sig ut att springa för första gângen efter ett långt uppehåll: blodsmak.

Detta kvartal i töcknets tecken gâr helt enkelt inte att resumeras enligt ovan. Inte över huvud taget, men inte gör det egentligen någonting heller.

Sâ, vi gör istället sâ här: Hej hej! Hoppas ni alla har haft det betydligt lugnare och att harmonin vilar över er. Och ett riktigt Gott nytt âr till er alla.