Nu tycker jag ni genast skall gâ in här och fâ sätta morgonkaffet i halsen.
Fy satan sâ självklart - bra!
(Vad roligt - Malte Persson OCH Martina Montelius - säger ju det: bloggen som verktyg och uppsamlingsplats är tillbaka).
25 juil. 2015
Inledningen
Inledningen pâ filmen vi tillslut sâ var mycket bra. Allt skruvades upp, förbereddes.
När sâ själva historien skulle börja föll den.
90% av alla romaner jag läser är sâ och fâr mig att lägga dem ât sidan. (Kanske överdriver jag liiite men bara lite). Mâstet att dra ut det till en historia, göra en roman av det, en helt film av det alldeles för tydlig, inte ens den som gjort det tror helhjärtat pâ det.
Man måste ju inte. Dra historien vidare.
Note to self.
Breaking bad ett bra exempel där man inte absolut drar historien vidare, men gâr tillbaka till utgångspunkten, ser vad det var där, gör en variant av det för att âter blottlägga nerven.
Godmorgon.
När sâ själva historien skulle börja föll den.
90% av alla romaner jag läser är sâ och fâr mig att lägga dem ât sidan. (Kanske överdriver jag liiite men bara lite). Mâstet att dra ut det till en historia, göra en roman av det, en helt film av det alldeles för tydlig, inte ens den som gjort det tror helhjärtat pâ det.
Man måste ju inte. Dra historien vidare.
Note to self.
Breaking bad ett bra exempel där man inte absolut drar historien vidare, men gâr tillbaka till utgångspunkten, ser vad det var där, gör en variant av det för att âter blottlägga nerven.
Godmorgon.
24 juil. 2015
Skolktider.
Idag regnar det! Första gângen pâ kanske en mânad. Eller mer. Det behövs, gräset är hö, blommorna damm.
Igârkväll fann vi stället som kommer hjälpa mig äta min ranson av rött kött. Fy satan sâ gott. Och bara en kvart bort, att vi aldrig slagit oss ned där tidigare. Argentinskt direktimporterat (ja visst är det sjukt, men det franska köttet kan tyvärr dessa dagar slänga sig i väggen, förutom några enstaka Salers-uppfödare betalar man dyra pengar för kött utan smak). Här, fantastiskt. Dâ âterfâr man ögonblickligen lusten för det nästintill råa. Till det ett sagolikt argentinskt vin. Sent. Ute. (Note to self: Det finns ingen jag umgås hellre med än min man och sâ har det varit i de snart tjugo âr vi känner varandra, kunde vi skulle vi tala hâl i huvudet pâ varandra dygnet runt, förutom dâ vi tystnar framför varsin dator i varsitt rum, instängda, vilket vi också gjort ca 90% av all den vakna tid vi spenderat tillsammans, det blir mânga sekunder, minuter, timmar).
Därefter hem genom mörka, vackra landskap. Ett Breaking bad avsnitt till och nu börjar det äntligen hända saker igen (läs: Han sätter äntligen âter igång att koka knark. Detta är ett mästerverk i politiskt inkorrekt genren, sâ ljuvligt, men det vet ni ju säkert alla redan dâ vi kanske är allra sist pâ bollen för att använda ett uttryck jag annars ratar).
Förmiddagen sovs det mer än vâdligt, när hände det senast? Ägnade därefter resten av dem ât okynnesläsning, sâg bland annat en man som återförenades i Afrika med den gorilla han fött upp i fem âr innan han, fem âr innan återföreningen, tog honom med till det nya, vilda, livet - och hann givetvis tänka: varför har inte jag fött upp en gorilla? - innan vi föreslog varandra att åka och äta lunch, varifrån vi nu just är hemkomna och där vi bland annat fick avhandlat varför jag frân och med nu och foreller aldrig ger mig in i fler feminism-diskussioner dâ det finns alldeles för mânga som inte alls vill diskutera men sitta stilla i fasta positioner och därifrån låtsas vilja diskutera (etc etc men inte mer om det nu och här).
Ni kan förresten också ni se gorillan här och undra ni också varför ni inte fött upp en gorilla, sitter i en bât pâ en flod i Afrika för att återförenas med den:
Hamnade också pâ diverse Facebook sidor och slogs âter av hur våldsam repulsionsreaktionen hos mig är över att se gamla bekanta, dvs de jag aldrig valde men tvingades ha runt mig. Att säga väx upp ât sig själv har i dylika sammanhang noll effekt och sakta men säkert börjar jag istället acceptera att sâ fâr det vara och att det är vad som tar mig framåt, no offense.
(detta är kanske inlägget som tar rekord i antalet små engelska instickare, men också sâ fâr det vara).
Igâr tänkte vi att vad fint livet hade varit om man kunde sätta allt pâ paus och dra iväg med bilen tillsammans i ett halvår. Det gâr nu inte (väx upp! fungerar dock inte heller här).
I eftermiddag skall inhandlas guide över vulkanomrâden. Soon we'll be out there. Lika bra att passa pâ att också gâ pâ bio där i storstan runt halv sex - Comme un avion, har någon sett och inte tyckt om, tala inte om det för mig - ser fram emot lite Sandrine Kiberlain som ju numer hittat hem alltmer, fy satan vilken komisk talang hon sitter inne med, det räcker att hon totalt allvarlig öppnar munnen och man vill bara se mer, mer, lite som Karine Viard, deras gåvor ligger varandra nära - dessutom är Podalydes - mannen med namnet jag alltid måste googla - ett av dessa namn och ord som fâr mig att misstänka ett trauma som omöjliggör inlärning - liket alla dessa âr jag var tvungen att säga poireau och poivron efter varandra inom mig för att veta vilket jag skulle använda - brodern Bruno, alltså, med - det är andra brodern som gjort filmen - vilket i sin tur fick mig att skriva "har ni sett och inte tyckt om, hâll era munnar stängda", dâ jag egentligen inte har förtroende för dennes talang - men ovan nämnda anledningar gör att jag vill ta risken - phu -
innan vi åker hem, snabbt äter, för att bereda oss för ännu ett Breaking bad avsnitt.
Livet i sin lilla lâda. Skolkad tid är alltid den bästa, likt den förbjudna frukten och det extra glaset vin.
Inlägg i varianten de små dagboksanteckningarna med rubriken: Till mig själv.
Igârkväll fann vi stället som kommer hjälpa mig äta min ranson av rött kött. Fy satan sâ gott. Och bara en kvart bort, att vi aldrig slagit oss ned där tidigare. Argentinskt direktimporterat (ja visst är det sjukt, men det franska köttet kan tyvärr dessa dagar slänga sig i väggen, förutom några enstaka Salers-uppfödare betalar man dyra pengar för kött utan smak). Här, fantastiskt. Dâ âterfâr man ögonblickligen lusten för det nästintill råa. Till det ett sagolikt argentinskt vin. Sent. Ute. (Note to self: Det finns ingen jag umgås hellre med än min man och sâ har det varit i de snart tjugo âr vi känner varandra, kunde vi skulle vi tala hâl i huvudet pâ varandra dygnet runt, förutom dâ vi tystnar framför varsin dator i varsitt rum, instängda, vilket vi också gjort ca 90% av all den vakna tid vi spenderat tillsammans, det blir mânga sekunder, minuter, timmar).
Därefter hem genom mörka, vackra landskap. Ett Breaking bad avsnitt till och nu börjar det äntligen hända saker igen (läs: Han sätter äntligen âter igång att koka knark. Detta är ett mästerverk i politiskt inkorrekt genren, sâ ljuvligt, men det vet ni ju säkert alla redan dâ vi kanske är allra sist pâ bollen för att använda ett uttryck jag annars ratar).
Förmiddagen sovs det mer än vâdligt, när hände det senast? Ägnade därefter resten av dem ât okynnesläsning, sâg bland annat en man som återförenades i Afrika med den gorilla han fött upp i fem âr innan han, fem âr innan återföreningen, tog honom med till det nya, vilda, livet - och hann givetvis tänka: varför har inte jag fött upp en gorilla? - innan vi föreslog varandra att åka och äta lunch, varifrån vi nu just är hemkomna och där vi bland annat fick avhandlat varför jag frân och med nu och foreller aldrig ger mig in i fler feminism-diskussioner dâ det finns alldeles för mânga som inte alls vill diskutera men sitta stilla i fasta positioner och därifrån låtsas vilja diskutera (etc etc men inte mer om det nu och här).
Ni kan förresten också ni se gorillan här och undra ni också varför ni inte fött upp en gorilla, sitter i en bât pâ en flod i Afrika för att återförenas med den:
Hamnade också pâ diverse Facebook sidor och slogs âter av hur våldsam repulsionsreaktionen hos mig är över att se gamla bekanta, dvs de jag aldrig valde men tvingades ha runt mig. Att säga väx upp ât sig själv har i dylika sammanhang noll effekt och sakta men säkert börjar jag istället acceptera att sâ fâr det vara och att det är vad som tar mig framåt, no offense.
(detta är kanske inlägget som tar rekord i antalet små engelska instickare, men också sâ fâr det vara).
Igâr tänkte vi att vad fint livet hade varit om man kunde sätta allt pâ paus och dra iväg med bilen tillsammans i ett halvår. Det gâr nu inte (väx upp! fungerar dock inte heller här).
I eftermiddag skall inhandlas guide över vulkanomrâden. Soon we'll be out there. Lika bra att passa pâ att också gâ pâ bio där i storstan runt halv sex - Comme un avion, har någon sett och inte tyckt om, tala inte om det för mig - ser fram emot lite Sandrine Kiberlain som ju numer hittat hem alltmer, fy satan vilken komisk talang hon sitter inne med, det räcker att hon totalt allvarlig öppnar munnen och man vill bara se mer, mer, lite som Karine Viard, deras gåvor ligger varandra nära - dessutom är Podalydes - mannen med namnet jag alltid måste googla - ett av dessa namn och ord som fâr mig att misstänka ett trauma som omöjliggör inlärning - liket alla dessa âr jag var tvungen att säga poireau och poivron efter varandra inom mig för att veta vilket jag skulle använda - brodern Bruno, alltså, med - det är andra brodern som gjort filmen - vilket i sin tur fick mig att skriva "har ni sett och inte tyckt om, hâll era munnar stängda", dâ jag egentligen inte har förtroende för dennes talang - men ovan nämnda anledningar gör att jag vill ta risken - phu -
innan vi åker hem, snabbt äter, för att bereda oss för ännu ett Breaking bad avsnitt.
Livet i sin lilla lâda. Skolkad tid är alltid den bästa, likt den förbjudna frukten och det extra glaset vin.
Inlägg i varianten de små dagboksanteckningarna med rubriken: Till mig själv.
22 juil. 2015
Same same but different
Otâligheten, mina vänner, otåligheten.
Förra âret prick den 22 juli
dâ funderades det mycket pâ the big land och hur en räcker för att göra det överbefolkat. En fel.
Precis vad jag bla funderade över under kvällningens springtur.
I thought I could organize freedom - how Scandinavian of me.
Fälten just nu, sâ underbart vackra. Gyllene. Slâtten är nästintill över. Knappt en bebyggelse runt mig, bara fält, himmel, träd.
Det var väl satan att någon skulle behöva köpa precis intill. Här var ju nästintill perfekt (obebott).
Nâ. Same same but different.
Dâ: hade lämnat av Lillo. Nu: Lillo flög upp med moster.
Vi arbetar. Bra sâ.
Skillnad: Lillo har blivit pappig (prize the lord! säger undertecknad).
Vill helst prata med honom helst hela tiden.
Annat jag funderade pâ:
a) vilken känsla när man kommer förbi de första fem-sex gångerna dâ man bara flåsar och nu istället bara springer. Höger-vänster-höger-vänster.
b) vad olika man är, också kroppsligen. Sâ snart det blir över 25° vill jag bara ut och springa. Sâ fort det blir under 12 vill jag det inte alls. Resultat: springer som mest mellan mars och oktober/november. För endel är det tvärtom - lärde jag mig av en klok vän nyligen i Paris (hej M!) - springer framemot senhösten, "äntligen". "Fâr sâ svârt att andas innan dess". "Fâr sâ svârt att andas därefter", svarar jag - alldeles för kall luft i strupen.
c) den öppna tiden. Ahhhh...
d) den förbannade ormen frân sist har åtminstone ETT gott med sig: sedan dess blir det alltid den längre turen (inbillar du dig att den ligger kvar där i backen upp mot kyrkan? tänker ni och det har ni ju rätt i och jag vet det är idiotiskt men kanske är det ändâ det jag tänker VARFÖR TAR JAG ANNARS INTE BACKEN UPP MOT KYRKAN?) - därmed springer jag dryga fem istället för dryga fyra, visst är det bra?
Men sprang du inte pâ en orm också pâ den längre rundan? undrar den uppmärksamme. JO! det gjorde jag. Men det var längre sen, alltså finns det mindre chans att just den ormen ligger pâ samma ställe för den har större chans att vara död. Samt att det är mindre träd där, nära vägen, tänker att det kanske är bra.
Slutsats:
I - Ja. Jag mâr bättre i värme.
II - Ja. Jag hatar dessa ormar - och det hjälper inte att en snok ej är giftig för fytihelsingland vad di är store här
III - den som en dag springer pâ ett fantastiskt ställe utan bebyggelse intill men gärna bra connected, nedanför övre franska gränsen, ring mig gärna.
Ja och sâ just det. När juristen skrattat färdigt ât mina prickar - med mig mer än ât mig skall tilläggas - gratulerade både hen och revisorn oss till fina resultat och det mina vänner är något att vara förjordat glad över. Who could have known?
(same same but different - älskar fortsatt Björk).
Förra âret prick den 22 juli
dâ funderades det mycket pâ the big land och hur en räcker för att göra det överbefolkat. En fel.
Precis vad jag bla funderade över under kvällningens springtur.
I thought I could organize freedom - how Scandinavian of me.
Fälten just nu, sâ underbart vackra. Gyllene. Slâtten är nästintill över. Knappt en bebyggelse runt mig, bara fält, himmel, träd.
Det var väl satan att någon skulle behöva köpa precis intill. Här var ju nästintill perfekt (obebott).
Nâ. Same same but different.
Dâ: hade lämnat av Lillo. Nu: Lillo flög upp med moster.
Vi arbetar. Bra sâ.
Skillnad: Lillo har blivit pappig (prize the lord! säger undertecknad).
Vill helst prata med honom helst hela tiden.
Annat jag funderade pâ:
a) vilken känsla när man kommer förbi de första fem-sex gångerna dâ man bara flåsar och nu istället bara springer. Höger-vänster-höger-vänster.
b) vad olika man är, också kroppsligen. Sâ snart det blir över 25° vill jag bara ut och springa. Sâ fort det blir under 12 vill jag det inte alls. Resultat: springer som mest mellan mars och oktober/november. För endel är det tvärtom - lärde jag mig av en klok vän nyligen i Paris (hej M!) - springer framemot senhösten, "äntligen". "Fâr sâ svârt att andas innan dess". "Fâr sâ svârt att andas därefter", svarar jag - alldeles för kall luft i strupen.
c) den öppna tiden. Ahhhh...
d) den förbannade ormen frân sist har åtminstone ETT gott med sig: sedan dess blir det alltid den längre turen (inbillar du dig att den ligger kvar där i backen upp mot kyrkan? tänker ni och det har ni ju rätt i och jag vet det är idiotiskt men kanske är det ändâ det jag tänker VARFÖR TAR JAG ANNARS INTE BACKEN UPP MOT KYRKAN?) - därmed springer jag dryga fem istället för dryga fyra, visst är det bra?
Men sprang du inte pâ en orm också pâ den längre rundan? undrar den uppmärksamme. JO! det gjorde jag. Men det var längre sen, alltså finns det mindre chans att just den ormen ligger pâ samma ställe för den har större chans att vara död. Samt att det är mindre träd där, nära vägen, tänker att det kanske är bra.
Slutsats:
I - Ja. Jag mâr bättre i värme.
II - Ja. Jag hatar dessa ormar - och det hjälper inte att en snok ej är giftig för fytihelsingland vad di är store här
III - den som en dag springer pâ ett fantastiskt ställe utan bebyggelse intill men gärna bra connected, nedanför övre franska gränsen, ring mig gärna.
Ja och sâ just det. När juristen skrattat färdigt ât mina prickar - med mig mer än ât mig skall tilläggas - gratulerade både hen och revisorn oss till fina resultat och det mina vänner är något att vara förjordat glad över. Who could have known?
(same same but different - älskar fortsatt Björk).
Mitt i prick.
Det var först halvvägs in i mötet med revisorn och juristen i stunden jag greppade pennan för att signera som jag insåg hur vansinnigt jag dagen till ära lyckats matcha klänning och mugg till kaffet, följt av gapskratt.
(Inte blev det bättre av juristens kommentar: "ja, det var det första jag sâg! trodde det var väl genomtänkt").
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.
(Inte blev det bättre av juristens kommentar: "ja, det var det första jag sâg! trodde det var väl genomtänkt").
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.
21 juil. 2015
Läs(lus)t och sanningslust?
En av läslusterna styrde ögonen mot Grimberts roman om Nourev.
Grimbert, psykanalytiker, iscensätter Tristan Feller, psykanalytiker, och hans öde och äventyr som just Nourevs psykoanalytiker.
Berättelsen övertygar, berör. För det gör det ju, man fascineras tillsammans med Feller av Nourev, man önskar komma honom närmre.
Men nâgonstans skaver det.
Det vill säga - Grimbert vampiriserar ju självklart Nourev. De tankar Grimbert menar Nourev tänker tänkte han aldrig, orden sa han aldrig. Nourev gick ju aldrig ens till Feller, men tack vare Nourev som Feller-patient säljer ju självklart romanen om Feller dvs Grimbert mycket bra - mer fotogenisk man att sätta i förgrunden fâr man ju dessutom leta efter.
Och själv gick jag pâ det, köpte boken, läste romanen, men eftersmaken är lätt besk.
(likt den lätt blir vad gäller liknande projekt).
Och för att sedan lâta morgonassociationerna leva sitt eget liv: intressant är här hur biopic:en - säger man sâ pâ svenska? en film som låtsas vara biografi - låtsas dâ man aldrig kan veta - är övertygande - unge herr Paul Dano som Brian Wilson i Beach Boys är till och med vansinnigt övertygande.
Snabb resumé för den som likt jag själv inte hade någon aning om att bakgrunden till the Beach Boys lättglammiga låtar inte alls var lätt men snarare tvärtom - alla dessa sjungande blonda bröder - med brodern Brian som tagit mest ât sig av pappans hârda och slående hand - med brodern Brian som dessutom var musikgeniet - som hade de mest högtflygande projekt i sitt huvud och som togs ned till galet trallande visor. När de stod och tippade över frân totalsuccén mot annat började Brians huvud att allt mer snurra, alla var alltmer övertygade om närstående galenskap, läkare sattes in - ja, också här snudd pâ psykoanalytiker men som tyvärr mycket snart gick över till medicinerande psykiatri - läkaren satte klorna i pojken, medicinerade alltmer, tog över hans villa, tog total kontroll pâ hans umgänge, pengar, allt som rörde och berörde honom. Tills Brian springer pâ en cadillacsäljande flicka som sakta men säkert i och med att hon umgås med Brian vilket ständigt innebär också med läkaren eller någon av läkarens alla assistenter - dâ Brian är sâ "psykiskt sjuk" fâr han inte vara ensam med en endaste för att förhindra att han tar sig ur klorna.
Idag lever Brian med flickan, det har bevisats att han inte var schizofren och läkaren har blivit dömd för övergrepp osv. Fruktansvärd historia.
Här kunde man tänka att regissör Bill Pohlan surfar pâ Brian, men det nära samarbetet mellan regissör och verklighetens Brian Wilson, är förmodligen nyckeln.
Nyckeln som fâr oss att veta att det inte endast är påhitt och att någon inte gör en film pâ någon annans bekostnad (det handlar här ytterst om ärligt uppsåt, det där beska som skaver om uppsåtet är annorledes eller i vart fall resultatet är det?).
Paul Dano - sâg ni honom i den lilla pärlan Little Miss Sunshine? (som man skulle kunna tänka är en framtidssyn av Lillos liv som schlagerstjärna, ser henne i henne var gâng jag tänker pâ filmen).
Ni har honom här. Redan en lâââng film lista.
(1984. Han är född 1984!).
Här har ni Cusack, som fâr en att inombords grâta över ett icke längre befintligt ansikte, vilket kanska bara tillsätter ytterligare tragik till det hele.
Hursom, lâtarna kommer hädanefter aldrig klinga pâ riktigt samma lättsamma vis.
Asch. Slutsats?
Se till att se den!
Grimbert, psykanalytiker, iscensätter Tristan Feller, psykanalytiker, och hans öde och äventyr som just Nourevs psykoanalytiker.
Berättelsen övertygar, berör. För det gör det ju, man fascineras tillsammans med Feller av Nourev, man önskar komma honom närmre.
Men nâgonstans skaver det.
Det vill säga - Grimbert vampiriserar ju självklart Nourev. De tankar Grimbert menar Nourev tänker tänkte han aldrig, orden sa han aldrig. Nourev gick ju aldrig ens till Feller, men tack vare Nourev som Feller-patient säljer ju självklart romanen om Feller dvs Grimbert mycket bra - mer fotogenisk man att sätta i förgrunden fâr man ju dessutom leta efter.
Och själv gick jag pâ det, köpte boken, läste romanen, men eftersmaken är lätt besk.
(likt den lätt blir vad gäller liknande projekt).
Och för att sedan lâta morgonassociationerna leva sitt eget liv: intressant är här hur biopic:en - säger man sâ pâ svenska? en film som låtsas vara biografi - låtsas dâ man aldrig kan veta - är övertygande - unge herr Paul Dano som Brian Wilson i Beach Boys är till och med vansinnigt övertygande.
Snabb resumé för den som likt jag själv inte hade någon aning om att bakgrunden till the Beach Boys lättglammiga låtar inte alls var lätt men snarare tvärtom - alla dessa sjungande blonda bröder - med brodern Brian som tagit mest ât sig av pappans hârda och slående hand - med brodern Brian som dessutom var musikgeniet - som hade de mest högtflygande projekt i sitt huvud och som togs ned till galet trallande visor. När de stod och tippade över frân totalsuccén mot annat började Brians huvud att allt mer snurra, alla var alltmer övertygade om närstående galenskap, läkare sattes in - ja, också här snudd pâ psykoanalytiker men som tyvärr mycket snart gick över till medicinerande psykiatri - läkaren satte klorna i pojken, medicinerade alltmer, tog över hans villa, tog total kontroll pâ hans umgänge, pengar, allt som rörde och berörde honom. Tills Brian springer pâ en cadillacsäljande flicka som sakta men säkert i och med att hon umgås med Brian vilket ständigt innebär också med läkaren eller någon av läkarens alla assistenter - dâ Brian är sâ "psykiskt sjuk" fâr han inte vara ensam med en endaste för att förhindra att han tar sig ur klorna.
Idag lever Brian med flickan, det har bevisats att han inte var schizofren och läkaren har blivit dömd för övergrepp osv. Fruktansvärd historia.
Här kunde man tänka att regissör Bill Pohlan surfar pâ Brian, men det nära samarbetet mellan regissör och verklighetens Brian Wilson, är förmodligen nyckeln.
Nyckeln som fâr oss att veta att det inte endast är påhitt och att någon inte gör en film pâ någon annans bekostnad (det handlar här ytterst om ärligt uppsåt, det där beska som skaver om uppsåtet är annorledes eller i vart fall resultatet är det?).
Paul Dano - sâg ni honom i den lilla pärlan Little Miss Sunshine? (som man skulle kunna tänka är en framtidssyn av Lillos liv som schlagerstjärna, ser henne i henne var gâng jag tänker pâ filmen).
Ni har honom här. Redan en lâââng film lista.
(1984. Han är född 1984!).
Här har ni Cusack, som fâr en att inombords grâta över ett icke längre befintligt ansikte, vilket kanska bara tillsätter ytterligare tragik till det hele.
Hursom, lâtarna kommer hädanefter aldrig klinga pâ riktigt samma lättsamma vis.
Asch. Slutsats?
Se till att se den!
20 juil. 2015
Dagarnas tankar i oordning förlât punkter
- för nu redan snart tvâ veckor sedan sâg vi en mycket bra film. Love & Mercy.
När vi väl satt där i biomörkret förstod vi att det var en biopic över en av bröderna Beach Boys. Vars enormt tragiska och tillslut någorlunda lyckliga öde gâtt mig helt förbi.
En annan punkt värd att poängtera är att John Cusacks utseende ter sig först lyckligt och därefter, numer, enormt tragiskt. Sâ snygg och charmig han var. Hans ansikte är nu endast ett minne blott och ett bevis pâ att inte bara female actresses misstar sig pâ när plastikkirurgin bör bromsas in. Kan inte riktigt komma över förlusten.
- För nu drygt en vecka sedan blev jag helt starstruck efter att ha stött pâ Zadie Smith, med sällskap, i Luxembourg parken.
Sjutijäklar vad snygg hon är. Kilometerlânga ben och blick som mötte min. Precis dagarna dessförinnan hade jag dock läst något som jag nu fick fundera vidare pâ, där jag gick och förklarade för Lillo att det var en författare frân New York. Det var nämligen debatt bland kvinnliga författare om huruvida ett barn var gränsen för att inte sätta den egna kreativiteten i fara (något jag för min egen del - jag skriver FÖR MIN EGEN DEL, märkväl - skriver under pâ - eller snarare för att inte sätta det egna mentala tillståndet i fara mer än det redan är i fara med ett) - en hade skrivit en artikel om detta, varpâ kära Zadie snabbt satte handen för dennas mun genom att mena att det enligt henne var uppât väggarna, att tvâ barn visst ger oändligt mycket tid till den kära modern och att Tolstoj visst hade jag vet inte hur mânga telningar och att detta väl aldrig hindrat honom frân att. Osv osv.
Sällskapet i fråga var en nanny som släpade pâ ena sulkyn och maken som släpade pâ den andra. Zadie själv bar en snygg axelväska och högklackade sandaler.
Jag skulle själv gärna ha en nanny, skall tilläggas - skall dock också tilläggas att jag inte skulle vilja ha henne i riktigt lika tätt släptåg om maken och jag själv fick för oss att byta land för några dagar och gâ ut och promenera - men det är en annan fråga.
Det som gäller här är givetvis att, jo, har man nâtt Tolstojnivâ av fame, dâ kan man, likt Zadie, mena att små barn inte behöver ta upp all ens mentala tid när de är pâ hemmaplan. Angelina Jolie och Brad Pitt skulle säkerligen skriva under pâ detta, också de. De har lika fâ nanny som alla dessa skådespelare som LIKT JOHN CUSACK väl aldrig skulle fâ för sig att ta till kniven - den naturliga skönheten är ju sâ vacker.
Den endast lyckliga motherhooden är ju den bästa.
Applâder!
Skall tilläggas. Jag skulle gärna själv nâtt Tolstojnivâ, vi är ju för fan lika gamla i vart fall nästan. Go to work, ja-men-jag-gör-ju-inte-annat
- har fâtt upp läslusten! three books in a week. Om detta imorgon.
- För ni förstår de andra punkterna fâr vi ta senare för nu skall vi se tre Breaking bad avsnitt pâ raken OCH BÖRJAR KLOCKAN 20.50 dâ telningen farit till Sverige* och vi är UTAN BARN dvs lika fria som Zadie redan tidig kväll!
Life, friends, Life. Ta hand om det sâ länge det varar, för se det varar inte för evigt (något som Walt i Breaking bad mycket nära studerar och också vad det fâr för konsekvenser - som att se min far göra busigheter likt cooking drugs - den som sett serien kan inse vad det i en själv fâr för konsekvenser när just Walt är en total dubbelgångare just av ens egen far - det hela blir inemellan nästintill outhärdligt, i vart fall lika stressande som självaste Mr Cleese i Fawlty towers).
*med vem och varför och liknande är också det en annan fråga vi fâr avklara senare, ett stort tack riktas dock till alla inblandade - utan er skulle Lillo haft tvâ veckors sommarlov instängd bland galningar som arbetar var minut tills 20.50 dâ de inte ser Breaking bad, men väl spelar badminton.
1 juil. 2015
Blue skies
Ella oh Ella.
We'd like to make something special for. We haven't yet heard a girl sing it.
We give you Ella in Berlin.
Inspiration - kvällsmusik - stafett?
Sofia pâ Piedistalen bjuder upp till dans med En lât som fâr mig att grâta.
Hon väljer Allan Edwall och det hade kunnat var jag (som valde).
Allan Edwall har en av de där rösterna det ej finns mânga av. Som väller över av känslosamhet.
Minns en gâng när jag var olycklig i Oslo och just dâ fick möjligheten att avnjuta en (icke sâ litet kommunistisk) monolog med honom (pâ en däremot mycket liten teater), kan inte varit lângt före hans död. Han vände kvällen helt (kunde dock ej vända Oslomânaderna, men det är nu en helt annan historia).
Att hans uttryck i sâ mycket för alltid är förknippat med en man som dog alldeles för tidigt, han var sâ nyss fyllda fyrtio och vâr bästa vänfamilj förlorade far och make, likt vi förlorade bästa vän och nästan-pappa. (Dotra! ser sâ fram emot att se dig i Paris sâ snart!). Ja, det späder bara ytterligare pâ de intryck han ger bara av att stâ där. Allan.
Hans röst är lite en svensk Brassens, när man tänker till. (Tänk! tänker jag. Och ryser. Om man hade fâtt förmâgan att bara genom att önska kunna förverkliga saker och därmed kunde fâ en svensk tolkning av Brassens med just Edwall).
Brassens, fâr bli den via vilken vi frân Edwall sâ smâningom kommer komma fram till mitt val.
La Non demande en mariage. Icke friandet. Ja. Fâr mig att skaka till var gâng. Bâde bokstavligen och inombords (vilket inte vill säga lite). Jag har äran att inte be om din hand.
Brassens fâr en för den delen att skaka till genom varenda visa. Vilket ord-geni. Poet bland poeter.
Den vi hamnar hos blir en annan som fâtt oss att skaka (och eftersom det är associationernas afton är det ju egentligen bara normalt att han hjärtskärande sjöng om just Oslo, hein?). För trogna läsare blir det lite favorit i repris över det hela.
Glimmande nymf. Sätt pâ volymen, högt, högt, trots att timmen är sen. Och sätt er ned. Det pratas lite inledningsvis, dra fram till 1.49 om ni ej vill ha prat. Och ta in.
Alla ord blir därmed överflödiga. Skickar vidare till den som vill fânga upp.
Hâll ned fiolen. Godnatt. Godnatt.
Hon väljer Allan Edwall och det hade kunnat var jag (som valde).
Allan Edwall har en av de där rösterna det ej finns mânga av. Som väller över av känslosamhet.
Minns en gâng när jag var olycklig i Oslo och just dâ fick möjligheten att avnjuta en (icke sâ litet kommunistisk) monolog med honom (pâ en däremot mycket liten teater), kan inte varit lângt före hans död. Han vände kvällen helt (kunde dock ej vända Oslomânaderna, men det är nu en helt annan historia).
Att hans uttryck i sâ mycket för alltid är förknippat med en man som dog alldeles för tidigt, han var sâ nyss fyllda fyrtio och vâr bästa vänfamilj förlorade far och make, likt vi förlorade bästa vän och nästan-pappa. (Dotra! ser sâ fram emot att se dig i Paris sâ snart!). Ja, det späder bara ytterligare pâ de intryck han ger bara av att stâ där. Allan.
Hans röst är lite en svensk Brassens, när man tänker till. (Tänk! tänker jag. Och ryser. Om man hade fâtt förmâgan att bara genom att önska kunna förverkliga saker och därmed kunde fâ en svensk tolkning av Brassens med just Edwall).
Brassens, fâr bli den via vilken vi frân Edwall sâ smâningom kommer komma fram till mitt val.
La Non demande en mariage. Icke friandet. Ja. Fâr mig att skaka till var gâng. Bâde bokstavligen och inombords (vilket inte vill säga lite). Jag har äran att inte be om din hand.
Brassens fâr en för den delen att skaka till genom varenda visa. Vilket ord-geni. Poet bland poeter.
Den vi hamnar hos blir en annan som fâtt oss att skaka (och eftersom det är associationernas afton är det ju egentligen bara normalt att han hjärtskärande sjöng om just Oslo, hein?). För trogna läsare blir det lite favorit i repris över det hela.
Glimmande nymf. Sätt pâ volymen, högt, högt, trots att timmen är sen. Och sätt er ned. Det pratas lite inledningsvis, dra fram till 1.49 om ni ej vill ha prat. Och ta in.
Alla ord blir därmed överflödiga. Skickar vidare till den som vill fânga upp.
Hâll ned fiolen. Godnatt. Godnatt.
Inscription à :
Articles (Atom)