Hon ringer mig nu pâ morgonen via Skype.
Allt är klart för att gâ till skolan, endast hârborstningen kvar. (Sicket team de bildar och som hon bestämt sig att växa sedan jag for).
Morgonsamtal.
Hon: Men nog känns det konstigt kan du tro, det är som om mormor ska komma tillbaka vilken minut som helst. Men det gör hon ju inte.
Lillo: (...).
Hon: Men vet du, jag tror nog hon sitter där någonstans och tittar pâ oss.
Lillo (borstar tankfullt vidare).
Hon: Och hâller lite koll pâ oss, du vet.
Lillo: Mm. Fast det där vet man ju faktiskt inte förrän man är död.
Hon: Nej, det har du ju verkligen helt rätt i.
Lillo: Men vad man ju kan tänka om man är där i huset hos morfar. Det är att hon bara âkt och handlat lite saker.
Hon: Ja. Precis sâ.
Å - jag har tänkt - och tänker - precis som Lillo. Att det är en nåd att man inte vet förrän man faktiskt är död. Medan man lever kan man tänka som man vill. Ingen kan skriva en på näsan att det inte är så, för ingen kan veta.
RépondreSupprimer