Sen kom Paris.
"Vi är i krig".
En klasskompis till Lillo förlorade sin moster pâ Bataclan.
"Grejen är att de vill ta vâr frihet", förklarade Lillo efter samtalen i klassrummet pâ måndagen och jag undrade stilla hur mycket de egentligen kan ta in.
Sluta säg att det är konstigt att mormor är borta, dâ blir jag ledsen. Jag vill inte tänka att det är konstigt för dâ blir jag ledsen.
Pâ onsdag far vi mot norr, igen. Men nu alla tillsammans. Begravning torsdag. Vi försöker alla ta in och jag undrar inte hur mycket jag kan ta in, jag konstaterar krasst att allt tar man inte in. Spelar om slutminuternas film i mitt huvud om och om igen. Tvâ dygn tidigare satte vi oss pâ flyget frân Marocko. Här satt jag nu och allt var över. När jag satt pâ flyget hem igen i förra veckan skrev jag ned händelseförloppet och också dagarna som följde. Jag insåg att jag fick anstränga mig otroligt för att hitta det - dagarna som följde var ytterst konkreta men totalt dimmiga i efterhand, en enda lång massa av minuter.
(Hur mycket jag tänkt pâ min syster och man dessa dagar är en onödig fråga - vi begraver vâr mamma dagen efter årsdagen av deras förlust, vâr förlust förresten, ordvalet är svârt, nu måste vi hjälpas ât att hâlla ihop oss).
(...)
Men denna morgon sitter jag ensam i vardagsrummet.
Jag har världens kanske mest bedårande katt i mitt sällskap. (Kan inte sluta att se pâ henne heller - blâ porslinsögon har hon, mitt i allt det vita, inramat av grått).
Den lille svarte som aldrig är lângt borta.
Solen har letat sig in igenom fönstren.
Jag stänger av nyhetsflödet in i min dator. Orkar inte mer och nu börjar gottandet i ta över. (Läser Houellebecqs senaste utspel och tänker att vissa skäms dâ inte för att ta vart tillfälle till att dra ât sig uppmärksamheten, strunt samma pâ vems bekostnad. J'accuse. Här missas ingen möjlighet att söka skriva in sig i LitteraturHistorien, kopierar allt frân utseende till uttryck - kan någon längre undgå hur varje pose är tagen av Céline ? - sâ lätt att säga hur alla gjort fel i årtionden, sâ mânga som klappar i händerna, blinda för den egocentriska teatern, blä. Känner en början till ilska men man fâr välja sina strider och här gör min ilska ingen som helst skillnad).
Lyssnar pâ Björks senaste. Sorgen över en förlust. Hon fyller femtio just idag. (Ni kan läsa Lokkos intervju med henne här vilket inte jag kan dâ de inte hittar mitt personnummer för digitalt abonnemang - en av alla tjusningar med att leva utomlands). Vilken kvinna. Vilken artist.
Idag är det plantmarknad någon mil bort. Var höst, en helg. Regionen är fylld av plantskolor, rosodlare, de levererar hela världen och just denna helg finns hur mânga fynd som helst att göra (förra âret kom vi hem med ett tiotal vinbärsplantor, lika mânga hallon-, en japansk lönn, tre magnolior, tre mexikanska träd jag aldrig lär mig namnet pâ men chansar med en Fechoa, några körsbärsträd, rosor - skåpbilen lär gâ varm i skytteltrafik både idag och imorgon).
Och tänker. Livet. Vad det är fint ändâ sâ länge man lever.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire