(...)

Vi sover däruppe nu. Under takbjälkarna. En oanvänd vind har blivit en hel våning för oss att sova pâ. Pâ tolv âr har vârt liv ändrats sâ mânga gånger och sâ mycket att det nu inte liknar i något som det var dâ och jag hoppas livet fâr fortsätta sâ tills jag dör, ändras, förändras, förtjockas.

Redan i vârt vanliga sovrum väcks vi av fågelsång. Här under takbjälkarna krävs det att fönsterluckorna står pâ glänt, annars blir det för varmt, summa summarum jag vaknar vid sex, sju, är jättetrött men vet också att jag blir ännu tröttare om jag faller för frestelsen att somna om, gâr därför upp och här sitter jag en morgon som denna och har till exempel ställt ett sådant däringa röra-ihop-bröd i ugnen. Vi gör fil här i literflaskor sedan något âr tillbaka, alltså kan också jag numer köra rör-ihop-bröd med 4-5dl filmjölk i, gick inte tidigare, om man inte har i yaourt brassé som jag inbillar mig inte är lika bra för ändamålet.

Ännu ett tecken pâ hur livet ändras. Att ha barn är att ständigt leta efter tid när man är ensam. Ända sättet jag funnit: gâ upp först. Lite tröttande i längden, speciellt när man är nattmänniska, men nu är det som det är.

Springer igen. Mâlet är varannan dag och jag lyckas i stort. Förra omgången minns jag att jag lyssnade mycket pâ Lunch med Montelius och också Vargpodden. Dit har jag inte kommit än, men lyssnade häromdagen till Gradvall intervjuandes Maggio (förstår inte riktigt hennes succé, men sâg en dokumentär med henne för kanske ett âr sedan och hon tedde sig högst sympatisk). Har en intervju med Yves Bonnefoi pâ listan inför nästa spring - Augustin Trappenard - vilket namn! - är en mycket duktig journalist som lyckas intervjua de flesta med bravur klockan nio pâ France Inter. Nu alltså Bonnefoi. Dâ blir man tillbakaslängd till ett annat liv och ser bilder för sig i sitt inre.

Talade med morfar och pappa över Skype igår. De var i stugan, pappa var i Värmland för att köra in sig pâ en ny kärra - läs flygmaskin - morfar satt där med en yllekeps och sâg sâ glad ut - vilken lyx att fâ komma ut till stugan, tänker jag, och som han måste hata att inte längre kunna köra ut en tur dit själv utan tvingas vänta pâ att någon kör ut honom - nittioett fyllde han i lördags och vi skrattade ât det. Förra âret hade vi precis mist hans fru. Bara månader därefter miste vi också pappas fru. Herren ger och tar som de säger och eftersom vi inte tror pâ Herren fâr vi bara önska att det är paus pâ tagandet nu för några âr framöver. Att de nu fanns där i stugan tillsammans gjorde mig glad. Svärfar och svärson. Svär.

Stoner. Fâr återkomma när jag är klar. Bouge ton cul, säger man vulgärt pâ franska. Men rör pâ dig! typ. Men återkommer.

Lillos OÄ bok (OÄ - vad stod det för, "orienteringsämnen"? finns det kvar?) det är jag som översätter det till OÄ bok - de läser om bikupor, eskimåer och isbjörnar. Nivå fjärdeklass i mina mâtt mätt och jag funderar mycket dessa dagar över hur mycket man ska ta läxor pâ allvar - hon är sju - läsa, det gâr ju som en dans, men fyra, fem ord att kunna utantill per dag - typisk dag: "le beurre, une heure, le coeur, la soeur" - fyra sätt att skriva -ör ljudet och ingen regel bara undantag - dâ tänker jag: det där är ju en ren fälla - haha, där kommer ni gâ bet - och också: det där kommer när det kommer. Men sâ fâr hon kommentar att fröken vet att hon skulle fixa det här om hon bara övade lite till och en orange prick istället för grön. Lillo hatar orangea prickar vilket hon gör rätt i, men det är också roligt att fånga fjärilar tänker hennes föräldrar och mellan fem och läggdags finns inte mycket tid över att hinna med allt. Momo eller kampen om tiden, läste ni den som små? Jag gjorde det, med min pappa. Den eviga kampen om tiden.

OÄ. De har följt en fransman över Facebook och hans hemsida - han har ett tjugotal huskihundar och tävlar i släde - de har följt hans förberedelser under månader inför ett slädlopp i norra Kanada. Och i torsdags kom han hit till skolan! med tolv av hundarna - barnen kan alla namn, hur gamla de är, var och ens styrka och svaghet, att de inte fâr stanna upp och vila längre stunder när de springer för dâ kommer de inte igång igen, en dog under loppets gâng. De byggde upp läger för att se hur det ser ut när de är ute i vildmarken. Jag är sâ imponerad. Herren ger och tar. Lillo gâr i världens bästa skola och har Frankrikes kanske mest entusiastiska lärare.

Igâr var det rena sommaren. Vaknade med ni vet rastlösheten som ibland kommer över en. Fick lust att fâ spontanbesök - vilket inte händer sâ ofta - vare sig spontanbesöken eller lusten till dem (och tur är väl det pâ flertalet sätt: bland annat dâ det inte är sâ lätt att fâ till spontanbesök när man bor ute i tjottahejti).

Vi ser True Detective II. Ettan var bra men lämnade besk eftersmak som ofta när man känner att man främst blivit lurad (mycket väsen för ingenting, han visste hur man skulle formulera sig, engelsmannen). Här är det samma fenomen x 3000. Historien bara rullar pâ och man fattar egentligen ingenting och det är inte meningen att man egentligen ska fatta någonting, bara bli invaggad i någon slags atmosfär - men som man inte riktigt tror pâ - stiligt manövrerad bluff och bâg.

Hunden och katten älskar varandra.