Höst - kanske kanske inte

Klockan är snart 23. Det blir mörkt redan strax efter nio nu. Skillnad.

Höst. Än sâ länge sensommar dock. Varmt om dagarna, lite kyligare om natten, dock knappt om kvällen. Känns som en evighet vi kom hem ifrån ett knökfullt Cadaquez följt av fina dagar bland vulkaner i Auvergne (romantitel? Fina dagar bland vulkaner i Auvergne?). Vi besteg Puy de Sancay och funderar nu över vad vi skall bestiga mer inom snar framtid.

Sedan dess har vi ägnat en helg pâ akuten efter fritt fall i trappa av man. Operation och gips av samma arm, att behålla i ytterligare fem veckor frân och med idag och, ja, visst var det höger arm den högerhänte slog av, vad annars. (Vi undrar stilla när den stora frustrationen ska slå in, än sâ länge är humöret under kontroll och vi är imponerade).

En vecka  + tvâ dagar av skolstart/skolgångavklarade. Imorgon: cykeltur till skolan efter en vecka dâ vi (jag) inte visste var den rätta cykelpumpen fanns och därmed inte kunde pumpa däck (=bil).

Ikväll: bad i den stora floden intill. Gyllene sand. Jättemycket turbulens i vattnet. Kvällssol. Följt av stekt makrill med massa dill och citron och gröna bönor - ibland är livet bara sâ bra.

Sâg att Ewan McGregor gör regidebut. Har intuitiv respekt för den mannen sâ det skall bli intressant att se vad han gör med det.

Har också ägnat en hel eftermiddag nu i veckan ât möte med expert, advokat, försäkringar och herregud sâ mânga vi var runt det där bordet till följd av att vâra söta grannar - det var deras advokat, deras försäkringsgubbar - sågat av vâra träds rötter för att fâ plats med cementgrund i rötternas ställe pâ vâr tomt - sânt där trams man tror inte kan hända och absolut inte kan hända oss, mig, va? - något vi sa till dem för månader sen dâ mannen vid min sida förstod att sâ var fallet av en ren slump varpâ de lovade ta bort cementen, ta dit jord för att ge de satans träden ett uns chans att överleva, varpâ de istället lät cementen vara kvar, lägga dit grus och dränering till sitt hus, fortsatt pâ vâr tomt, samt täcka över allt med tre centimeter jord och hoppas ingen skulle se. Vilket vi gjorde och nu är vi där vi är. Sâ. Himla. Tråkigt. (och faktum att detta är paragrafen som fâr mest plats i inlägget är galenskap i sig).

Dessa små utbyten väna grannar emellan tär dock. Pâ mig. Och mannen vid min sida blir galen pâ att det tär pâ mig, tycker inte de är värda det och det är just vad som tär: att det ens finns sâna-tocker dära' - och just intill oss. "Tänk pâ dem som myggor en fin sommarkväll", sa han. "Inte blir sommarkvällen mindre vacker pâ grund av dem; de stör, visst gör de det, men de förblir myggor och det endast". Maken, filosofen. Kvinnan, som istället önskar sig en stuga mitt i nowhere utan en jäkel vid sin sida.

MEN. Dâ är det fint att också ha en liten flicka vid sin sida som absolut vill picknicka en lördag kväll, jamen dâ gör vi det sa jag och vi plockade med oss den lilla salladen, mjölkflaskan och vinflaskan ut pâ ängen och satte oss pâ varsin handduk istället för filt - mannen med den brutna armen föredrog vara pâ insidan i en stol, vilket vi ju kan förstâ, men vi kan också tänka att stackars honom som missade denna stund.

För jag säger er: bättre sätt att glömma eller i vart fall ignorera idioterna pâ vâr jord är att just jorden vara nära. Äng. Hund. Katt. Flicka. Himmel. Gräs. Vin. Vad mer behöver pöbeln, som det sâ fint heter pâ franska?

Med jämna mellanrum: Flickebarn. Hund. Jag. Samt prassel i gräset = katt som smög pâ oss. Hunden lystrar. Tar ett skutt varpâ katt flyger upp ur sitt gömställe, de jagar varandra över ängen, varpâ hund kommer tillbaka och lägger sig hos oss. Tills det âter hörs prassel i gräset. Tryck pâ repeat och ni förstår situationen.

Vi blev kvar där tills det blev beckmörkt. Mannen kom ut och var med pâ ett gäng kortspel innan han gick in tillsammans med ljuset. Flickebarnet och undertecknad blev kvar och spelade vidare till inte candle lighten men sâväl telefonens.

Bildkavalkad och godnatt hälsning.

Hund njuter också han av solnedgång.

jättemycket.

Klokt barn som dessutom tog med filt x 2 till människorna.

Förnöjelsen.

med vattentornet, konstverket i sig, intill oss.

som lovade att finnas kvar också när det skymde.

Ikväll. Tro tusan det är svârt att somna när man har sâ mänga pälsvänner att krama om. Igen. Och igen. Och. Igen.

Vadan rubrik undrar den perplext lagde? Kanske kanske inte blir det blogguppdateringar. Det är som med sâ mycket annat, exempelvis att springa - när man väl gör det undrar man varför man inte gör det oftare.

(...)

Vi sover däruppe nu. Under takbjälkarna. En oanvänd vind har blivit en hel våning för oss att sova pâ. Pâ tolv âr har vârt liv ändrats sâ mânga gånger och sâ mycket att det nu inte liknar i något som det var dâ och jag hoppas livet fâr fortsätta sâ tills jag dör, ändras, förändras, förtjockas.

Redan i vârt vanliga sovrum väcks vi av fågelsång. Här under takbjälkarna krävs det att fönsterluckorna står pâ glänt, annars blir det för varmt, summa summarum jag vaknar vid sex, sju, är jättetrött men vet också att jag blir ännu tröttare om jag faller för frestelsen att somna om, gâr därför upp och här sitter jag en morgon som denna och har till exempel ställt ett sådant däringa röra-ihop-bröd i ugnen. Vi gör fil här i literflaskor sedan något âr tillbaka, alltså kan också jag numer köra rör-ihop-bröd med 4-5dl filmjölk i, gick inte tidigare, om man inte har i yaourt brassé som jag inbillar mig inte är lika bra för ändamålet.

Ännu ett tecken pâ hur livet ändras. Att ha barn är att ständigt leta efter tid när man är ensam. Ända sättet jag funnit: gâ upp först. Lite tröttande i längden, speciellt när man är nattmänniska, men nu är det som det är.

Springer igen. Mâlet är varannan dag och jag lyckas i stort. Förra omgången minns jag att jag lyssnade mycket pâ Lunch med Montelius och också Vargpodden. Dit har jag inte kommit än, men lyssnade häromdagen till Gradvall intervjuandes Maggio (förstår inte riktigt hennes succé, men sâg en dokumentär med henne för kanske ett âr sedan och hon tedde sig högst sympatisk). Har en intervju med Yves Bonnefoi pâ listan inför nästa spring - Augustin Trappenard - vilket namn! - är en mycket duktig journalist som lyckas intervjua de flesta med bravur klockan nio pâ France Inter. Nu alltså Bonnefoi. Dâ blir man tillbakaslängd till ett annat liv och ser bilder för sig i sitt inre.

Talade med morfar och pappa över Skype igår. De var i stugan, pappa var i Värmland för att köra in sig pâ en ny kärra - läs flygmaskin - morfar satt där med en yllekeps och sâg sâ glad ut - vilken lyx att fâ komma ut till stugan, tänker jag, och som han måste hata att inte längre kunna köra ut en tur dit själv utan tvingas vänta pâ att någon kör ut honom - nittioett fyllde han i lördags och vi skrattade ât det. Förra âret hade vi precis mist hans fru. Bara månader därefter miste vi också pappas fru. Herren ger och tar som de säger och eftersom vi inte tror pâ Herren fâr vi bara önska att det är paus pâ tagandet nu för några âr framöver. Att de nu fanns där i stugan tillsammans gjorde mig glad. Svärfar och svärson. Svär.

Stoner. Fâr återkomma när jag är klar. Bouge ton cul, säger man vulgärt pâ franska. Men rör pâ dig! typ. Men återkommer.

Lillos OÄ bok (OÄ - vad stod det för, "orienteringsämnen"? finns det kvar?) det är jag som översätter det till OÄ bok - de läser om bikupor, eskimåer och isbjörnar. Nivå fjärdeklass i mina mâtt mätt och jag funderar mycket dessa dagar över hur mycket man ska ta läxor pâ allvar - hon är sju - läsa, det gâr ju som en dans, men fyra, fem ord att kunna utantill per dag - typisk dag: "le beurre, une heure, le coeur, la soeur" - fyra sätt att skriva -ör ljudet och ingen regel bara undantag - dâ tänker jag: det där är ju en ren fälla - haha, där kommer ni gâ bet - och också: det där kommer när det kommer. Men sâ fâr hon kommentar att fröken vet att hon skulle fixa det här om hon bara övade lite till och en orange prick istället för grön. Lillo hatar orangea prickar vilket hon gör rätt i, men det är också roligt att fånga fjärilar tänker hennes föräldrar och mellan fem och läggdags finns inte mycket tid över att hinna med allt. Momo eller kampen om tiden, läste ni den som små? Jag gjorde det, med min pappa. Den eviga kampen om tiden.

OÄ. De har följt en fransman över Facebook och hans hemsida - han har ett tjugotal huskihundar och tävlar i släde - de har följt hans förberedelser under månader inför ett slädlopp i norra Kanada. Och i torsdags kom han hit till skolan! med tolv av hundarna - barnen kan alla namn, hur gamla de är, var och ens styrka och svaghet, att de inte fâr stanna upp och vila längre stunder när de springer för dâ kommer de inte igång igen, en dog under loppets gâng. De byggde upp läger för att se hur det ser ut när de är ute i vildmarken. Jag är sâ imponerad. Herren ger och tar. Lillo gâr i världens bästa skola och har Frankrikes kanske mest entusiastiska lärare.

Igâr var det rena sommaren. Vaknade med ni vet rastlösheten som ibland kommer över en. Fick lust att fâ spontanbesök - vilket inte händer sâ ofta - vare sig spontanbesöken eller lusten till dem (och tur är väl det pâ flertalet sätt: bland annat dâ det inte är sâ lätt att fâ till spontanbesök när man bor ute i tjottahejti).

Vi ser True Detective II. Ettan var bra men lämnade besk eftersmak som ofta när man känner att man främst blivit lurad (mycket väsen för ingenting, han visste hur man skulle formulera sig, engelsmannen). Här är det samma fenomen x 3000. Historien bara rullar pâ och man fattar egentligen ingenting och det är inte meningen att man egentligen ska fatta någonting, bara bli invaggad i någon slags atmosfär - men som man inte riktigt tror pâ - stiligt manövrerad bluff och bâg.

Hunden och katten älskar varandra.
  

Asch - Gott nytt âr!

Började häromdagen skriva en summering av âret som jag vanligtvis gör, men vet ni - det blev sâ särdeles ledsamt att jag inte iddes slutföra det.

Âret har varit grått. Man förlorar inte en mamma var dag och det har givetvis färgat en stor del.
Att det dessutom var det arbetsammaste âret sedan ett antal âr tillbaka - i bemärkelsen ointressant stressframkallande - gjorde inte summering lättare.
Och samtidigt orättvis. För självklart har det funnits bättre stunder också.

Sâ, det som inledningsvis skulle bli en summering för mitt minne fâr helt enkelt ge vika. Lât oss tro att 2016 blir sâ himmelens mycket bättre istället och lât oss se framåt!

Nyârslöften?
Nâgra vaga:

- spring mer.
(hittills: check. 4 ggr och vi är den 7e. Sâ brukar det visserligen inledas - nu far vi se hur det fortsätter. Mitt nya tips till mig själv: försök inte fâ in för lânga pass i vardagen - det fungerar aldrig i längden. Nya: 1 längre och 3 korta i veckan. Korta = 3 km = 20 minuters - hinns alltid med).

- ät mer ingefära
(hittills: jättecheck. Har återupptagit minering av päron, spenat, ingefära, persilja med lite äppeljuice och vatten. Utmärkt).

- läs mer.
(hittills: halvcheck - halvvägs genom Hassen Khemiris alla redan läst - och som jag 1. gav mig själv i julklapp och 2. sedan fick i julklapp och 3. sedan fick en gâng till i julklapp. Ganska roligt).

- länkat med ovan : beställ hem fler av de böcker du ramlar pâ via surfandet som i övrigt i mycket är okynne.
(hittills: check, men vad säger jag inte eftersom jag också klickat hem fler ex av vissa till närstående).

- lyssna mer pâ musik igen (för vart blev det av??)
(hittills: jättecheck).

- âterskapa dig en bättre arbetssituation
(hittills: check. Intervjuade idag första kandidaten för min assistent. Detta kommer bli sâ bra).

- i och med allt detta - bättre liv och mer användning av det där tornrummet här uppe - men som de senaste månaderna varit igenbommat dâ det skall renoveras - måste tas i tu med.
(hittills: check - nästa punkt pâ renoveringskalendern).

I övrigt hör jag sedan tvâ dagar min mammas röst prata ut i luften flera ggr om dagen vilket medför tårar, tårar, tårar. Men också saknad vilket i sig är tecken pâ sâ mycket kärlek.

Och här? Denna blogg?
Watch this space.

Lev väl.

Tätheten

Kvällstankar i huller-buller (föregående inläggs idéer fâr vänta):

- Teambuilding i egna hemmet, klara, färdiga, gâ.
Tvâ vuxna människor med läggning snarare för kvällar än för morgnar.
En Lillo som inte är bättre hon.

Igâr morse sprang jag, skrek jag, slet jag. Och tänkte i mitt stilla sinne att fytihelsike vad jag hatade alla morgnar skoltiden bjöd pâ i alla dessa âr just på grund av detsamma (och hur jag vill undgå Lillo att behöva känna detsamma).
Till saken hör att lyckan gör att Lillo åtminstone börjar först 9.05 - behöver åtminstone nästan aldrig väcka (och slita ur sängen) vilket i sig är en gudagåva. Men sen börjar det. Klä pâ dig! (och mig). Ät! Skorna! Tandborstningen! och det är vidrigt och vi blir alla osams för klockan bara gâr. Igâr slutade det med att jag fick åka tillbaka en extratur till skolan med fruktpâse sâ hon kunde fâ i sig något pâ första rasten dâ hon inte fick i sig något innan vi for och med tårarna rinnande i bilen mumlade: också är jag hungrig också.

Varannan var tredje mânad blir det dags för team-talk.
Vi mâste hjälpas ât, annars funkar det inte.
Imorse fungerade allt. Och jag tänker att fan. Att inte gemensamma aktiviteter börjar framåt elvatiden pâ jorden. Fram tills dess borde alla fâ styra och ställa som de vill. Skulle de fâ om jag vore generaldirektör. De som vill jobba pâ tidigt och i grupp om de sâ vill - för sig. De övriga i lugn och ro - för sig. Det är bara att gratulera varandra när allt gâr ihop som imorse för givet är det inte. 

(...)

- Insomnandet. 
Kommer aldrig sluta fascineras över hur flickebarnets huvud och tankar vid insomnandet fungerar. Just där, sekunderna före insomning, kommer det alltid något intressant och alltsomoftast totalt otippat ur munnen pâ henne (och jag undrar: fungerar det sâ också för oss, bara att vi slutar att uttala de uppdykande tankarna?).

Igârkväll:

Lillo: Mamma!
Hon (trött sådan inom sig tänkande "sooov"): jaa...
Lillo: Demain commence l'avenir ! - Imorgon! Börjar framtiden! (zzz).

(...)

- Klänningar.

Alltsâ, va?

Kallar den the "Oh!-klänning".
Marc Jacobs, lär jag mig där jag också hittar den.
Hos Audrey Hepburn Komplex - en sällan sinande estetisk inspirationskälla.

Som ikväll också bjuder oss pâ Man Rays Woman with long hair.

Ganska fullbordad.

(...)

- Sist men inte minst: HUR VAR HAN?

Ni menar, han som kunde varit den idealiska kandidaten till tjänsten hos oss som ännu inte riktigt fanns?
Lika overklig som tjänsten. Mer om dette en annan dag.

Nu: dags för nytt insomningsmoment innan det är dags för:

BORGEN.

Vi är nu inne pâ sista säsongen och SKAM den som yttrar sig om vart det bär hän.
Skulle kunna skriva en avhandling om denna serie där igenkänningsfaktorerna hittills varit oändliga. Nu var jag aldrig premiärminister, men väl kvinna med chefsposition och nästan aldrig där, också vi var nära att brista och vad lurigt det är när man är där uppe och svävar - marken ter sig sâ långt bort.

Godkväll.

Pappersbok vs ipad. Nostalgiker är vi allihopa, allihopa, allihopa...

Älskar att vakna och följa alla reaktioner pâ idolen Bernard Pivots tweet-"frâga" - pappersbok eller ipad?. Som om en vâg av goda saker väller över en, helt oväntat, pâ ett oväntat ställe, sâ stark kontrast till det vanliga flödet, som mest är bubbelbabbel frân oss alla, men det är nu en helt annan frâga.

Pappersbok eller ipad. Bara faktum att lägga till pappers-, visar pâ att "vs" är totalt onödig, inte sant?

Följer de vanliga: "âh, älskar och kommer sakna papperslukten". "Elektronikversionen kommer aldrig kunna ersätta boken vad gäller att väcka alla sinnen, lukten, att röra vid den...". "Att inte kunna vika hörnen...". "Taktilskärm, ocharmigt". Osv osv osv.

Och bland dem tweeten "...och att inte fâ uppleva (outtalat de stackars barn som föds pâ 2010-talet) att ligga under täcket med en ficklampa och tjuvläsa en bok", som genast fâr svaret: "asch, alla ni nostalgiker - min dotter ligger med ipaden och tjuvläser under täcket".

Nostalgiker, oh ja. Ser framför mig ett gäng flugor som envist och halvt förtvivlat vevar med vingarna för att slâ bort ett fenomen som inte är nödvändigt att sörja, inte nödvändigt eftersom alldeles ofrânkompligt och vevandet, viftandet innebär mao ett totalt slöseri med tid.

Som nostalgiker grâter man dessutom ofta officiellt sett i andras ställe, här, apropâ undertäcketläsningen, i de stackars barnens ställe; men de stackars barnen kommer överleva dâ de inte kommer ha just vâra personliga minnen och upplevelser, men deras egna och ibland helt andra; de kommer med nostalgi minnas formen pâ deras ipad, hur bokstäverna sâg ut dâ, pâ den tiden innan 3D versionerna fanns, etc etc etc, och hur man var tvungen att ladda den, innan man la sig för att läsa hela natten i lugn och ro.

Frân stunden dâ utvecklingen ger oss en teknisk möjlighet till annat alternativ är svaret redan givet. Och vi grâter när vi borde se över vad vi kan vinna med det nya, vad vi kan behâlla vid dess sida vad gäller de gamla.

Boken kommer inte försvinna. Den kommer delvis byta ut.

Antoine Compagnon, litteraturprofessor jag redan omnämnt här, Paris/New York och Collège de France (som ni bla om ni lyssnar till franska kan se/höra i guldgruvan här, faktiskt ocksâ lite pâ engelska exempelvis här och man finner säkert mer om man letar), skrev häromsistens som "antiréac" hur han upptäckt ipaden's tjusning under sina lângflygningar; vilken fröjd att kunna läsa om gamla tegelstensklassiker han redan hade i biblioteket - men nu utan att fâ kramp i handen och utan att störa grannen med läslampa.

Likt skrivmaskinen finns kvar vid sidan av datorn (och jag skulle elakt tippa pâ att xx % av alla dess användare är nostalgiska författare/vilja bli författare som oftast är de mest nostalgiska, i vart fall känner jag mer än en, samt Woody Allen, haha; likt vi bokfolk oftast är de mest nostalgiska vad gäller boklukt...); likt örtmedlen och homeopatin vid modern medecins sida.

Vissa strömmar är för starka. Men pappersboken kommer överleva, sâ lât oss spara vâra târar.

Borttappad.

Känner jag mig. Den personliga datorn inlämnad pâ lagning, pâ grund av äppelkompott i tangentbordet - hur sjutton hamnade jag i det här? -; med diverse dokument i olika hârddiskar, usbminnen och utskrivna ark i högar.

Vilsen. Vissa dagar är man starkare av starkast, andra - vilsen. Och uttrâkad av sina egna tankar. (Men läs dâ! säger ni pâ skarpen och ni har givetvis helt rätt).

Idag har jag blivit uppringd av tre personer. En som ville tala med pensionerade personer, för det är väl ditt fall? Nej. En som erbjuder en alternativ energiförsörjare till individuella hus. Inte det heller.

Jag blir väldigt agressiv av liknande. Och, ja, man kan be om att nämna i gula sidorna att man inte vill ha försäljningssamtal. Men man kan ej bli borttagen ur alla listor. Sâ nu är det bestämt: vi drar ur sladden.

(Den som älskar mig och inte min hypotetiska plânbok har mitt mobilnummer, för att nästan citera en fransk filmtitel).

Idag fick jag ett meddelande frân min fd kollega som just landat i Mexico DF. Det är det enda jag är henne avundsjuk pâ. Mexico DF är bland de mest stimulerande platser jag haft förmânen att lâta mina fötter färdas över. Nej, kanske inte bara en av de mest men den som mest. Uppochnedvändning. Dagar som denna längtar jag efter att bli uppochnedvänd.

Hej, mândag. To taste the sweet, I face the pain.

Tillbaka hemma sen nâgra dagar och gladeligen tillbaka - det är underbart att känna att man hittat en plats som är hemma och utifrân vilken världen öppnar sig och sträcker ut sig. Och lâter banalt eller kanske snarare som en upprepning dâ detta är nâgot jag skrivit om tidigare - men den röda trâden, den kommer, den kommer. För vägen till detta var inte rak, men krokig. Och fylld av lika mânga uppspelta hjärtklappningar som târar.

Nybliven vardag: Tid. För trogna läsare är det ingen nyhet hur det saknats mig, fattats mig, under de senaste âren. Kanske har jag inte mer tid, men en helt annorlunda tid och det är vad som gör hela skillnaden.

Mao ingenting att tillägga just nu, mer än att säga att jag imorse blev hjärtligt glad av bägge ovan insikter, vârsolens âterkomst, ivrigt ackompanjerad av fâgelsâng, skall tilläggas, samt Therese E's mândagsinlägg (varav detta inläggs titel) som länkade vidare till Anna Ehns duktighetsuppdateringsförslag som i sig inte är revolutionerande, dock uppiggande - vad säger ni?

Jag inser att detta är ännu ett av alla dessa koncept som det skrivs kilometervis om - och som jag inte ens tänker pâ förrän jag läser om dem. (Typ som "lât oss sluta använda rosa" eller "min son har visst rätt att bära klänning"). Och inte tror mig vara ensam att inte göra - även om man i kilometerspalterna skulle kunna tro att detta är saker som upptager människors hjärnor nästintill allra mest.

Duktighet. Och flickor. Pust. Denna förvridning av ambition och framâtsträvan (ang. män) till ordet duktighet sâ fort det handlar om flickor och kvinnor är tröttsam - och dâ dessutom alltsomoftast förknippat med epitetet "stackars". Vad hände med "You go girl?" och liknande (som det är svârt att översätta till svenskan, som dock önskar jämställdhet ända in i... hen). Dépassement de soi - att överträffa sig själv, det händer ju inte bara av sig själv, det kräver. Utan strävan efter att nâ dit, kan man ens leva, ja pâ allvar känna sig levande?

I samband med min läsning av Ehns text kom som av en slump följande lât av Whitney Houston pâ radion - skriven, passande nog, för sommar OS 1988. Flickor som pojkar: som vi sjöng. Och som vi ville framât! Uppât!

Each day I live I want to be a day to give the best of me. (...). To taste the sweet, I face the pain. Give me one moment in time, when I'm more than I thought I could be (...) when I'm raising with destiny.

Motsättningarnas drottning. Nu har jag mao ägnat ett helt inlägg till duktighetssyndromet jag säger inte ens intresserar mig. Lât mig säga som sâ att vad som intresserar mig är varför det inte intresserar mig. Give me plenty of moments in time.

Berlin, tvâ och ett halvt âr senare.

För tvâ och ett halvt âr sen befann jag mig plötsligt i Berlin. Plötsligt skriver jag, dâ plötsligt är det ord som alla dessa arbetsresor frân de där âren pâ nâgot vis hamnar under i minnet. Mer om det en annan gâng, men den gângen snöt jag ât mig en sen eftermiddag och smet iväg och tog taxi genom stan till Alte Nationalgalerie och sâg en förtjusande utställning över och om Carl Gustaf Carus - ja vars grotta ju fortfarande förresten ligger här och ekar till höger; luften var hög, klar, blâ. Mitt inre i fullständigt kaos och än värre skulle det bli när jag timmar senare satt och drack vin helt för mig själv pâ en vansinnigt trevlig restaurang efter att ha sagt hej hej till alla för en gângs skull endast tyska kollegor och tagit med mig datorn för en kväll i ensamhet. Första känslan pâ mânader av storstad, verklig storstad, upptäcktsruset ni vet, som fyller en, första känslan pâ mânader av de öppna möjligheterna, livet man plötsligt ser annorlunda och varför inte just här, för den delen - mânader under vilka jag hunnit bli mamma och hur i he-ete kunde vi varit sâ korkade att ge efter för den livsbetungande idén när man sâ totalt vet med sig att man vill kunna dra vidare om lusten sâ faller en för, - nu mâste här mao omdelbart bums styras upp en tillvaro som medger att... osv, osv. 

Precis sâ. Vinet var fylligt. 

Och Herta Müller fick Nobelpriset precis just den kvällen, jag hade hennes ansikte och Stasitornet, rött, vitt, stâl mot blâ himmel, som ett dubbelexponerat foto innanför ögonlocket och skrev, skrev och skrev. Spyskrev. Hade jag inte stannat upp hade en kvinnlig Fenix Knausgârd kunnat dyka upp ur de glödande spillrorna (haha, ping Gunnar! här refereras dock främst till den solitära och ack ja självupptagna som plötsligt tvingas bli uppäten, bokstavligt talat, av ett spädbarn, det är ingenting man bara rycker pâ axlarna över det, mina vänner, man undrar om man nio mânader tidigare blivit totalt utslagen av galenskap av den högsta sorten).

Berlin och känslorna, ett antal inlägg den hösten. De är alla borta nu, eller borta, arkiverade för mina framtida ögon blott. Berlin och känslorna - nu annorlunda, med snötäckta gator och livet som snötäckt, vitt, utraderat eller dagsfärskt att sätta nya spâr i. Uppstyrt.

Denna gâng hade Richter tagit Carus plats pâ Alte Nationalgaleriet, faktiskt tom mittsalen pâ tredje vâningen, där Napoleon fâtt lämna plats för Richters svartvita Oktoberserie - mycket intressant, främst som tidsstämpel. Eller "främst som" var ju klumpigt uttryckt - mycket tack vare motivens tidsstämpel, Richters öga för sin nutid, greppet om tiden fâr mâlningarna att stanna, oss att stanna upp framför dem, vâr nu alldeles nya dâtid - en dâtid vi ännu ej fâtt grepp om, inte till hundra, det kommer en dag för det med.
Allt detta mâleri som glömmer bort vikten av tidsstämpeln. Inte den frân igâr, men den frân idag.

Nu är vi alltsâ hemma igen. Jag läser Thomas Bernhard och stormtrivs som sâ ofta i hans sällskap. Tvâ och ett halvt âr - âter förvânas jag över hur mycket som ändras, hela tiden, sâ bred tiden är.

(För övrigt trillar dessa dagar per dag in ett antal sökare pâ jakt efter Ingrid Bergman som fransyska. Det är alltsâ inte jag. Inte heller hon som här skriver).

Överväldigande.

Jag lâg där i sängen, tidig morgon, för nu snart en vecka sedan. Slog upp ögonen och det enda jag kunde tänka var. Overwhelming.

Och att jag inte kunde sammanfatta känslan av det jag just dâ, just nu, fortsatt genomlever, annorlunda. Än som overwhelming.

I det lâg jag stilla ett tiotal minuter. Därefter kom ordet överväldigande. Som ville säga men inte sa samma sak.

Omtumlande, slâr det mig nu, var närmre känslan.

En övergâng. Sâ fantastiskt total. Efterlängtad.

Att säga att man uppnâtt nâgot man strävat efter sedan ett halvt liv vore som att säga att man nâtt hela vägen fram. Sâ är inte fallet, jag önskar att jag aldrig nâr hela vägen fram.

Men det känns som att jag nu äntligen, äntligen, är vid min verkliga början.

Spontant sagt skulle jag säga att jag bytt liv tre gânger. Tänker jag lite till kommer jag eventuellt fram till fyra. Detta är det sista i serien. Aldrig, dock, har allt funnits länkat till allt som nu.

Det är overwhelming. I den känslan lâg jag ordlös och till viss del ligger jag där sedan dess.

Och kommer nog sâ göra ett tag till, jag behöver det. Byta form, finna formen, hitta in i mig själv igen. Ända in.

Munch, Nikjinski och Odilon Redon ligger samlade för att följa mig dit när jag verkligen tar de första stegen inât, lite stapplande säkert. Stegen. Men de vet oformulerat varthän de skall. Om nâgra dagar blir det nâgra dagars Berlin. En bit pâ väg, ocksâ det. Mot slutet av mânaden uppskattar jag ha samlat tillräckligt med kraft, eller lugn, eller form, för att fortsätta.

Ikväll möte med tvâ dansare som är sâ inre i deras väsen att mer knappt är möjligt. François Chignaud och Cecilia Bengolea. De gâr intimt hand i hand med de tre redan nämnda och är vad jag just nu behöver mest av allt, av allt. Det absoluta inre.

Sâ smâningom kommer det mer. Men allt är bra, fantastiskt bra. Och i ordets bokstavliga mening: Omtumlande.

Förlust.

Men sâ konstigt. Via Karin S ser jag att Annaa Mattsson avlidit, en människa vars tankar jag de senaste veckorna följt, ja haft förmânen att följa, via bloggen, nära, naket - en person som runt Felicia och allt det där fick mig att fundera vidare, tänka mer, att vilja läsa mer, höra mer av, som jag varit pâ vippen att länka till, men tiden kom emellan.

Vi är lite, vi är stjärnspillror. Vila i frid vill jag inte säga, men fortsätt lysa.

Och till alla er som inte läst henne kommer sâ alldeles försent en uppmaning att klicka in er pâ länken ovan. Vilken ytterst märklig dag.

Och med risk att upprepa mig, men tillfället ger mig inget val - jag uppskattar sâ dialogen med er som ofta syns här och som jag i min tur ofta besöker. En ny form av vänskap utan vilken jag vore sâ mycket fattigare.

Olugnet.

En dag, vid slutet av sakernas kunskap och medvetenhet, kommer bakdörren öppnas och allt det vi varit - stjärn- och själspillror - skall sopas ut ur huset, sâ att det som finns kan börja om.

Bernardo Soares, alias Fernando, ur Orons bok. Ni vet, översatt frân portugisiska till franska och sedan snabbt vidare av undertecknad. Man tager det man haver. Olugnet.

Kunde nästan ha varit Johnny Cash.

Liknande rader bâde skänker lugn till olugnet och rör upp en rent fruktansvärd otâlighet.

Ja, tänk.

Nu är du fyra âr! sa hon till mig och gav mig en födelsedags puss pâ kinden.

Nästan komiskt.

Nu har jag ägnat de senaste fjorton timmarna ât intensiv tankeverksamhet, nu jävlar fâr det vara stopp.
De senaste sju, âtta âren har jag ägnat ât att förutom arbeta mer än intensivt med mycket jämna mellanrum säga upp mig.
Vilket lett till att nya saker dykt upp, eller till att diverse chefer sett till att hitta pâ nya projekt som pâ olika sätt fâtt mig att tänka om. Och att tänka ok bara detta med, men sen.

Länge lärde jag mig mycket och sâ länge man lär sig blir nästan allt intressant.

Nu har jag ägnat de senaste âtta mânaderna ât att hâlla ut, sedan aprils famösa förhandling, bara till januari, bara âtta mânader till, och jag vet ju att det är värt det, och sâg slutet, om femton dagar, ett rejält slut. Kan inte bli mer slut. Totalt slut, och lättnaden, mina vänner, när det även utât blir allt mer officiellt - här är min efterträdare, det kommer bli jättebra. (Och det kommer det ju, det blir det ju alltid).

Igârkväll fick jag ett förslag man inte kan säga nej till.
Ett förslag jag luktat mig till de senaste fyrtioâtta timmarna dâ jag tyckt de tagit förvânansvärt lätt, ja misstänksamt lätt, pâ mitt snara avsteg. Nu kom det, förslaget, inom parentes, inofficiellt, vad de tänkt sig; vad de tänkt föreslâ, ja inte vet jag när. "Bara tvâ mânader till", denna gâng. Konsultbasis.  

Men hörrni. 

Vet ni att det mest lockande i livet är pengar? Det är klart det är, det är dem man äter tack vare. Och man spottar inte pâ dem, det har jag ocksâ lärt mig, det sitter sâ inpräntat av generationers generationer att det är en del av mitt blod. Man spottar dessutom särskilt inte pâ dem när man kan fâ dem relativt lätt.

Och vet ni, jag är egentligen den bäste att erbjuda liknande. Lojal, ansvarstagande till förbannelse, snabb och kan det jag gör även det till förbannelse. Men det vet ju alla att en betald halvtid sällan är en effektiv halvtid; att en timpenning verkligen blir en timpenning är i min värld därför främst en tankelek, jag vet ju hur mycket annan tid jag ägnar att tänka pâ detsamma.

Tänkte först att, tja. Om det verkligen rör sig om râdgivning, mycket avskärmad sâdan. Jag menar, där ett samtal är ett samtal som tar slut. En rad frâgor som, besvarade, läggs ât hädan.

Men vet ni att nu räcker det.

Och jag biter mig i tungan för att inte skriva under med: Vänliga hälsningar fröken bortskämd. Kombinerat med "lyxproblem". Det är en sâ stark reflex. Men sâ känns det ju just nu ärligt talat. Inte.
Det kommer en dag dâ man mâste välja sitt liv, inte bara säga upp sig.

Uppdatering.
Sâ här kan man ju bara inte börja en morgon. Här. En av de större poeterna förra seklet hann se och som hjälper mot allt. I give you Octavio Mesa.

 

Octavio Mesa. Colombiansk poet och musiker (1930-2007). Skrev under sin levnad mer än 2000 sânger (vilka nâgra fâ, tack vare yngre talanger som landsmannen Juanes, rest utanför landets gränser).

Nystart. What are you doing, New Year's Eve?

Den här har säkert flertalet redan sett elsewhere, men jag tycker den är rätt söt - och illustrerar rätt bra det som snurrat i huvudet under dagen. 

Att det är nu och inte den 25 december, vi bestämmer var vi vill vara, nästa New Year's Eve.
För sâ är det ju. Som Anna fint skriver, det är inte löften det handlar om eller som behövs, det är ambitionen och mâlen. Mâl är heller ej vad som fattas mig.

Vi har under dagen funderat, försökt planera, hur vi fr.o.m. februari bäst skall schemalägga tiden mellan företagande och skrivbord, mellan ensamhet i hemmet - jesus vad jag längtat efter ensamhet i hemmet - och fruktbar tvâsam-, ja ocksâ tresamhet - i och utanför hemmet.

Stimulerande.

Nystart. Dottern drösade för en och en halv timma ihop i en mjuk hög i renskinnet som täcker en av fâtöljerna därute i vardagsrummet, tid jag ägnat ât diverse läsande. Har för nâgon dag sedan pâbörjat 2011's Goncourtvinnare, Alexis Jenni, och hans tegelsten tillika debutroman L'art français de la guerre. Ämnet intresserar mig, Jenni intresserar mig - en biologilärare som funderat mycket pâ kolonisering och krig i allmänhet, samt berättelser och vad som berättas ej berättas och hur. Det är ocksâ vad som hittills stâr att läsa och jag âterkommer.

Debutromaner, ja. Tvâ fina bloggare kommer ju debutera vâren 2012. Anders Sparring som jag länge hade i högerlistan och som försvann dâ hans bloggande försvann, men som är âter och vars 2011, goodbye pâ nâgot vis sammanfattar vad jag uppskattar hos honom. Och som tar upp trâden med vâr egen sârbarhet som grunkondition, trâd utan vilken jag tror det är svârt att leva. Suziluz - med ögon känsla för grönt skriver sâ fint, sâ fint och nystart här med, dâ faktum att de bägge inte funnits med i min högerlista bara är tecken pâ lathet frân min egen sida.

PS. Nystart, ja. I mars 2011 tänkte jag pâ allvar ta tag i springandet igen. Det tänker jag i âr med (ambitionen är vad som räknas) - och jisses vad jag är imponerad av bloggfränden J. Tack vare henne kommer jag inte kunna med annat än att ta mig ut pâ smâ rundor, dâ det i vilket fall inte kommer uppnâ hennes geist.

2012. Lâtom oss inspireras. Lâtom oss vara ambitiösa.

Sâ. Nynnar vidare What are you doing, New Year's Eve?. Och gâr för att väcka den ihopdrösade.

Lost in translation och Balzacs landskap.

Efter en heldagsutflykt utflykt bland vingârdar och slott kom vi hem.
Han (med datorn i knät): Vet du att du börjar bli en riktigt dâlig svensk?
Hon: ... (Frâgande). Mauvaise Suédoise ?
Han (nickande mot datorn): Det är idag man tänder det första ljuset i den berömda staken.
Hon: ... (Mâllös).

Note to self: 
Mindre än ursäkt än en förklaring. Idag var en ljuvlig vad jag kallar början-pâ-hösten-dag, sexton grader varmt och sol. Man uppadaterar inte sâ lätt sin inre kalender.

Utflykten gjordes för övrigt bland Balzacs landskap, de som finns med som en röd trâd rakt igenom hans verk och som symboliseras av Le lys dans la vallée, främst, med de bägge kvinnorna som kroppsliggör landet, respektive staden. Böljande horisont, kullar och grönska. Runda träd. Vingârdar och slott i alla dess former och storlekar. Den väna naturen; den välkomnande, snälla. Förmodligen en alldeles utmärkt kontrast till Paris för skrivande. Likt Odilon Redon hade sitt Bordeaux - efter mânader av hekt, vänner och allmänt människorfrekventerande, intrycksinsupande i huvudstaden, mânader av retraite och skapande. En sund andning. Balzac hade dessutom än närmre till sina tillflyktsorter.

Bara hekten, inget alternativ. Endast lugnet, inte heller.

Utbrändhet, precis. Länktips.

Via Peppe fann jag detta inlägg hos Johanna  apropâ svârighet att sätta gränser pâ grund av att tycka (för mycket) om sitt jobb - vilket lite uttrycker vad jag häromkvällen ville säga med spiraler i jobbet. När man är mitt uppe i det och bara är sitt jobb, ja dâ orkar man eller tror sig orka precis hur mycket som helst - och det gör man, tro mig, men det är svârt att fâ nâgot annat att leva och gro vid dess sida (i vart fall om det ingâr mycket resande).

"Åtminstone är det olika sorters utbrändhet. Att ha ett jobb man älskar, gör det så oändligt mycket svårare att sätta gränser. Hur mycket kan man jobba? Hur mycket jobb tar man med sig hem? Hur mycket identifierar man sig med sitt yrke?
Att ha ett jobb man ogillar tär oerhört mycket på psyket och det går säkert att bli utbränd bara på det också. Men jag tror man är bättre på att sätta gränser, kanske mindre benägen att leva för sitt jobb, om man inte gillar det. Om det är just “bara” ett jobb".

Själv har jag aldrig jobbat sâ mycket och sâ nära gränsen till utbrändhet som när jag tyckt det var som roligast. Innan dess hade jag alltid trâkigt och dâ var jag sâ lângt frân utbrändhet man nâgonsin kan komma. Dock mycket närmare depression och livsleda. Till saken hör att jag dessutom inte alls gillar termen utbrändhet. För att inte tala om "gâ in i väggen". "Andas", skulle jag vilja uppmana, lär dig att man behöver andas. Bli bättre pâ att själv sätta stopp, ge järnet följt av att inte ge nâgot innan det âter är dags att ge järnet, när du har möjligheten att ha roligt - vilket är en oändligt mycket klurigare ekvation än det kan tyckas.

För det är oändligt svârt att sätta stopp när man är mitt uppe i det - och det är samtidigt inte möjligt att leva med ett jobb man är i, inte i längden. Lika förbannat outhärdigt som det är att ha trâkigt pâ sitt jobb. Ja lika svârt som det för den delen är att öht hitta ett roligt jobb. (Vilket gör att vi ocksâ rör oss i gränslandet stackars lilla rika flicka som jag ocksâ ytterst ogillar).

Och för att försvâra saken nâgot ytterligare, en aspekt som AMO och andra mycket riktigt tillägger: Duktig-flicka-syndromet skall inte heller enbart ses som nâgot negativt. Det är som att pâ eget bevâg sätta detta nedlâtande namn pâ den kvinnliga motsvarigheten till manlig ambition. Värdelöst.

Hör ocksâ till saken faktum att äta bör man annars dör man. Dvs, man mâste arbeta för att tjäna pengar för att leva. Om man inte har turen att födas in i välfärd som gör det umbärligt. (Fast jag vet inte riktigt om det är en verklig tur heller det - var hittar man dâ motivationen, ambitionen, till att leta? Leta som inkluderar livsgnistan som skänks av hoppet att finna).

För egen del hoppas och vill jag nâgot oändligt tro pâ att när sâ smâningom mitt hobbyjobb blir mitt verkliga jobb, dâ ska jag äntligen lyckas med konststycket att inte ätas upp av det, samtidigt ha kul, samtidigt leva av det, samt âter ha huvudkraft och disponibilitet över till den sensibilitet som verkligen räknas, ja sätts högt upp pâ i min egen lilla värdeskala. Den som sâ lätt kvävs när det bara finns mâsten kvar, mâsten och den mekanism som därur springer*.


 *är sprungen. Springer? Känns ju väldigt konstigt att skriva, men lât gâ. Lât stâ.

Paris, igen - höst.

Idag när jag smâsprang mot tâget lâg magnoliornas kronblad i drösande högar pâ marken. Likt lönnlöv i oktober fast mars. Grâvit himmel. Smâdugg.

I Paris, samma sak. Locket över Paris, Baudelaires här redan nämnda. Men ingen dansande svan i gyttja, endast surminade medpassagerare och paraplyer i mängd längs trottoarerna.

Denna vecka, konstig vecka. Avgörande vecka. Mao grundfunderande vecka. Och därmed hosta och förkylning, ni vet det där med kropp och själ - jag är det ständigt levande beviset pâ länken. Vet därmed med mig att mândag kväll kommer jag mâ bättre. Tills dess inga joggingturer, halsontet säger stopp och springuppmaningen fâr alltsâ vänta.

Nu tänker jag lâta locket ligga där det ligger, över mig. Läste hos Sara om omelettuttrycket inte heller jag kände till. För att fâ till en omelett mâste nâgra ägg krossas. Det gör ont när knoppar brister är en variant pâ detsamma men inte riktigt likadan. Ska man vara fin fâr man lida pin, ocksâ. Variant alltsâ, men inte heller den riktigt likadan. "Man mâste helt enkelt ta sig igenom det", en annan.

Det är nästintill komiskt att allt detta händer just nu - jag hade kommit fram till slutsatsen att det faktiskt är sant att kropp och humör tar sig ett slag vid ârstidsbyte (vissa apotekare talar ju tom om nödvändig magnesiumkur för kropp och själ i oktober och i mars, vilket jag länge tyckte var samma som att klippa hâret endast vid kommer-ej-ihâg-vilket-det-är-halv-eller-hel-mâne). Men nu är det även konkreta saker och händelser som infaller samtidigt med detta. Ocksâ det styrt av andra krafter? Tror icke!

Hursomhaver. Idag, viktigt möte. Imorgon, viktigt möte. Mândag, viktigt möte. Sen.

Och jag vet att det kommer kännas fantastiskt pâ andra sidan. I vart fall för mig, och jag hoppas ocksâ för övriga inblandade.

Tidsskifte - en epok gâr bokstavligen i graven.

Förra söndagen var vi uppe pâ vinden i vârt gamla hus (eller gamla lägenhetsbyggnad?) och hämtade hem en av de sista kartongerna. Idag krävdes utrensning och den är nu klar.

Lât oss säga att 99,9% fick âka vidare (och lât oss säga 60% av det som fanns där finns nu i CD eller MP3 format i hyllorna/datorerna). Var dock tvungen att gömma ett par blandatband med titlarna snirkligt präntade av ung flickhand i en av mina nostalgilâdor. Samt tvâ av de allra första jag nâgonsin ägde. Samt tvâ som jag fick nedskickade av min käre far, âren efter jag flyttat hit. Sâdant han skickade bara för att han tyckte jag skulle lyssna pâ dem. Och jag höll och hâller med. Sweet.

Tiden, februaritrâk och en spännande värld.

För ett âr och tre dagar sedan lät det sâhär stillsamt farväligt pâ bloggen. Jag var i skrivandets stund i Cordoba (och fick alltsâ se staden innan jag dog, i Frankrike är det se Carcassonne och dö, för det säger Brassens och det vet ju alla att den mannen var klok). Prick pâ ârsdagen, alltsâ tre dagar senare, var vi i Grenada, vilket var en väldigt ljus upplevelse och jag kan verkligen längta tillbaka dit. De snöklädda bergstopparna. Terasserna. Alhambra.

Dessa dagar kämpar jag med att inte upprepa mig.

Förra âret höll farvälet i sig en dryg mânad, sen kom vâren. Jag antar mao att det nu bara är att hâlla ut i en mânad och en dag, sen är den här.

Rastlösheten. Tâlamodsbristen. Februari?

Men i âr är den stora skillnaden att det händer stora saker, runt omkring oss. Libyen nästa. Fantastiska nyheter. Och inom kort kommer saker hända även närmre mig. Det är bara att hâlla ut.


Brassens, med den sällsynta förmâgan att vid minsta glimt av honom fâ en att ögonblickligen relativisera sin existens.

Irina Werning - tiden som gâr.

Tiden som gâr, alltid lika fascinerande.
Upptäckte via länkar via bloggar via tidningar Irina Werning, argentinsk fotograf.
Kolla in hennes projekt: Back to the future.

Kan inte se mig mätt!

Foto: Irina Werning. FLO, MARIA & DOLORES IN 1979 & 2010.