Ett âr. Av magical thinking?

Tänker pâ hennes titel, Didion, om âret av magical thinking. Det är inte så jag skulle uttrycka det. Ett jävla år av jävla thinking.

Igår, ett år prick. Sedan jag förlorade mamma, vi alla förlorade mamma.

I förrförrgår för prick ett år sen var vi i Marocko på väg hem till Frankrike. Pratade med mamma snabbt från flygplatsen och fick en intuition jag inte ville ha.

Dagen därpå, i förrgår, flög jag upp med det enda flyget som fanns kvar, via Amsterdam, sa till Lillo att jag skulle komma och hämta henne om några dagar så att vi kunde hälsa på mormor tillsammans men att jag nu åkte upp en snabbtur själv, gick där mellan flyget från Paris och det andra mot Götebord, med någon slags ångest i halsen. Kom fram till sjukhuset vid elvatiden på kvällen. Mamma sa till mig flertalet gånger på skarpen att åka med pappa hem - ni ska prata! det finns räkor och kallt vitt vin i kylen - säg nu till morfar att det inte är så farligt med mig - jag insisterade på att när jag nu åkt så långt var det väl katten om jag i alla fall inte kunde få sova kvar hos henne, pappa kunde få vila, jag pyssla om henne. Nu lyssnar du på mig, H. - vi ses imorgon, det är jag som bestämmer. Precis när vi skulle gå, pappa och jag, närmare halv ett på natten, sa hon: Jag grunner på om inte H. skulle vara kvar inatt här ändå.

Grunna på du, tänkte jag - klart jag är kvar, sa jag.

Natten, orolig. Somnade till vid femtiden efter att innan dess vaknat till vid minsta ljud. Vid halv nio vaknade jag av sköterskornas viskningar. Slog upp ögonen - det var du som kom ända från Frankrike igår? ja. Nu är din mamma väldigt dålig. Är det någon du skulle vilja vara här med dig?
Panikringde syster och pappa. Lilla pappa som inte fått en blund på veckor. Kom, pappa, det är tydligen väldigt dåligt med henne.
Frågar sköterskorna: Min morbror, hennes bror, bor tre timmar bort. Han ville ned och hälsa på som imorgon. Är det någon idé att han sätter sig i bilen? Det är det alltid, svarar de. Jag ringer honom snabbt och förklarar läget.
Vill du vara själv med henne? frågar de med vänliga blickar. Nej. Ni får faktiskt gärna sitta kvar. Gör i mitt huvud allt för att förstå vad som sker, leva i nuet - släng er i väggen - leva i denna minuten. Kan jag bara springa ut i köket - på andra sidan korridoren - och hämta mig en kaffe. Självklart. Gör så.  Hör på radion om Heliga Birgitta. Klockan har blivit två minuter över nio. Heliga Birgitta? Min mamma. Varför säger de så? Slår mig: är det kanske hennes namnsdag? Snabb googling. Nej, inte hennes namnsdag. Rent sammanträffande alltså. 31 oktober däremot. Alla Helgona.
Sätter mig hos henne. Pling. Sms på hennes mobil, pappa har larmat på hemma, han är på väg in. Pappa är på väg, mamma. Han är här om en kvart.
Nu går andningen ned. Säger sköterskan. Det kan bli så mot sluten. Hör inget andetag på länge. Så kommer det. Vi ser på varandra, sköterskans djupblå ögon och jag. Lättnaden, vänner. lättnaden. Jag andas åter också jag. Sen håller jag mamma i handen, tänker på att pappa, kom kom kom. Vet inte vad mer jag tänker. Sköterskan: nu har det gått väldigt länge sedan det sista andetaget. Jaa. Säger jag. Det är sant, det har det. De ser på varandra, sköterskorna. Jag andas.
Sen hör jag hissen på utsidan. Går ut. Pappa. Det är över, pappa. Han ser först oförstående ut.

Igår stod vi vid graven. Idag sitter jag här hemma igen.

Jag har så ont i huvudet.

(Kanske för att jag fortfarande inte förstår någonting. Magical? Nej, men thinking).