Sâ slog det till igen. Under eftermiddagen steg temperaturen och gick förbi trettio, vidare till trettiotvå, trettiotre, stannade vid trettiofem.
Lämnade av Lillo pâ ett avskedskalas för en klasskompis som ska flytta nu under sommaren och kom tillbaka och fann mannen vid min sida i en stol under äppelträden, där vi inrett vâr nya möteslokal - leende smiley - och precis inlett del tvâ i en anställningsintervju.
Intervjuoffret, eller kandidaten, en trettiotreârig fransyska som jag genast blev förtjust i. Ser ut som en Botticelli varelse, rakt istället för lockigt hâr, men lika
aérienne och förtjusande. Förtjust i en förtjusande. Nu gravid och kan börja arbeta först i januari och jag tänker vad gör det med en och ens estetiska sinne att se en liknande varelse var dag. Haha. Dessutom knivskarp och driven. Fâr vi in henne bland oss börjar det hela likna något.
(Minns ni Balzacs porträttgalleri. Är mäkta säker pâ att han däri har med hög panna, klara ögon, rosig mun, intelligens).
Nâ.
Ikväll är det närmare trettio, jag har öppnat en flaska rosé.
Vill ni ha ett vintips? Klart ni vill, eller snarare ett
knep än tips.
Jag gillar inte söta vinner. De ska vara torra. Mânga rosé rör sig mot sött.
Bland Loire dalens viner finns Les rosés d'Anjou och les rosés de Loire. L
En kypare lärde mig för nu redan flera âr sedan - "les rosés d'Anjou sont doux. Nu vet ni!"
Nu vet jag och väljer alltid les rosés de Loire som det jag har här nu. Jättegott.
Innan dess var vi och kvällsbadade. Att kvällsbada gör hela ens väsen gott, sâ är det ju bara (det har ju dessutom alla som är svenska bevis pâ efter att ha sett Emil och Alfred bada i svart tjärn - jag vet inte om det finns någon scen som fâtt mig mer
längtande än sâ frân barndomstiden).
Veckan - intressant vad gäller arbete. En som sjukskrivit sig efter att jag bett henne göra om en arbetsuppgift. Klart jag därmed gick en genväg genom att säga sâ, men lite är det ändâ sant - jag sa till pâ skarpen, hon började grâta, jag bad henne andas lugnt och sen komma och söka upp mig - ett tiotal meter längre bort - för att kunna förklara i lugn och ro och främst en gâng för alla. Vilket hon sâ klart inte gjorde. Efter lunch dök hon inte upp mer och är nu sjukskriven i tvâ veckor.
En sak som ändrats i mig de sista femton âren: frân att ha tyckt synd om blir jag galen.
(är det sâ vänsterfolk blir höger med tiden? ett sätt att hårddra den förvandlingen?).
Eller sâ är det bara för att jag insett att liknande gör att jag själv mâste jobba tre ggr mer och inte har lust till det och därmed blir galen.
(Summa summarum: alla borde passera passagen eget företag eller personalansvar för att förstâ företagarens eller personalansvarigs syn - litteraturen är full av stackars anställda men fâ har gestaltat chefen om annat än ond - voilà un programme- ).
Därför - sâ viktigt att omge sig med likasinnade. Man har inte râd att vara irriterad för mycket i ett liv. Varje irriterad minut är ett spill.
Lillo har nu bara tvâ dagar kvar i skolan. Bara tvâ dagar kvar att gâ upp sen kan vi ställa klockan en timma senare! Fantastiskt för oss alla!
Vi inleder som flertalet âr tillbaka genom att åka in till Paris och umgås med vän M. som just dâ som himmelens lämpligt râkar ha en ârlig mässa att besöka.
För tvâ âr sedan ville Lillo inte åka med - hon ville heller vara kvar hääär och lukta pâ blommorna.
Förra âret lyckades jag fâ med mig dem in bägge tvâ och vi hade en underbar helg pâ fyra.
Nu har det hunnit bli mörkt här ute pâ terassen. Mânen lyser, den är nästan full.
Tänk vad livet är intressant ändâ. Och vad glad jag är att ännu fâ vara med och uppleva det.
