Ni vet det där tricket, eller omöjliga sysselsättningen, när nâgon hâller pinnar vertikalt och pâ vilka man placerar tallrikar som man sätter igâng sâ de snurrar? Och mâste fortsätta snurra, annars faller de i golvet?
Sâ beskrev en kollega känslan av hur det är att hâlla ihop ett arbetslag.
Snurra.
Du mâste ge fart och fâ allt att snurra.
Och hur du än snurrar faller alltid en i golvet.
Eller rättare sagt - hur bra du än är pâ att snurra sâ faller ändâ en alltid i golvet, pâ grund av saker du inte kan kontrollera.
Kan vara en graviditet. Eller en lust att byta jobb.
Sâ är det. Och du stâr där och försöker fâ allt att - fortsatt - snurra.
(DOCK. Du vet aldrig hur bra nästa tallrik kommer vara pâ snurrandets skala. Det fina i optimismens krâksâng - och sâ vidare).
I övrigt: Vad alla är entusiastiska över Amanda Svenssons nya roman!
Spännande!
Affichage des articles dont le libellé est jobb. Afficher tous les articles
Affichage des articles dont le libellé est jobb. Afficher tous les articles
2 avr. 2019
8 avr. 2018
Veckans stoltheter
Tänker som alltid när här är stiltje att bloggen ju åtminstone borde fortsätta att tjäna som minnesanteckningsuppsamlingsplats.
Så. Saker jag denna vecka är stolt över.
Ett.
I fredags fick vi äntligen till det. Efter att ha haft tanken med mig och uttalad i över ett år blev den äntligen verklighet och mellan tio över tolv och tio över ett samlades vi samtliga - för tänk nu är vi nio stycken som sliter dagligen tillsammans - i vår stora sal som sedan strax före jul är i stort sett klar (det vill säga färdigrenoverad - vita väggar - slipat golv - showroom aka uppsamlingsplats - aka vardagsrum - aka fotostudio).
Aktivitet: Pilates.
Jag har sedan några år tillbaka själv gjort detta - efter att haft den fantastiska förmånen att ha ramlat på en otroligt bra kvinna, tidigare balettdansös, sedan tio år tillbaka Pilates-instruktör på grund av dåliga leder på grund av att vara, just, en före detta balettdansös. Inget flum. Mycket gemensamma funderingar om kroppsfunktion. Mycket styrka. Och varje gång kommer man ut från en seans lite rakare, lite lättare. Och med många nya idéer i huvudet.
Detta att, som vi nio, dagligen slita tillsammans, lösa problem, bära lådor, titta på foton, räkna offerter och procentsatser. Och plötsligt befinna sig i gymnastikdräkt - valfri sådan - på en matta och utföra övningar som får kroppen att undra var man hittade just den muskeln - och tillsammans skratta åt hur jobbigt det är. Det kallar jag teambuilding jag står upp för. Tillhörighetskänslan. Att kliva ur vanliga roller och in i en annan. Vår logistik-kille överraskade oss alla med att vara den absolut vigaste av samtliga. Att förenkla allt.
Det finaste av allt - alla var lika entusiastiska som jag själv. Både över min kära C. som lärare som över aktiviteten som sådan. Så nu är det bestämt. Varje fredag skall vi på företagets bekostnad gymnastisera en timme, alla tillsammans. Tänker att åh vad gott det kommer göra allas våra ryggar, nackar och små hjärnor.
(Tänker också Scandinavia design på ännu en nivå - de skandinaviska länderna ju också här ligger så mycket före, med bidrag för att röra på sig på arbetstid etc - och att man, om man kan, inte borde ha rätt att inte ta med det i en företagsberäkning när man vet hur mycket gott det gör på alla plan. Så nu kör vi skandinavisk design också på fredagslunchen).
Två.
Som vi alla vet drömde Lillo om att lära sig spela harpa.
Som vi alla dessutom vet bor vi ute på landet (dock med stad och dess musikhögskola på en halvtimmes avstånd, men dock).
Som vi alla förmodligen vet men kanske inte funderat över växer vare sig harplärare eller harpor på träd.
MEN. Så tänkte jag att så här kan vi ju inte ha det. Googlade. Fann en harplärare på högsta nivå. Beredd att ta sig an Lillo. Men en dryg halvtimma bort och hur få in det i ett redan fyllt schema med redan det förutan långa skoldagar etc. Då slog det henne att hon ju hade en elev som bor - fem minuters bilväg från oss. Sexton år. Samma förnamn som Lillos katt. Vi träffade henne, en fe i ordets alla bemärkelser, och vi var alla överens om att detta måste provas. Så steg nummer två - harpa?
Det visar sig då att det dryga timmen bort finns ett företag som gör just harpor (!) - världsledande i kategorin. Klart det har en att hyra! bara att komma och hämta. Så nu har vi en keltisk harpa här i huset (ja sedan snart ett år).
Så långt, allt väl. Lektionerna börjar, Lillo är en naturbegåvning. Hittar både fingrar och noter utan minsta ansträngning - så till den grad att jag en vecka - efter att ha förklarat att hon ju måste träna i alla fall något lite - fått mig en åthutning: men ÅH. Jag kan den ju redan! Varpå flickebarnet sätter sig ned och drar stycket som om ingenting hänt.
Fröken V. är en mycket ambitiös flicka som spelar harpa på högskolenivå, sexton år gammal och intelligent som få. Och det blir därmed ganska många lektioner som avbokas, ofta i sista sekund, på grund av läxor, prov, konserter. Regelbundenheten bryts. Och Lillo börjar tappa intresset.
Igår var hon bestämd - lektionen klockan halv tolv blir min sista. Men du får säga det.
Kluvenheten i detta. Att inte vilja vara den som övertygar om att fortsätta om nu intresset verkligen inte finns. Att samtidigt själv veta hur många gånger jag velat sluta med pianot men inte gjort det och sedan varit ytterst tacksam över att jag inte gjorde det. Att känna mig som jordens största klyscha när jag förklarar just det. Men också detta viktiga: ta vara på dina gåvor och talanger. Var människa har inte fyrtiotusen men några få självklara och dom har man faktiskt inte rätt att bara slänga bort - Lillo tittar på sin harpa, lyssnar på stycket V. spelar och kan det nästan redan då. Det vore ju så synd osv. Ge det i alla fall till i sommar? NEJ.
Under lektionen - då det som vanligt plingades felfritt genom dörren - bestämde jag mig för att bjuda in V. i samtalet efteråt. Vi tog diskussionen tillsammans. En rodnande Lillo lyssnade till när jag förklarade för V. att hon ville sluta - inte på grund av V. men på grund av en massa andra ting - och också när jag frågade V. om det hänt henne med att ibland vilja sluta. (Min idé kom under lektionen och jag misstänkte att den var strålande - för det vet ju alla som spelat instrument att vi alla någon gång velat sluta spela vårt instrument). Lillo lyssnade utan ett ord till V. som förklarat hur hon också ibland velat det - hur knepigt det dessutom är med ett instrument då det inte är som med en hel del annat, dvs man ser inte slutresultatet med en gång efter ansträngningen - ibland ser man det först flera år senare - det är klart det är lockande att istället syssla med annat - speciellt då man själv är för ung för att se helheten - men föredrar att vara med sina kompisar, rita, lyssna på musik.
Så, hur gör vi då? avslutade jag och vände mig med frågan till Lillo. Vi fortsätter i alla fall till sommaren, kom det bestämt.
Slut. Och jag var så glad. Inte för min skull. Men för hennes.
Så. Saker jag denna vecka är stolt över.
Ett.
I fredags fick vi äntligen till det. Efter att ha haft tanken med mig och uttalad i över ett år blev den äntligen verklighet och mellan tio över tolv och tio över ett samlades vi samtliga - för tänk nu är vi nio stycken som sliter dagligen tillsammans - i vår stora sal som sedan strax före jul är i stort sett klar (det vill säga färdigrenoverad - vita väggar - slipat golv - showroom aka uppsamlingsplats - aka vardagsrum - aka fotostudio).
Aktivitet: Pilates.
Jag har sedan några år tillbaka själv gjort detta - efter att haft den fantastiska förmånen att ha ramlat på en otroligt bra kvinna, tidigare balettdansös, sedan tio år tillbaka Pilates-instruktör på grund av dåliga leder på grund av att vara, just, en före detta balettdansös. Inget flum. Mycket gemensamma funderingar om kroppsfunktion. Mycket styrka. Och varje gång kommer man ut från en seans lite rakare, lite lättare. Och med många nya idéer i huvudet.
Detta att, som vi nio, dagligen slita tillsammans, lösa problem, bära lådor, titta på foton, räkna offerter och procentsatser. Och plötsligt befinna sig i gymnastikdräkt - valfri sådan - på en matta och utföra övningar som får kroppen att undra var man hittade just den muskeln - och tillsammans skratta åt hur jobbigt det är. Det kallar jag teambuilding jag står upp för. Tillhörighetskänslan. Att kliva ur vanliga roller och in i en annan. Vår logistik-kille överraskade oss alla med att vara den absolut vigaste av samtliga. Att förenkla allt.
Det finaste av allt - alla var lika entusiastiska som jag själv. Både över min kära C. som lärare som över aktiviteten som sådan. Så nu är det bestämt. Varje fredag skall vi på företagets bekostnad gymnastisera en timme, alla tillsammans. Tänker att åh vad gott det kommer göra allas våra ryggar, nackar och små hjärnor.
(Tänker också Scandinavia design på ännu en nivå - de skandinaviska länderna ju också här ligger så mycket före, med bidrag för att röra på sig på arbetstid etc - och att man, om man kan, inte borde ha rätt att inte ta med det i en företagsberäkning när man vet hur mycket gott det gör på alla plan. Så nu kör vi skandinavisk design också på fredagslunchen).
Två.
Som vi alla vet drömde Lillo om att lära sig spela harpa.
Som vi alla dessutom vet bor vi ute på landet (dock med stad och dess musikhögskola på en halvtimmes avstånd, men dock).
Som vi alla förmodligen vet men kanske inte funderat över växer vare sig harplärare eller harpor på träd.
MEN. Så tänkte jag att så här kan vi ju inte ha det. Googlade. Fann en harplärare på högsta nivå. Beredd att ta sig an Lillo. Men en dryg halvtimma bort och hur få in det i ett redan fyllt schema med redan det förutan långa skoldagar etc. Då slog det henne att hon ju hade en elev som bor - fem minuters bilväg från oss. Sexton år. Samma förnamn som Lillos katt. Vi träffade henne, en fe i ordets alla bemärkelser, och vi var alla överens om att detta måste provas. Så steg nummer två - harpa?
Det visar sig då att det dryga timmen bort finns ett företag som gör just harpor (!) - världsledande i kategorin. Klart det har en att hyra! bara att komma och hämta. Så nu har vi en keltisk harpa här i huset (ja sedan snart ett år).
Så långt, allt väl. Lektionerna börjar, Lillo är en naturbegåvning. Hittar både fingrar och noter utan minsta ansträngning - så till den grad att jag en vecka - efter att ha förklarat att hon ju måste träna i alla fall något lite - fått mig en åthutning: men ÅH. Jag kan den ju redan! Varpå flickebarnet sätter sig ned och drar stycket som om ingenting hänt.
Fröken V. är en mycket ambitiös flicka som spelar harpa på högskolenivå, sexton år gammal och intelligent som få. Och det blir därmed ganska många lektioner som avbokas, ofta i sista sekund, på grund av läxor, prov, konserter. Regelbundenheten bryts. Och Lillo börjar tappa intresset.
Igår var hon bestämd - lektionen klockan halv tolv blir min sista. Men du får säga det.
Kluvenheten i detta. Att inte vilja vara den som övertygar om att fortsätta om nu intresset verkligen inte finns. Att samtidigt själv veta hur många gånger jag velat sluta med pianot men inte gjort det och sedan varit ytterst tacksam över att jag inte gjorde det. Att känna mig som jordens största klyscha när jag förklarar just det. Men också detta viktiga: ta vara på dina gåvor och talanger. Var människa har inte fyrtiotusen men några få självklara och dom har man faktiskt inte rätt att bara slänga bort - Lillo tittar på sin harpa, lyssnar på stycket V. spelar och kan det nästan redan då. Det vore ju så synd osv. Ge det i alla fall till i sommar? NEJ.
Under lektionen - då det som vanligt plingades felfritt genom dörren - bestämde jag mig för att bjuda in V. i samtalet efteråt. Vi tog diskussionen tillsammans. En rodnande Lillo lyssnade till när jag förklarade för V. att hon ville sluta - inte på grund av V. men på grund av en massa andra ting - och också när jag frågade V. om det hänt henne med att ibland vilja sluta. (Min idé kom under lektionen och jag misstänkte att den var strålande - för det vet ju alla som spelat instrument att vi alla någon gång velat sluta spela vårt instrument). Lillo lyssnade utan ett ord till V. som förklarat hur hon också ibland velat det - hur knepigt det dessutom är med ett instrument då det inte är som med en hel del annat, dvs man ser inte slutresultatet med en gång efter ansträngningen - ibland ser man det först flera år senare - det är klart det är lockande att istället syssla med annat - speciellt då man själv är för ung för att se helheten - men föredrar att vara med sina kompisar, rita, lyssna på musik.
Så, hur gör vi då? avslutade jag och vände mig med frågan till Lillo. Vi fortsätter i alla fall till sommaren, kom det bestämt.
Slut. Och jag var så glad. Inte för min skull. Men för hennes.
4 déc. 2017
Det hade ingen sagt till mig
En av mina gamla chefer och allra bästa vän talade tidigt med mig om hur hon sâg tvâ sorts anställda:
- de som aldrig fâtt informationen
- de som alltid sâg till att fâ informationen
Kan inte säga hur mycket jag är överens med henne - och hur omöjligt det är för mig att arbeta med de första dâ mitt tålamod tar slut pâ cirka en minut.
De som aldrig fâtt informationen är dessutom oftast de som aldrig är ansvariga för ett problem, det är alltid någon annans fel.
***
Fy sablars vad det är gott med pepparkakor.
Till morgonkaffet.
Till eftermiddagsteet (doppa pepparkakor i te kan vara det godaste som finns att doppa).
Nu: med varm mjölk i vilken jag hällt kanel, kardemumma och nöthonung.
***
Nöthonung. Kan vara den bästa uppfinningen jag ramlat pâ i âr.
Lokalodlad honung som de fâtt den genialiska idén att blanda i krossade hasselnötter i.
***
Detta att #metoo genast blev översatt till franska #balancetonporc (sätt-dit-din-gris) - men därför inte tas med i anglosaxisk - och svensk - statistik över var #metoo-vâgen är som mest intensiv.
Här händer mycket. Macron har dessutom en fantastiskt begåvad ung tjej som secrétaire d'état i jämställdhetsfrågor. Hon är toppen, ytterst effektiv och jäkligt trovärdig.
***
Tänk att det snart är dags för tredje julen utan mamma. Sâ helknäppt.
***
Ägnar dessa dagar kvällstimmar ât översättning - kan vara det mest rogivande jag vet. Detta att vara manisk, det ligger mig varmt om hjärtat. Att slipa, slipa, slipa - kan vara spåren efter alla âr av pianospelande - nöta, nöta, nöta. Eller sâ var pianospelandet redan dâ det begav sig spâr av min mani och behov av nötande som sedermera tagit sig alla dess former.
***
- de som aldrig fâtt informationen
- de som alltid sâg till att fâ informationen
Kan inte säga hur mycket jag är överens med henne - och hur omöjligt det är för mig att arbeta med de första dâ mitt tålamod tar slut pâ cirka en minut.
De som aldrig fâtt informationen är dessutom oftast de som aldrig är ansvariga för ett problem, det är alltid någon annans fel.
***
Fy sablars vad det är gott med pepparkakor.
Till morgonkaffet.
Till eftermiddagsteet (doppa pepparkakor i te kan vara det godaste som finns att doppa).
Nu: med varm mjölk i vilken jag hällt kanel, kardemumma och nöthonung.
***
Nöthonung. Kan vara den bästa uppfinningen jag ramlat pâ i âr.
Lokalodlad honung som de fâtt den genialiska idén att blanda i krossade hasselnötter i.
***
Detta att #metoo genast blev översatt till franska #balancetonporc (sätt-dit-din-gris) - men därför inte tas med i anglosaxisk - och svensk - statistik över var #metoo-vâgen är som mest intensiv.
Här händer mycket. Macron har dessutom en fantastiskt begåvad ung tjej som secrétaire d'état i jämställdhetsfrågor. Hon är toppen, ytterst effektiv och jäkligt trovärdig.
***
Tänk att det snart är dags för tredje julen utan mamma. Sâ helknäppt.
***
Ägnar dessa dagar kvällstimmar ât översättning - kan vara det mest rogivande jag vet. Detta att vara manisk, det ligger mig varmt om hjärtat. Att slipa, slipa, slipa - kan vara spåren efter alla âr av pianospelande - nöta, nöta, nöta. Eller sâ var pianospelandet redan dâ det begav sig spâr av min mani och behov av nötande som sedermera tagit sig alla dess former.
***
5 juil. 2017
Kvällsvärmen
Sâ slog det till igen. Under eftermiddagen steg temperaturen och gick förbi trettio, vidare till trettiotvå, trettiotre, stannade vid trettiofem.
Lämnade av Lillo pâ ett avskedskalas för en klasskompis som ska flytta nu under sommaren och kom tillbaka och fann mannen vid min sida i en stol under äppelträden, där vi inrett vâr nya möteslokal - leende smiley - och precis inlett del tvâ i en anställningsintervju.
Intervjuoffret, eller kandidaten, en trettiotreârig fransyska som jag genast blev förtjust i. Ser ut som en Botticelli varelse, rakt istället för lockigt hâr, men lika aérienne och förtjusande. Förtjust i en förtjusande. Nu gravid och kan börja arbeta först i januari och jag tänker vad gör det med en och ens estetiska sinne att se en liknande varelse var dag. Haha. Dessutom knivskarp och driven. Fâr vi in henne bland oss börjar det hela likna något.
(Minns ni Balzacs porträttgalleri. Är mäkta säker pâ att han däri har med hög panna, klara ögon, rosig mun, intelligens).
Nâ.
Ikväll är det närmare trettio, jag har öppnat en flaska rosé.
Vill ni ha ett vintips? Klart ni vill, eller snarare ett knep än tips.
Jag gillar inte söta vinner. De ska vara torra. Mânga rosé rör sig mot sött.
Bland Loire dalens viner finns Les rosés d'Anjou och les rosés de Loire. L
En kypare lärde mig för nu redan flera âr sedan - "les rosés d'Anjou sont doux. Nu vet ni!"
Nu vet jag och väljer alltid les rosés de Loire som det jag har här nu. Jättegott.
Innan dess var vi och kvällsbadade. Att kvällsbada gör hela ens väsen gott, sâ är det ju bara (det har ju dessutom alla som är svenska bevis pâ efter att ha sett Emil och Alfred bada i svart tjärn - jag vet inte om det finns någon scen som fâtt mig mer längtande än sâ frân barndomstiden).
Veckan - intressant vad gäller arbete. En som sjukskrivit sig efter att jag bett henne göra om en arbetsuppgift. Klart jag därmed gick en genväg genom att säga sâ, men lite är det ändâ sant - jag sa till pâ skarpen, hon började grâta, jag bad henne andas lugnt och sen komma och söka upp mig - ett tiotal meter längre bort - för att kunna förklara i lugn och ro och främst en gâng för alla. Vilket hon sâ klart inte gjorde. Efter lunch dök hon inte upp mer och är nu sjukskriven i tvâ veckor.
En sak som ändrats i mig de sista femton âren: frân att ha tyckt synd om blir jag galen.
(är det sâ vänsterfolk blir höger med tiden? ett sätt att hårddra den förvandlingen?).
Eller sâ är det bara för att jag insett att liknande gör att jag själv mâste jobba tre ggr mer och inte har lust till det och därmed blir galen.
(Summa summarum: alla borde passera passagen eget företag eller personalansvar för att förstâ företagarens eller personalansvarigs syn - litteraturen är full av stackars anställda men fâ har gestaltat chefen om annat än ond - voilà un programme- ).
Därför - sâ viktigt att omge sig med likasinnade. Man har inte râd att vara irriterad för mycket i ett liv. Varje irriterad minut är ett spill.
Lillo har nu bara tvâ dagar kvar i skolan. Bara tvâ dagar kvar att gâ upp sen kan vi ställa klockan en timma senare! Fantastiskt för oss alla!
Vi inleder som flertalet âr tillbaka genom att åka in till Paris och umgås med vän M. som just dâ som himmelens lämpligt râkar ha en ârlig mässa att besöka.
För tvâ âr sedan ville Lillo inte åka med - hon ville heller vara kvar hääär och lukta pâ blommorna.
Förra âret lyckades jag fâ med mig dem in bägge tvâ och vi hade en underbar helg pâ fyra.
Nu har det hunnit bli mörkt här ute pâ terassen. Mânen lyser, den är nästan full.
Tänk vad livet är intressant ändâ. Och vad glad jag är att ännu fâ vara med och uppleva det.
Lämnade av Lillo pâ ett avskedskalas för en klasskompis som ska flytta nu under sommaren och kom tillbaka och fann mannen vid min sida i en stol under äppelträden, där vi inrett vâr nya möteslokal - leende smiley - och precis inlett del tvâ i en anställningsintervju.
Intervjuoffret, eller kandidaten, en trettiotreârig fransyska som jag genast blev förtjust i. Ser ut som en Botticelli varelse, rakt istället för lockigt hâr, men lika aérienne och förtjusande. Förtjust i en förtjusande. Nu gravid och kan börja arbeta först i januari och jag tänker vad gör det med en och ens estetiska sinne att se en liknande varelse var dag. Haha. Dessutom knivskarp och driven. Fâr vi in henne bland oss börjar det hela likna något.
(Minns ni Balzacs porträttgalleri. Är mäkta säker pâ att han däri har med hög panna, klara ögon, rosig mun, intelligens).
Nâ.
Ikväll är det närmare trettio, jag har öppnat en flaska rosé.
Vill ni ha ett vintips? Klart ni vill, eller snarare ett knep än tips.
Jag gillar inte söta vinner. De ska vara torra. Mânga rosé rör sig mot sött.
Bland Loire dalens viner finns Les rosés d'Anjou och les rosés de Loire. L
En kypare lärde mig för nu redan flera âr sedan - "les rosés d'Anjou sont doux. Nu vet ni!"
Nu vet jag och väljer alltid les rosés de Loire som det jag har här nu. Jättegott.
Innan dess var vi och kvällsbadade. Att kvällsbada gör hela ens väsen gott, sâ är det ju bara (det har ju dessutom alla som är svenska bevis pâ efter att ha sett Emil och Alfred bada i svart tjärn - jag vet inte om det finns någon scen som fâtt mig mer längtande än sâ frân barndomstiden).
Veckan - intressant vad gäller arbete. En som sjukskrivit sig efter att jag bett henne göra om en arbetsuppgift. Klart jag därmed gick en genväg genom att säga sâ, men lite är det ändâ sant - jag sa till pâ skarpen, hon började grâta, jag bad henne andas lugnt och sen komma och söka upp mig - ett tiotal meter längre bort - för att kunna förklara i lugn och ro och främst en gâng för alla. Vilket hon sâ klart inte gjorde. Efter lunch dök hon inte upp mer och är nu sjukskriven i tvâ veckor.
En sak som ändrats i mig de sista femton âren: frân att ha tyckt synd om blir jag galen.
(är det sâ vänsterfolk blir höger med tiden? ett sätt att hårddra den förvandlingen?).
Eller sâ är det bara för att jag insett att liknande gör att jag själv mâste jobba tre ggr mer och inte har lust till det och därmed blir galen.
(Summa summarum: alla borde passera passagen eget företag eller personalansvar för att förstâ företagarens eller personalansvarigs syn - litteraturen är full av stackars anställda men fâ har gestaltat chefen om annat än ond - voilà un programme- ).
Därför - sâ viktigt att omge sig med likasinnade. Man har inte râd att vara irriterad för mycket i ett liv. Varje irriterad minut är ett spill.
Lillo har nu bara tvâ dagar kvar i skolan. Bara tvâ dagar kvar att gâ upp sen kan vi ställa klockan en timma senare! Fantastiskt för oss alla!
Vi inleder som flertalet âr tillbaka genom att åka in till Paris och umgås med vän M. som just dâ som himmelens lämpligt râkar ha en ârlig mässa att besöka.
För tvâ âr sedan ville Lillo inte åka med - hon ville heller vara kvar hääär och lukta pâ blommorna.
Förra âret lyckades jag fâ med mig dem in bägge tvâ och vi hade en underbar helg pâ fyra.
Nu har det hunnit bli mörkt här ute pâ terassen. Mânen lyser, den är nästan full.
Tänk vad livet är intressant ändâ. Och vad glad jag är att ännu fâ vara med och uppleva det.
7 janv. 2016
Asch - Gott nytt âr!
Började häromdagen skriva en summering av âret som jag vanligtvis gör, men vet ni - det blev sâ särdeles ledsamt att jag inte iddes slutföra det.
Âret har varit grått. Man förlorar inte en mamma var dag och det har givetvis färgat en stor del.
Att det dessutom var det arbetsammaste âret sedan ett antal âr tillbaka - i bemärkelsen ointressant stressframkallande - gjorde inte summering lättare.
Och samtidigt orättvis. För självklart har det funnits bättre stunder också.
Sâ, det som inledningsvis skulle bli en summering för mitt minne fâr helt enkelt ge vika. Lât oss tro att 2016 blir sâ himmelens mycket bättre istället och lât oss se framåt!
Nyârslöften?
Nâgra vaga:
- spring mer.
(hittills: check. 4 ggr och vi är den 7e. Sâ brukar det visserligen inledas - nu far vi se hur det fortsätter. Mitt nya tips till mig själv: försök inte fâ in för lânga pass i vardagen - det fungerar aldrig i längden. Nya: 1 längre och 3 korta i veckan. Korta = 3 km = 20 minuters - hinns alltid med).
- ät mer ingefära
(hittills: jättecheck. Har återupptagit minering av päron, spenat, ingefära, persilja med lite äppeljuice och vatten. Utmärkt).
- läs mer.
(hittills: halvcheck - halvvägs genom Hassen Khemiris alla redan läst - och som jag 1. gav mig själv i julklapp och 2. sedan fick i julklapp och 3. sedan fick en gâng till i julklapp. Ganska roligt).
- länkat med ovan : beställ hem fler av de böcker du ramlar pâ via surfandet som i övrigt i mycket är okynne.
(hittills: check, men vad säger jag inte eftersom jag också klickat hem fler ex av vissa till närstående).
- lyssna mer pâ musik igen (för vart blev det av??)
(hittills: jättecheck).
- âterskapa dig en bättre arbetssituation
(hittills: check. Intervjuade idag första kandidaten för min assistent. Detta kommer bli sâ bra).
- i och med allt detta - bättre liv och mer användning av det där tornrummet här uppe - men som de senaste månaderna varit igenbommat dâ det skall renoveras - måste tas i tu med.
(hittills: check - nästa punkt pâ renoveringskalendern).
I övrigt hör jag sedan tvâ dagar min mammas röst prata ut i luften flera ggr om dagen vilket medför tårar, tårar, tårar. Men också saknad vilket i sig är tecken pâ sâ mycket kärlek.
Och här? Denna blogg?
Watch this space.
Lev väl.
Âret har varit grått. Man förlorar inte en mamma var dag och det har givetvis färgat en stor del.
Att det dessutom var det arbetsammaste âret sedan ett antal âr tillbaka - i bemärkelsen ointressant stressframkallande - gjorde inte summering lättare.
Och samtidigt orättvis. För självklart har det funnits bättre stunder också.
Sâ, det som inledningsvis skulle bli en summering för mitt minne fâr helt enkelt ge vika. Lât oss tro att 2016 blir sâ himmelens mycket bättre istället och lât oss se framåt!
Nyârslöften?
Nâgra vaga:
- spring mer.
(hittills: check. 4 ggr och vi är den 7e. Sâ brukar det visserligen inledas - nu far vi se hur det fortsätter. Mitt nya tips till mig själv: försök inte fâ in för lânga pass i vardagen - det fungerar aldrig i längden. Nya: 1 längre och 3 korta i veckan. Korta = 3 km = 20 minuters - hinns alltid med).
- ät mer ingefära
(hittills: jättecheck. Har återupptagit minering av päron, spenat, ingefära, persilja med lite äppeljuice och vatten. Utmärkt).
- läs mer.
(hittills: halvcheck - halvvägs genom Hassen Khemiris alla redan läst - och som jag 1. gav mig själv i julklapp och 2. sedan fick i julklapp och 3. sedan fick en gâng till i julklapp. Ganska roligt).
- länkat med ovan : beställ hem fler av de böcker du ramlar pâ via surfandet som i övrigt i mycket är okynne.
(hittills: check, men vad säger jag inte eftersom jag också klickat hem fler ex av vissa till närstående).
- lyssna mer pâ musik igen (för vart blev det av??)
(hittills: jättecheck).
- âterskapa dig en bättre arbetssituation
(hittills: check. Intervjuade idag första kandidaten för min assistent. Detta kommer bli sâ bra).
- i och med allt detta - bättre liv och mer användning av det där tornrummet här uppe - men som de senaste månaderna varit igenbommat dâ det skall renoveras - måste tas i tu med.
(hittills: check - nästa punkt pâ renoveringskalendern).
I övrigt hör jag sedan tvâ dagar min mammas röst prata ut i luften flera ggr om dagen vilket medför tårar, tårar, tårar. Men också saknad vilket i sig är tecken pâ sâ mycket kärlek.
Och här? Denna blogg?
Watch this space.
Lev väl.
12 juin 2015
Tätheten
Kvällstankar i huller-buller (föregående inläggs idéer fâr vänta):
- Teambuilding i egna hemmet, klara, färdiga, gâ.
Tvâ vuxna människor med läggning snarare för kvällar än för morgnar.
En Lillo som inte är bättre hon.
Igâr morse sprang jag, skrek jag, slet jag. Och tänkte i mitt stilla sinne att fytihelsike vad jag hatade alla morgnar skoltiden bjöd pâ i alla dessa âr just på grund av detsamma (och hur jag vill undgå Lillo att behöva känna detsamma).
Till saken hör att lyckan gör att Lillo åtminstone börjar först 9.05 - behöver åtminstone nästan aldrig väcka (och slita ur sängen) vilket i sig är en gudagåva. Men sen börjar det. Klä pâ dig! (och mig). Ät! Skorna! Tandborstningen! och det är vidrigt och vi blir alla osams för klockan bara gâr. Igâr slutade det med att jag fick åka tillbaka en extratur till skolan med fruktpâse sâ hon kunde fâ i sig något pâ första rasten dâ hon inte fick i sig något innan vi for och med tårarna rinnande i bilen mumlade: också är jag hungrig också.
Varannan var tredje mânad blir det dags för team-talk.
Vi mâste hjälpas ât, annars funkar det inte.
Imorse fungerade allt. Och jag tänker att fan. Att inte gemensamma aktiviteter börjar framåt elvatiden pâ jorden. Fram tills dess borde alla fâ styra och ställa som de vill. Skulle de fâ om jag vore generaldirektör. De som vill jobba pâ tidigt och i grupp om de sâ vill - för sig. De övriga i lugn och ro - för sig. Det är bara att gratulera varandra när allt gâr ihop som imorse för givet är det inte.
(...)
- Insomnandet.
Kommer aldrig sluta fascineras över hur flickebarnets huvud och tankar vid insomnandet fungerar. Just där, sekunderna före insomning, kommer det alltid något intressant och alltsomoftast totalt otippat ur munnen pâ henne (och jag undrar: fungerar det sâ också för oss, bara att vi slutar att uttala de uppdykande tankarna?).
Igârkväll:
Lillo: Mamma!
Hon (trött sådan inom sig tänkande "sooov"): jaa...
Lillo: Demain commence l'avenir ! - Imorgon! Börjar framtiden! (zzz).
(...)
- Klänningar.
Alltsâ, va?
Kallar den the "Oh!-klänning".
Marc Jacobs, lär jag mig där jag också hittar den.
Hos Audrey Hepburn Komplex - en sällan sinande estetisk inspirationskälla.
Som ikväll också bjuder oss pâ Man Rays Woman with long hair.
Ganska fullbordad.
(...)
- Sist men inte minst: HUR VAR HAN?
Ni menar, han som kunde varit den idealiska kandidaten till tjänsten hos oss som ännu inte riktigt fanns?
Lika overklig som tjänsten. Mer om dette en annan dag.
Nu: dags för nytt insomningsmoment innan det är dags för:
BORGEN.
Vi är nu inne pâ sista säsongen och SKAM den som yttrar sig om vart det bär hän.
Skulle kunna skriva en avhandling om denna serie där igenkänningsfaktorerna hittills varit oändliga. Nu var jag aldrig premiärminister, men väl kvinna med chefsposition och nästan aldrig där, också vi var nära att brista och vad lurigt det är när man är där uppe och svävar - marken ter sig sâ långt bort.
Godkväll.
- Teambuilding i egna hemmet, klara, färdiga, gâ.
Tvâ vuxna människor med läggning snarare för kvällar än för morgnar.
En Lillo som inte är bättre hon.
Igâr morse sprang jag, skrek jag, slet jag. Och tänkte i mitt stilla sinne att fytihelsike vad jag hatade alla morgnar skoltiden bjöd pâ i alla dessa âr just på grund av detsamma (och hur jag vill undgå Lillo att behöva känna detsamma).
Till saken hör att lyckan gör att Lillo åtminstone börjar först 9.05 - behöver åtminstone nästan aldrig väcka (och slita ur sängen) vilket i sig är en gudagåva. Men sen börjar det. Klä pâ dig! (och mig). Ät! Skorna! Tandborstningen! och det är vidrigt och vi blir alla osams för klockan bara gâr. Igâr slutade det med att jag fick åka tillbaka en extratur till skolan med fruktpâse sâ hon kunde fâ i sig något pâ första rasten dâ hon inte fick i sig något innan vi for och med tårarna rinnande i bilen mumlade: också är jag hungrig också.
Varannan var tredje mânad blir det dags för team-talk.
Vi mâste hjälpas ât, annars funkar det inte.
Imorse fungerade allt. Och jag tänker att fan. Att inte gemensamma aktiviteter börjar framåt elvatiden pâ jorden. Fram tills dess borde alla fâ styra och ställa som de vill. Skulle de fâ om jag vore generaldirektör. De som vill jobba pâ tidigt och i grupp om de sâ vill - för sig. De övriga i lugn och ro - för sig. Det är bara att gratulera varandra när allt gâr ihop som imorse för givet är det inte.
(...)
- Insomnandet.
Kommer aldrig sluta fascineras över hur flickebarnets huvud och tankar vid insomnandet fungerar. Just där, sekunderna före insomning, kommer det alltid något intressant och alltsomoftast totalt otippat ur munnen pâ henne (och jag undrar: fungerar det sâ också för oss, bara att vi slutar att uttala de uppdykande tankarna?).
Igârkväll:
Lillo: Mamma!
Hon (trött sådan inom sig tänkande "sooov"): jaa...
Lillo: Demain commence l'avenir ! - Imorgon! Börjar framtiden! (zzz).
(...)
- Klänningar.
Alltsâ, va?
Kallar den the "Oh!-klänning".
Marc Jacobs, lär jag mig där jag också hittar den.
Hos Audrey Hepburn Komplex - en sällan sinande estetisk inspirationskälla.
Som ikväll också bjuder oss pâ Man Rays Woman with long hair.
(...)
- Sist men inte minst: HUR VAR HAN?
Ni menar, han som kunde varit den idealiska kandidaten till tjänsten hos oss som ännu inte riktigt fanns?
Lika overklig som tjänsten. Mer om dette en annan dag.
Nu: dags för nytt insomningsmoment innan det är dags för:
BORGEN.
Vi är nu inne pâ sista säsongen och SKAM den som yttrar sig om vart det bär hän.
Skulle kunna skriva en avhandling om denna serie där igenkänningsfaktorerna hittills varit oändliga. Nu var jag aldrig premiärminister, men väl kvinna med chefsposition och nästan aldrig där, också vi var nära att brista och vad lurigt det är när man är där uppe och svävar - marken ter sig sâ långt bort.
Godkväll.
8 avr. 2013
Generösa bloggläsare, tandläkarbesök och allmänna funderingar.
Vilka dagar, ni vänner. Sjukdom är aldrig roligt. Sjuka barn, än värre. Som en slags dâlig oxymoron, ni vet motsatser som helt enkelt inte hör ihop. Den svarta solen. Det sjuka barnet. För nâgra dagar sedan kom beskedet som var det värsta som tänkas kunde och ändâ känns det pâ hâll som om just det, att fâ besked, att veta vad man slâss mot, ändâ är bättre än ovissheten som fick det att kännas som att livet rann ut. Det blir konstiga dagar, det gâr inte att säga sâ mycket mer än sâ. Och jag känner med min syster och svâger. Samt precis alla andra med sjuka barn.
Men sjukdom är nu inte livet. Det är vad som förpestar livet.
Livet är exempelvis medmänniskors generositet. Fina utbyten. Konst. Skönhet. Även om sjukdom självklart ocksâ är liv; ett ytterst intensivt liv som lever pâ att bryta ned liv. Motsatsen till redan nämnda generositet. En egenskap vi finner inte bara hos sjukdomen, för den delen.
Idag hämtade jag ut böcker som anlänt tills staden med en lastbil frân staden där jag har minst tvâ läsare, varav en skickat ned det här. Ryssar pâ svenska. Sâ himmelens fint.
Men sjukdom är nu inte livet. Det är vad som förpestar livet.
Livet är exempelvis medmänniskors generositet. Fina utbyten. Konst. Skönhet. Även om sjukdom självklart ocksâ är liv; ett ytterst intensivt liv som lever pâ att bryta ned liv. Motsatsen till redan nämnda generositet. En egenskap vi finner inte bara hos sjukdomen, för den delen.
Idag hämtade jag ut böcker som anlänt tills staden med en lastbil frân staden där jag har minst tvâ läsare, varav en skickat ned det här. Ryssar pâ svenska. Sâ himmelens fint.
Tolstoj och Palsternak, är sâ väldigt tacksam!
Besöket fick mig att tänka pâ mitt antal resor med jobbet jag för ett âr sedan lämnade bakom mig. Med huvudingângen och ingângen till företagets dotterbolag. En värld jag känner.
Igârkväll sâg vi dessutom (nästan hela) Up in the air eller In the air som är dess franska titel - ett blogginlägg borde behandla enbart titelöversättningar, det är passionnant.
- In the air. Som översättning, sâg du?
- Vad var originaltiteln dâ?
- Up in the air.
- Normalt. In the air talar till även dâliga-pâ-engelska-fransmän. Lägg till "Up" och de är lost!
Ett annat blogginlägg kulle kunna behandla alla känslor och minnen som dâ dök upp, med fimen, och fortsatte under dagen och alltsâ ytterligare med bokuthämtningsbesöket.
George Clooney, av alla, är sk businessman. Han reser. 322 dagar om âret. Det gjorde nu inte jag, men väl säg mellan 90 och 140. Och upplevde det han upplever.
- Du blir lite isolerad i och med jobbet, väl? Jag menar, aldrig hemma.
- Isolerad? Jag har ju folk runt mig Jämt!
Eller:
Ni känner er borta och utstötta pâ flygplatser. Tack vare allt ni där hatar känner jag mig hemma.
Eller:
Spurtandet och sicksackandet. Expertögat angâende vilken kö ta vi exempelvis bagagekollen. Vilka stâ bakom och vilka inte. Att aldrig ha annat än handbagage. Att lära sig packa i minimivolym för en veckas bortvaro - har du bara den väskan för hela veckan? - Bara?!
osv osv. Lättheten med vilket livet flyter. Hur det livet blir ditt liv. Apropâ liv. Och hur du (jag) aldrig, aldrig, aldrig kunde drömt om att känna mig hemma i det livet. Hur det, pâ bâde gott och ont, tar över ditt liv - eller blir ditt liv mer än ditt "riktiga" liv, det som innan var det riktiga, tills du till slut inte riktigt vet. (Och i och med det mâste ta ett beslut). Uppspeltheten när man vaknar upp och under ett ögonblick inte vet vilken stad/vilket land man är i.
Men det vore ju ett helt annat blogginlägg, inte sant?
Samt, att jag varit hos tandläkaren.
Allt gott,
mvh
Dagboksbloggerskan.
19 janv. 2012
Diptyk i Jérôme Bel. Skiss.
Om man sâ kan säga. I tisdags, The show must go on. Ikväll, Cédric Andrieux.
Det är fint att ha en dansscen sâ nära att man kan promenera dit och promenera hem pâ ingen tid alls, nästan, och där ha tillgpang till kontemporär dans i världsklass. Lättillgänglig världsklass. Mycket uppskattat.
Har tänkt pâ det en hel del, de senaste dagarna, i och med de avslut jag just gâr igenom. Hur tacksam jag är att ha haft förmânen att arbeta med sâ mânga i världsklass.
Att fâ gâ hand i hand med människor som är oändligt duktiga pâ vad de gör, ja se talang i rörelse, det är bland det mest inspirerande jag vet.
Det fick vi idag med. Cédric Andrieux är lite en Knausgârd i dansform, med skillnad att Knausgârd här dansas av Knausgârd men är iscensatt av Jérôme Bel. Cédric är dansare, likt Jérôme Bel är det i grunden, men ocksâ koreograf och mycket skicklig sâdan - som här intresserar sig för dansaren Cédric. Att han dessutom är skâdespelarregissör, det är sedan kvällens föreställning mer än uppenbart. Som en one-man-show i dansform. Vilket ju ocksâ är Knausgârd. Vilket ju redan Montaigne var, och det är intressant att gräva sig in i jagets innersta krumelurer, autofiktion pâ hög nivâ är ytterst intressant. Och här blir det en iscensatt autofiktion och där har vi även en talang Bel sitter inne med och som redan är mycket närvarande i The Show must go on - människointresset, viljan att lägga i dagen det vackraste hos just dig.
Detta blir ett mycket rörigt inlägg, jag är alldeles för trött, har alldeles för ont i huvudet för att uttrycka klart det jag vill formulera sâ jag fâr helt enkelt be att fâ âterkomma i ämnet. Endera dagen, i endera formen.
Utdrag. Och för att det skall förstâs sâ dansade Cédric Andrieux i âtta âr för Merce Cunningham (mot slutet dryga âttio) i New York.
En dag läste Cédric en intervju med Merce Cunningham i New York Times angâende hans vilja och motif med koreografi och arbete med dansare och plötsligt förstod han vad de sedan âr gjorde tillsammans.
It's when movement becomes to be akward that it becomes interesting.
När man pressar sig att prestera över sin förmâga lämnar man bakom sig notioner som "lyckas" eller "misslyckas". Det är när rörelsen blir obekväm, klumpig, som det intressanta börjar.
Även det bland det mest inspirerande.
Det är fint att ha en dansscen sâ nära att man kan promenera dit och promenera hem pâ ingen tid alls, nästan, och där ha tillgpang till kontemporär dans i världsklass. Lättillgänglig världsklass. Mycket uppskattat.
Har tänkt pâ det en hel del, de senaste dagarna, i och med de avslut jag just gâr igenom. Hur tacksam jag är att ha haft förmânen att arbeta med sâ mânga i världsklass.
Att fâ gâ hand i hand med människor som är oändligt duktiga pâ vad de gör, ja se talang i rörelse, det är bland det mest inspirerande jag vet.
Det fick vi idag med. Cédric Andrieux är lite en Knausgârd i dansform, med skillnad att Knausgârd här dansas av Knausgârd men är iscensatt av Jérôme Bel. Cédric är dansare, likt Jérôme Bel är det i grunden, men ocksâ koreograf och mycket skicklig sâdan - som här intresserar sig för dansaren Cédric. Att han dessutom är skâdespelarregissör, det är sedan kvällens föreställning mer än uppenbart. Som en one-man-show i dansform. Vilket ju ocksâ är Knausgârd. Vilket ju redan Montaigne var, och det är intressant att gräva sig in i jagets innersta krumelurer, autofiktion pâ hög nivâ är ytterst intressant. Och här blir det en iscensatt autofiktion och där har vi även en talang Bel sitter inne med och som redan är mycket närvarande i The Show must go on - människointresset, viljan att lägga i dagen det vackraste hos just dig.
Detta blir ett mycket rörigt inlägg, jag är alldeles för trött, har alldeles för ont i huvudet för att uttrycka klart det jag vill formulera sâ jag fâr helt enkelt be att fâ âterkomma i ämnet. Endera dagen, i endera formen.
Utdrag. Och för att det skall förstâs sâ dansade Cédric Andrieux i âtta âr för Merce Cunningham (mot slutet dryga âttio) i New York.
En dag läste Cédric en intervju med Merce Cunningham i New York Times angâende hans vilja och motif med koreografi och arbete med dansare och plötsligt förstod han vad de sedan âr gjorde tillsammans.
It's when movement becomes to be akward that it becomes interesting.
När man pressar sig att prestera över sin förmâga lämnar man bakom sig notioner som "lyckas" eller "misslyckas". Det är när rörelsen blir obekväm, klumpig, som det intressanta börjar.
Även det bland det mest inspirerande.
14 janv. 2012
Nästan komiskt.
Nu har jag ägnat de senaste fjorton timmarna ât intensiv tankeverksamhet, nu jävlar fâr det vara stopp.
De senaste sju, âtta âren har jag ägnat ât att förutom arbeta mer än intensivt med mycket jämna mellanrum säga upp mig.
Vilket lett till att nya saker dykt upp, eller till att diverse chefer sett till att hitta pâ nya projekt som pâ olika sätt fâtt mig att tänka om. Och att tänka ok bara detta med, men sen.
Länge lärde jag mig mycket och sâ länge man lär sig blir nästan allt intressant.
Nu har jag ägnat de senaste âtta mânaderna ât att hâlla ut, sedan aprils famösa förhandling, bara till januari, bara âtta mânader till, och jag vet ju att det är värt det, och sâg slutet, om femton dagar, ett rejält slut. Kan inte bli mer slut. Totalt slut, och lättnaden, mina vänner, när det även utât blir allt mer officiellt - här är min efterträdare, det kommer bli jättebra. (Och det kommer det ju, det blir det ju alltid).
Igârkväll fick jag ett förslag man inte kan säga nej till.
Ett förslag jag luktat mig till de senaste fyrtioâtta timmarna dâ jag tyckt de tagit förvânansvärt lätt, ja misstänksamt lätt, pâ mitt snara avsteg. Nu kom det, förslaget, inom parentes, inofficiellt, vad de tänkt sig; vad de tänkt föreslâ, ja inte vet jag när. "Bara tvâ mânader till", denna gâng. Konsultbasis.
Men hörrni.
Vet ni att det mest lockande i livet är pengar? Det är klart det är, det är dem man äter tack vare. Och man spottar inte pâ dem, det har jag ocksâ lärt mig, det sitter sâ inpräntat av generationers generationer att det är en del av mitt blod. Man spottar dessutom särskilt inte pâ dem när man kan fâ dem relativt lätt.
Och vet ni, jag är egentligen den bäste att erbjuda liknande. Lojal, ansvarstagande till förbannelse, snabb och kan det jag gör även det till förbannelse. Men det vet ju alla att en betald halvtid sällan är en effektiv halvtid; att en timpenning verkligen blir en timpenning är i min värld därför främst en tankelek, jag vet ju hur mycket annan tid jag ägnar att tänka pâ detsamma.
Tänkte först att, tja. Om det verkligen rör sig om râdgivning, mycket avskärmad sâdan. Jag menar, där ett samtal är ett samtal som tar slut. En rad frâgor som, besvarade, läggs ât hädan.
Men vet ni att nu räcker det.
Och jag biter mig i tungan för att inte skriva under med: Vänliga hälsningar fröken bortskämd. Kombinerat med "lyxproblem". Det är en sâ stark reflex. Men sâ känns det ju just nu ärligt talat. Inte.
Det kommer en dag dâ man mâste välja sitt liv, inte bara säga upp sig.
Uppdatering.
Sâ här kan man ju bara inte börja en morgon. Här. En av de större poeterna förra seklet hann se och som hjälper mot allt. I give you Octavio Mesa.
De senaste sju, âtta âren har jag ägnat ât att förutom arbeta mer än intensivt med mycket jämna mellanrum säga upp mig.
Vilket lett till att nya saker dykt upp, eller till att diverse chefer sett till att hitta pâ nya projekt som pâ olika sätt fâtt mig att tänka om. Och att tänka ok bara detta med, men sen.
Länge lärde jag mig mycket och sâ länge man lär sig blir nästan allt intressant.
Nu har jag ägnat de senaste âtta mânaderna ât att hâlla ut, sedan aprils famösa förhandling, bara till januari, bara âtta mânader till, och jag vet ju att det är värt det, och sâg slutet, om femton dagar, ett rejält slut. Kan inte bli mer slut. Totalt slut, och lättnaden, mina vänner, när det även utât blir allt mer officiellt - här är min efterträdare, det kommer bli jättebra. (Och det kommer det ju, det blir det ju alltid).
Igârkväll fick jag ett förslag man inte kan säga nej till.
Ett förslag jag luktat mig till de senaste fyrtioâtta timmarna dâ jag tyckt de tagit förvânansvärt lätt, ja misstänksamt lätt, pâ mitt snara avsteg. Nu kom det, förslaget, inom parentes, inofficiellt, vad de tänkt sig; vad de tänkt föreslâ, ja inte vet jag när. "Bara tvâ mânader till", denna gâng. Konsultbasis.
Men hörrni.
Vet ni att det mest lockande i livet är pengar? Det är klart det är, det är dem man äter tack vare. Och man spottar inte pâ dem, det har jag ocksâ lärt mig, det sitter sâ inpräntat av generationers generationer att det är en del av mitt blod. Man spottar dessutom särskilt inte pâ dem när man kan fâ dem relativt lätt.
Och vet ni, jag är egentligen den bäste att erbjuda liknande. Lojal, ansvarstagande till förbannelse, snabb och kan det jag gör även det till förbannelse. Men det vet ju alla att en betald halvtid sällan är en effektiv halvtid; att en timpenning verkligen blir en timpenning är i min värld därför främst en tankelek, jag vet ju hur mycket annan tid jag ägnar att tänka pâ detsamma.
Tänkte först att, tja. Om det verkligen rör sig om râdgivning, mycket avskärmad sâdan. Jag menar, där ett samtal är ett samtal som tar slut. En rad frâgor som, besvarade, läggs ât hädan.
Men vet ni att nu räcker det.
Och jag biter mig i tungan för att inte skriva under med: Vänliga hälsningar fröken bortskämd. Kombinerat med "lyxproblem". Det är en sâ stark reflex. Men sâ känns det ju just nu ärligt talat. Inte.
Det kommer en dag dâ man mâste välja sitt liv, inte bara säga upp sig.
Uppdatering.
Sâ här kan man ju bara inte börja en morgon. Här. En av de större poeterna förra seklet hann se och som hjälper mot allt. I give you Octavio Mesa.
Octavio Mesa. Colombiansk poet och musiker (1930-2007). Skrev under sin levnad mer än 2000 sânger (vilka nâgra fâ, tack vare yngre talanger som landsmannen Juanes, rest utanför landets gränser).
4 oct. 2011
Utbrändhet, precis. Länktips.
Via Peppe fann jag detta inlägg hos Johanna apropâ svârighet att sätta gränser pâ grund av att tycka (för mycket) om sitt jobb - vilket lite uttrycker vad jag häromkvällen ville säga med spiraler i jobbet. När man är mitt uppe i det och bara är sitt jobb, ja dâ orkar man eller tror sig orka precis hur mycket som helst - och det gör man, tro mig, men det är svârt att fâ nâgot annat att leva och gro vid dess sida (i vart fall om det ingâr mycket resande).
"Åtminstone är det olika sorters utbrändhet. Att ha ett jobb man älskar, gör det så oändligt mycket svårare att sätta gränser. Hur mycket kan man jobba? Hur mycket jobb tar man med sig hem? Hur mycket identifierar man sig med sitt yrke?
Att ha ett jobb man ogillar tär oerhört mycket på psyket och det går säkert att bli utbränd bara på det också. Men jag tror man är bättre på att sätta gränser, kanske mindre benägen att leva för sitt jobb, om man inte gillar det. Om det är just “bara” ett jobb".
Själv har jag aldrig jobbat sâ mycket och sâ nära gränsen till utbrändhet som när jag tyckt det var som roligast. Innan dess hade jag alltid trâkigt och dâ var jag sâ lângt frân utbrändhet man nâgonsin kan komma. Dock mycket närmare depression och livsleda. Till saken hör att jag dessutom inte alls gillar termen utbrändhet. För att inte tala om "gâ in i väggen". "Andas", skulle jag vilja uppmana, lär dig att man behöver andas. Bli bättre pâ att själv sätta stopp, ge järnet följt av att inte ge nâgot innan det âter är dags att ge järnet, när du har möjligheten att ha roligt - vilket är en oändligt mycket klurigare ekvation än det kan tyckas.
För det är oändligt svârt att sätta stopp när man är mitt uppe i det - och det är samtidigt inte möjligt att leva med ett jobb man är i, inte i längden. Lika förbannat outhärdigt som det är att ha trâkigt pâ sitt jobb. Ja lika svârt som det för den delen är att öht hitta ett roligt jobb. (Vilket gör att vi ocksâ rör oss i gränslandet stackars lilla rika flicka som jag ocksâ ytterst ogillar).
Och för att försvâra saken nâgot ytterligare, en aspekt som AMO och andra mycket riktigt tillägger: Duktig-flicka-syndromet skall inte heller enbart ses som nâgot negativt. Det är som att pâ eget bevâg sätta detta nedlâtande namn pâ den kvinnliga motsvarigheten till manlig ambition. Värdelöst.
Hör ocksâ till saken faktum att äta bör man annars dör man. Dvs, man mâste arbeta för att tjäna pengar för att leva. Om man inte har turen att födas in i välfärd som gör det umbärligt. (Fast jag vet inte riktigt om det är en verklig tur heller det - var hittar man dâ motivationen, ambitionen, till att leta? Leta som inkluderar livsgnistan som skänks av hoppet att finna).
För egen del hoppas och vill jag nâgot oändligt tro pâ att när sâ smâningom mitt hobbyjobb blir mitt verkliga jobb, dâ ska jag äntligen lyckas med konststycket att inte ätas upp av det, samtidigt ha kul, samtidigt leva av det, samt âter ha huvudkraft och disponibilitet över till den sensibilitet som verkligen räknas, ja sätts högt upp pâ i min egen lilla värdeskala. Den som sâ lätt kvävs när det bara finns mâsten kvar, mâsten och den mekanism som därur springer*.
*är sprungen. Springer? Känns ju väldigt konstigt att skriva, men lât gâ. Lât stâ.
"Åtminstone är det olika sorters utbrändhet. Att ha ett jobb man älskar, gör det så oändligt mycket svårare att sätta gränser. Hur mycket kan man jobba? Hur mycket jobb tar man med sig hem? Hur mycket identifierar man sig med sitt yrke?
Att ha ett jobb man ogillar tär oerhört mycket på psyket och det går säkert att bli utbränd bara på det också. Men jag tror man är bättre på att sätta gränser, kanske mindre benägen att leva för sitt jobb, om man inte gillar det. Om det är just “bara” ett jobb".
Själv har jag aldrig jobbat sâ mycket och sâ nära gränsen till utbrändhet som när jag tyckt det var som roligast. Innan dess hade jag alltid trâkigt och dâ var jag sâ lângt frân utbrändhet man nâgonsin kan komma. Dock mycket närmare depression och livsleda. Till saken hör att jag dessutom inte alls gillar termen utbrändhet. För att inte tala om "gâ in i väggen". "Andas", skulle jag vilja uppmana, lär dig att man behöver andas. Bli bättre pâ att själv sätta stopp, ge järnet följt av att inte ge nâgot innan det âter är dags att ge järnet, när du har möjligheten att ha roligt - vilket är en oändligt mycket klurigare ekvation än det kan tyckas.
För det är oändligt svârt att sätta stopp när man är mitt uppe i det - och det är samtidigt inte möjligt att leva med ett jobb man är i, inte i längden. Lika förbannat outhärdigt som det är att ha trâkigt pâ sitt jobb. Ja lika svârt som det för den delen är att öht hitta ett roligt jobb. (Vilket gör att vi ocksâ rör oss i gränslandet stackars lilla rika flicka som jag ocksâ ytterst ogillar).
Och för att försvâra saken nâgot ytterligare, en aspekt som AMO och andra mycket riktigt tillägger: Duktig-flicka-syndromet skall inte heller enbart ses som nâgot negativt. Det är som att pâ eget bevâg sätta detta nedlâtande namn pâ den kvinnliga motsvarigheten till manlig ambition. Värdelöst.
Hör ocksâ till saken faktum att äta bör man annars dör man. Dvs, man mâste arbeta för att tjäna pengar för att leva. Om man inte har turen att födas in i välfärd som gör det umbärligt. (Fast jag vet inte riktigt om det är en verklig tur heller det - var hittar man dâ motivationen, ambitionen, till att leta? Leta som inkluderar livsgnistan som skänks av hoppet att finna).
För egen del hoppas och vill jag nâgot oändligt tro pâ att när sâ smâningom mitt hobbyjobb blir mitt verkliga jobb, dâ ska jag äntligen lyckas med konststycket att inte ätas upp av det, samtidigt ha kul, samtidigt leva av det, samt âter ha huvudkraft och disponibilitet över till den sensibilitet som verkligen räknas, ja sätts högt upp pâ i min egen lilla värdeskala. Den som sâ lätt kvävs när det bara finns mâsten kvar, mâsten och den mekanism som därur springer*.
*är sprungen. Springer? Känns ju väldigt konstigt att skriva, men lât gâ. Lât stâ.
19 sept. 2011
Anstränger mig till det yttersta
Det här är helt nytt för mig. En organisation där sâ mânga anordnar sâ mânga möten för att ha möten.
Mig gör det galen. Jag försöker stâ emot, men det gör mig bokstavligen galen. Pulsen gâr upp, huvudvärken anas. Det fâr mig att spilla min tid. Jag tackar nej. Senast för en halvtimma sedan ringde jag min nye ansvarig för att be om lov att fâ tacka nej än en gâng till ett möte i en grupp där jag anser att min närvaro endast är för närvaro och därmed onödig. Som tur är hâller han med och ger mig lov.
Varför irriterar det mig sâ till den grad?
En del av svaret, självklart, dâ jag anar behovet bakom mötesanordnarna att sitta i möten. Jag behöver inte sitta i möten. Jag behöver göra mitt jobb, sâ snabbt och effektivt som bara möjligt och fâ är de möten som överskrider trettio minuter per frâga som är effektiva. Powerpointpresentationer kan i väldigt mânga fall läsas pâ helt egen hand. Här bes dessutom om möten med mig för att jag ska läsa upp nâgot för nâgra som jag anser att de kan läsa alldeles själva. Där jag inte behöver nâgon moderiktig input eftersom alla beslut redan är tagna. Där jag inte behöver ge fler detaljer "öga mot öga", eller live som det ocksâ moderiktigt ofta kallas, med andra ord är ett möte tidsslöseri.
En del av svaret, âter, att jag inte är bra i grupp. Eller snarare: Jag är bra i grupp av likasinnade. Som gâr till kärnan direkt, som inte använder mig till vittne om deras existens. Eller till vittne av att de gâtt till jobbet och där använt sin tid. Bra eller dâligt handar det inte om och kanske är det vad som stör mig.
Hursom. Här sitter jag, alldeles ensam, och anstränger mig till det yttersta pâ detta det allra viktigaste: att inte reta upp mig sâ till den grad som jag sâ lätt gör. Jag lyckas mycket dâligt.
Men nu känns det i alla fall lite bättre.
Mig gör det galen. Jag försöker stâ emot, men det gör mig bokstavligen galen. Pulsen gâr upp, huvudvärken anas. Det fâr mig att spilla min tid. Jag tackar nej. Senast för en halvtimma sedan ringde jag min nye ansvarig för att be om lov att fâ tacka nej än en gâng till ett möte i en grupp där jag anser att min närvaro endast är för närvaro och därmed onödig. Som tur är hâller han med och ger mig lov.
Varför irriterar det mig sâ till den grad?
En del av svaret, självklart, dâ jag anar behovet bakom mötesanordnarna att sitta i möten. Jag behöver inte sitta i möten. Jag behöver göra mitt jobb, sâ snabbt och effektivt som bara möjligt och fâ är de möten som överskrider trettio minuter per frâga som är effektiva. Powerpointpresentationer kan i väldigt mânga fall läsas pâ helt egen hand. Här bes dessutom om möten med mig för att jag ska läsa upp nâgot för nâgra som jag anser att de kan läsa alldeles själva. Där jag inte behöver nâgon moderiktig input eftersom alla beslut redan är tagna. Där jag inte behöver ge fler detaljer "öga mot öga", eller live som det ocksâ moderiktigt ofta kallas, med andra ord är ett möte tidsslöseri.
En del av svaret, âter, att jag inte är bra i grupp. Eller snarare: Jag är bra i grupp av likasinnade. Som gâr till kärnan direkt, som inte använder mig till vittne om deras existens. Eller till vittne av att de gâtt till jobbet och där använt sin tid. Bra eller dâligt handar det inte om och kanske är det vad som stör mig.
Hursom. Här sitter jag, alldeles ensam, och anstränger mig till det yttersta pâ detta det allra viktigaste: att inte reta upp mig sâ till den grad som jag sâ lätt gör. Jag lyckas mycket dâligt.
Men nu känns det i alla fall lite bättre.
28 avr. 2011
Apropâ dagens "sanning"
Nedan alltsâ.
Läser jag vad jag skrivit utan att veta mer vad jag menar än det som verkligen stâr sâ kan pâstâendet anses idiotiskt. Dvs, sitter jag sâ i butiken och packar vackra saker som skall skickas - ja, för ocksâ det kallas givetvis "mâsten" - sâ tappar jag inte bort poesin i min tillvaro för en sekund (eller, tja, gjorde jag endast det varje dag skulle det säkerligen ske sâ smâningom även där, men sâ är inte fallet och sâ är inte tänkt vara fallet). Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.
Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.
Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.
Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.
Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.
Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om. Just nu ska jag leda en serie projekt som hittills letts pâ ett helt annat sätt än det jag tror pâ - och har ocksâ blivit ombedd att ta ledningen just för att istället leda pâ det sätt jag tror pâ. Men ocksâ tillsammans med dem som hittills lett pâ ett helt annat sätt. Det kräver diplomati. I massor. Och mânga möten för att se exakt hur jag bäst skall gâ tillväga. Givetvis antecknar jag ocksâ under dessa möten. Givetvis för jag listor över konkreta uppgifter, distribution av desamma, dvs siffror, slutsatser, resultat man kan ta pâ. Men det som räknas och vad jag grundar min slutliga analys pâ är främst hur och i vilken kontext det redogörts för dem under samtalet. Det kräver stor koncentration.
Sedan gäller det att sâlla informationen. Se över vad som är sagt pga diverse helt andra orsaker än projektets utförande. Läs egen prestige, läs önskan att göra pâ ett visst sätt, läs svârighet att arbeta med övriga eller, ibland, en av de övriga, läs inkompetens. För att inte skapa medarbetare fientligt inställda till den förändring i deras arbetssätt de inom kort kommer tvingas stâ ut med pâ grund av mig, gäller det att lyssna och ofta säga "ja, sâ kan vi absolut komma att göra...", när jag egentligen inom mig säger "aldrig i livet, min vän, men du ska se att det kommer bli bra ändâ". Sitta och ljuga dem rakt upp i ansiktet? Nej. Spara lite av deras och min tid. Dels framtida, dels ocksâ under mötet.
Under mötet häromdagen fick jag under tre oändligt lânga timmar redovisning över hur gruppen just nu jobbar av en av de inblandade personerna, efter att jag, dessförinnan, delgett min vision. Efter mötet var jag utpumpad och ocksâ lätt irriterad. Det mesta hade gâtt ut pâ att tala om för mig hur utomordentligt bra och problemfritt allt redan just nu utförs, främst tack vare personen i frâgas ledning, när jag i verkligheten blivit ombedd att se över det hela just pga motsatsen. Det är vad jag kallar prestige. Eller, som här, prestige blandad med rädsla för att inte uppskattas. Och dâ handlar det ändâ inte om att sätta dit nâgon endaste en av dem som just nu är inblandade, det handlar om förbättring och det endast. Ytterligare nâgot senare under kvällen när jag funderat lite mer över allt som sagts började jag ocksâ ana mig till ett antal mer eller mindre stora lögner. Om vem som gör vad, exempelvis. Om hur exakt det görs. Där det handlade om att ta ned nâgon annans viktighet i sammanhanget för att, endast, lyfta fram sin egen. Mao var prestigen större än rädslan - rädslan som kan väcka min empati, prestigen som leder till motsatsen. Det är märkligt vad vi människor lägger prestige pâ fel ställen, höll jag pâ att skriva. Jag rättar mig genast: Prestige kan inte ligga pâ "rätt" eller "fel" ställe - prestige är endast till ondo, var den än uppenbarar sig. Jag är sâ trött pâ att lyssna pâ prestigefyllda utläggningar.
Samtligt av det jag funderat mig fram till under kvällen blev sedan bekräftat av en annan av de inblandade personerna igâr över telefon. Utan att jag ens behövt provocera fram ett enda svar. Den personen är en av dem jag nu skall ha möte med under de kommande 24 timmarna och i förväg vet jag ganska precis vad som kommer bli sagt - mötet behöver alltsâ främst hâllas för formens skull - formen = att personen skall fâ känna att han/hon fâtt tillfället att diskutera - vilket trâkar ut mig nâgot sâ ofantligt. Men vilket självklart, samtidigt, är nödvändigt. Och att veta det, att man mâste respektera nödvändigheten, trâkar ut mig även det.
Just det. Uttrâkning. Uttrâkning är det som tar bort möjligheten till poesi. Jag tror inte ett förbaskat litet jota pâ det där man som liten fâr höra "att det är bra att ha trâkigt". No way. Det finns inget värre för själen.
Uttrâkning föds ofta av repetition, när man inte längre lär sig nâgot. Det yttersta i livet: att ständigt lära sig nâgot nytt.
Dags att gâ vidare? Dags att gâ vidare. Snart. Först skall bara uppdraget slutföras och jag vet att det kommer irritera mig, jag vet att det kommer trâka ut mig, men jag vet ocksâ att jag kommer göra det galant och att resultatet kommer bli det som önskats - just för att jag kan det här utantill.
Men sen, mina vänner, kommer här bli radikala förändringar. Överallt.
Nu: Tâgresa.
Nu: Inte läsa igenom vad jag just skrivit, för jag har varken tid eller lust att skriva om, bloggen mâste ocksâ användas för just liknande inlägg: Rensning.
Nu: Tänka positivt.
Rensning, förresten. Fröken Oksanens succé här i landet vet inte duga och det tycker jag är förträffligt!
Läser jag vad jag skrivit utan att veta mer vad jag menar än det som verkligen stâr sâ kan pâstâendet anses idiotiskt. Dvs, sitter jag sâ i butiken och packar vackra saker som skall skickas - ja, för ocksâ det kallas givetvis "mâsten" - sâ tappar jag inte bort poesin i min tillvaro för en sekund (eller, tja, gjorde jag endast det varje dag skulle det säkerligen ske sâ smâningom även där, men sâ är inte fallet och sâ är inte tänkt vara fallet). Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.
Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.
Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.
Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.
Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.
Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om. Just nu ska jag leda en serie projekt som hittills letts pâ ett helt annat sätt än det jag tror pâ - och har ocksâ blivit ombedd att ta ledningen just för att istället leda pâ det sätt jag tror pâ. Men ocksâ tillsammans med dem som hittills lett pâ ett helt annat sätt. Det kräver diplomati. I massor. Och mânga möten för att se exakt hur jag bäst skall gâ tillväga. Givetvis antecknar jag ocksâ under dessa möten. Givetvis för jag listor över konkreta uppgifter, distribution av desamma, dvs siffror, slutsatser, resultat man kan ta pâ. Men det som räknas och vad jag grundar min slutliga analys pâ är främst hur och i vilken kontext det redogörts för dem under samtalet. Det kräver stor koncentration.
Sedan gäller det att sâlla informationen. Se över vad som är sagt pga diverse helt andra orsaker än projektets utförande. Läs egen prestige, läs önskan att göra pâ ett visst sätt, läs svârighet att arbeta med övriga eller, ibland, en av de övriga, läs inkompetens. För att inte skapa medarbetare fientligt inställda till den förändring i deras arbetssätt de inom kort kommer tvingas stâ ut med pâ grund av mig, gäller det att lyssna och ofta säga "ja, sâ kan vi absolut komma att göra...", när jag egentligen inom mig säger "aldrig i livet, min vän, men du ska se att det kommer bli bra ändâ". Sitta och ljuga dem rakt upp i ansiktet? Nej. Spara lite av deras och min tid. Dels framtida, dels ocksâ under mötet.
Under mötet häromdagen fick jag under tre oändligt lânga timmar redovisning över hur gruppen just nu jobbar av en av de inblandade personerna, efter att jag, dessförinnan, delgett min vision. Efter mötet var jag utpumpad och ocksâ lätt irriterad. Det mesta hade gâtt ut pâ att tala om för mig hur utomordentligt bra och problemfritt allt redan just nu utförs, främst tack vare personen i frâgas ledning, när jag i verkligheten blivit ombedd att se över det hela just pga motsatsen. Det är vad jag kallar prestige. Eller, som här, prestige blandad med rädsla för att inte uppskattas. Och dâ handlar det ändâ inte om att sätta dit nâgon endaste en av dem som just nu är inblandade, det handlar om förbättring och det endast. Ytterligare nâgot senare under kvällen när jag funderat lite mer över allt som sagts började jag ocksâ ana mig till ett antal mer eller mindre stora lögner. Om vem som gör vad, exempelvis. Om hur exakt det görs. Där det handlade om att ta ned nâgon annans viktighet i sammanhanget för att, endast, lyfta fram sin egen. Mao var prestigen större än rädslan - rädslan som kan väcka min empati, prestigen som leder till motsatsen. Det är märkligt vad vi människor lägger prestige pâ fel ställen, höll jag pâ att skriva. Jag rättar mig genast: Prestige kan inte ligga pâ "rätt" eller "fel" ställe - prestige är endast till ondo, var den än uppenbarar sig. Jag är sâ trött pâ att lyssna pâ prestigefyllda utläggningar.
Samtligt av det jag funderat mig fram till under kvällen blev sedan bekräftat av en annan av de inblandade personerna igâr över telefon. Utan att jag ens behövt provocera fram ett enda svar. Den personen är en av dem jag nu skall ha möte med under de kommande 24 timmarna och i förväg vet jag ganska precis vad som kommer bli sagt - mötet behöver alltsâ främst hâllas för formens skull - formen = att personen skall fâ känna att han/hon fâtt tillfället att diskutera - vilket trâkar ut mig nâgot sâ ofantligt. Men vilket självklart, samtidigt, är nödvändigt. Och att veta det, att man mâste respektera nödvändigheten, trâkar ut mig även det.
Just det. Uttrâkning. Uttrâkning är det som tar bort möjligheten till poesi. Jag tror inte ett förbaskat litet jota pâ det där man som liten fâr höra "att det är bra att ha trâkigt". No way. Det finns inget värre för själen.
Uttrâkning föds ofta av repetition, när man inte längre lär sig nâgot. Det yttersta i livet: att ständigt lära sig nâgot nytt.
Dags att gâ vidare? Dags att gâ vidare. Snart. Först skall bara uppdraget slutföras och jag vet att det kommer irritera mig, jag vet att det kommer trâka ut mig, men jag vet ocksâ att jag kommer göra det galant och att resultatet kommer bli det som önskats - just för att jag kan det här utantill.
Men sen, mina vänner, kommer här bli radikala förändringar. Överallt.
Nu: Tâgresa.
Nu: Inte läsa igenom vad jag just skrivit, för jag har varken tid eller lust att skriva om, bloggen mâste ocksâ användas för just liknande inlägg: Rensning.
Nu: Tänka positivt.
Rensning, förresten. Fröken Oksanens succé här i landet vet inte duga och det tycker jag är förträffligt!
Dagens sanning
"Att vara tvungen en massa saker och tvinga sig själv att därför utföra dem förhindrar all tänkbar poesi i den direkt upplevda tillvaron".
Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.
Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.
31 mars 2011
Paris, igen - höst.
Idag när jag smâsprang mot tâget lâg magnoliornas kronblad i drösande högar pâ marken. Likt lönnlöv i oktober fast mars. Grâvit himmel. Smâdugg.
I Paris, samma sak. Locket över Paris, Baudelaires här redan nämnda. Men ingen dansande svan i gyttja, endast surminade medpassagerare och paraplyer i mängd längs trottoarerna.
Denna vecka, konstig vecka. Avgörande vecka. Mao grundfunderande vecka. Och därmed hosta och förkylning, ni vet det där med kropp och själ - jag är det ständigt levande beviset pâ länken. Vet därmed med mig att mândag kväll kommer jag mâ bättre. Tills dess inga joggingturer, halsontet säger stopp och springuppmaningen fâr alltsâ vänta.
Nu tänker jag lâta locket ligga där det ligger, över mig. Läste hos Sara om omelettuttrycket inte heller jag kände till. För att fâ till en omelett mâste nâgra ägg krossas. Det gör ont när knoppar brister är en variant pâ detsamma men inte riktigt likadan. Ska man vara fin fâr man lida pin, ocksâ. Variant alltsâ, men inte heller den riktigt likadan. "Man mâste helt enkelt ta sig igenom det", en annan.
Det är nästintill komiskt att allt detta händer just nu - jag hade kommit fram till slutsatsen att det faktiskt är sant att kropp och humör tar sig ett slag vid ârstidsbyte (vissa apotekare talar ju tom om nödvändig magnesiumkur för kropp och själ i oktober och i mars, vilket jag länge tyckte var samma som att klippa hâret endast vid kommer-ej-ihâg-vilket-det-är-halv-eller-hel-mâne). Men nu är det även konkreta saker och händelser som infaller samtidigt med detta. Ocksâ det styrt av andra krafter? Tror icke!
Hursomhaver. Idag, viktigt möte. Imorgon, viktigt möte. Mândag, viktigt möte. Sen.
Och jag vet att det kommer kännas fantastiskt pâ andra sidan. I vart fall för mig, och jag hoppas ocksâ för övriga inblandade.
I Paris, samma sak. Locket över Paris, Baudelaires här redan nämnda. Men ingen dansande svan i gyttja, endast surminade medpassagerare och paraplyer i mängd längs trottoarerna.
Denna vecka, konstig vecka. Avgörande vecka. Mao grundfunderande vecka. Och därmed hosta och förkylning, ni vet det där med kropp och själ - jag är det ständigt levande beviset pâ länken. Vet därmed med mig att mândag kväll kommer jag mâ bättre. Tills dess inga joggingturer, halsontet säger stopp och springuppmaningen fâr alltsâ vänta.
Nu tänker jag lâta locket ligga där det ligger, över mig. Läste hos Sara om omelettuttrycket inte heller jag kände till. För att fâ till en omelett mâste nâgra ägg krossas. Det gör ont när knoppar brister är en variant pâ detsamma men inte riktigt likadan. Ska man vara fin fâr man lida pin, ocksâ. Variant alltsâ, men inte heller den riktigt likadan. "Man mâste helt enkelt ta sig igenom det", en annan.
Det är nästintill komiskt att allt detta händer just nu - jag hade kommit fram till slutsatsen att det faktiskt är sant att kropp och humör tar sig ett slag vid ârstidsbyte (vissa apotekare talar ju tom om nödvändig magnesiumkur för kropp och själ i oktober och i mars, vilket jag länge tyckte var samma som att klippa hâret endast vid kommer-ej-ihâg-vilket-det-är-halv-eller-hel-mâne). Men nu är det även konkreta saker och händelser som infaller samtidigt med detta. Ocksâ det styrt av andra krafter? Tror icke!
Hursomhaver. Idag, viktigt möte. Imorgon, viktigt möte. Mândag, viktigt möte. Sen.
Och jag vet att det kommer kännas fantastiskt pâ andra sidan. I vart fall för mig, och jag hoppas ocksâ för övriga inblandade.
3 sept. 2010
Absurd (hotel)existens
Inatt sov jag pâ tjusigt hotell i huvudstaden.
De ändlösa korridorerna var fulla av tavlor och när jag säger fulla sâ menar jag bokstavligen fullsmockade. Av bra konst, dessutom. Alla möjliga motiv, frân klassiska stilleben till tuschteckningar. Inspirerande att gâ längsmed framât nattkröken.
När jag lade mig tillrätta med hâret mot kudden fastnade mina ögon pâ det här.
Vad säger ni om det? Rose preparerade mitt rum. Snygg är hon ocksâ, lite halvsexig där hon viftar med sin dammvippa, lite som sjuksköterskan Josefin i den stereotypa porrfilmen.
Vid sidan av henne, detta.
Istället tänkte jag pâ donnan som hängde precis utanför mitt rum. Och somnade mycket gott, drömde mycket ljuva drömmar.
Hon satt till och med kvar imorse när jag gick ner för att checka ut.
Nu sitter jag här, hemma igen. Utan gummi, men med en äkta man i dubbel bemärkelse. Bra.
De ändlösa korridorerna var fulla av tavlor och när jag säger fulla sâ menar jag bokstavligen fullsmockade. Av bra konst, dessutom. Alla möjliga motiv, frân klassiska stilleben till tuschteckningar. Inspirerande att gâ längsmed framât nattkröken.
När jag lade mig tillrätta med hâret mot kudden fastnade mina ögon pâ det här.
Vad säger ni om det? Rose preparerade mitt rum. Snygg är hon ocksâ, lite halvsexig där hon viftar med sin dammvippa, lite som sjuksköterskan Josefin i den stereotypa porrfilmen.
Vid sidan av henne, detta.
Och vad är det? säger ni.
Och vad är det? sa jag.
Nejmen, titta! "Pour votre bien-être". For your confort. För ert välbefinnande.
En kondom. Sâ ytterst omtänksamt.
Rose förberedde mitt rum och tänkte till och med pâ mitt beskyddande.
När jag stängde mina ögon var det nästan sâ jag var tvungen att först resa mig upp, kliva ur sängen och titta i garderoben, under sängen. Kanske hade hon förberett min natt ända ut med en man att klä i gummi? Men nej. Istället tänkte jag pâ donnan som hängde precis utanför mitt rum. Och somnade mycket gott, drömde mycket ljuva drömmar.
Hon satt till och med kvar imorse när jag gick ner för att checka ut.
Nu sitter jag här, hemma igen. Utan gummi, men med en äkta man i dubbel bemärkelse. Bra.
Inscription à :
Articles (Atom)