Ni vet det där tricket, eller omöjliga sysselsättningen, när nâgon hâller pinnar vertikalt och pâ vilka man placerar tallrikar som man sätter igâng sâ de snurrar? Och mâste fortsätta snurra, annars faller de i golvet?
Sâ beskrev en kollega känslan av hur det är att hâlla ihop ett arbetslag.
Snurra.
Du mâste ge fart och fâ allt att snurra.
Och hur du än snurrar faller alltid en i golvet.
Eller rättare sagt - hur bra du än är pâ att snurra sâ faller ändâ en alltid i golvet, pâ grund av saker du inte kan kontrollera.
Kan vara en graviditet. Eller en lust att byta jobb.
Sâ är det. Och du stâr där och försöker fâ allt att - fortsatt - snurra.
(DOCK. Du vet aldrig hur bra nästa tallrik kommer vara pâ snurrandets skala. Det fina i optimismens krâksâng - och sâ vidare).
I övrigt: Vad alla är entusiastiska över Amanda Svenssons nya roman!
Spännande!
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire