Woody Bergman

Whatever works.


Undret skedde för andra kvällen pâ tre - fick kvällen för mig själv och installerade mig glatt i fâtöljen, pâ med projektorn. Whatever works, Woody Allen. Lângt ifrân den bästa men som vanligt kan man inte heller avfärda den som kass - äldre, bitter herre möter mycket, mycket ung tjej som vill bo med honom och kommer efter mânga om och men fram till slutsatsen: Whatever works. Livet är tillräckligt svârt för moralkakor sâ ta emot kärleken (och allt annat) när den kommer, i vilken form som helst, whatever works.
När tjejens högst religiösa och just lämnade mamma kommer in i bilden - som lämnat sin provins för att leta upp dottern, det enda hon har kvar, i New York - händer saker. Patricia Clarkson är som gjord för liknande roller - snart har hon slängt av sig de skräddarsydda, rosa dräkterna och iklätt sig artistkostymen, lâter kreativiteten flöda och ställer snart ut halvt pornografiska foton pâ sin ene mans galleri. För hon kommer snart att bo med inte bara en ny man, men tvâ - galleristen samt en av huvudpersonens bästa vänner, filosofiprofessorn.

Som sagt. Detta är inte en av de bättre Woody Allen filmerna, lite för överspelad, lite för mekanisk, men ändâ. Fâ tar sig an livet och relationerna pâ liknande manér - Woody Allen, som tidigt under karriären menat att Ingmar Bergman var summan av allt han ville uppnâ - har för mig lyckats. De har samma attack, samma perspektiv. Liknande demoner, liknande kärlek för känslolivet - och samma diskreta galghumor. I Woody Allens filmer är humorn uppenbar. I Bergmans filmer svärtan. Men visst skulle man kunna uttrycka det som att de ger uttryck för det samma - two versions of whatever works? Som ser ut att vara motsatta men är varandras spegelbild?

Skulle kunna utveckla med exempel pâ exempel, men det fâr bli en annan morgon. Konstaterar dock att jag âterkommer till dem bâda, igen och igen och igen.