Uppföljning

Pâ gârdagens. Efter en dag utan telefon- och mailuppkoppling kom vi fram till att det var för att det franska telecombolaget beslutat att säga upp mitt internationella abonemmang, av sig själva. Intressant beslut. Nu är det dock igâng igen! Sâ nu kommer bildillustration frân gârdagens Joly-/Björkhyllning.

2 starka kvinnor i tiden:

                                          

Apropâ krisutredningen hon blev satt att hâlla i säger Joly: "Det var som när man hittar en man liggandes död med en kniv i ryggen - man vet att det skett ett mord men ej av vem och varför".

Kort bokenkät - Kartan och landet.

Titel: La carte et le territoire
Författare: Michel Houellebecq
Just nu pâ sidan: halva av dryga 400
Tre meningar som: Efter att ha varit inne i en fas av ett stort antal böcker lästa pâ svenska - och dessutom med majoriteten skrivna av svenska författare (läs: förmodligen fler under detta âr än de senaste tio, i vart fall fem tidigare), var det riktigt bra att hitta tillbaka till en nutida fransman. Michel Houellebecq. Hittills har jag haft ett ganska hatkärleksfyllt förhâllande till densamme - samtidigt som han helt klart är en av de fâ med verkligt egen röst, universum, världsuppfattning, sâ fâr hans absolut negativa världssyn mig ibland (ofta) att vilja stänga, ja till och med slänga, igen böckerna. Sâ dock inte denna. Bara det. Baudelaire skrev att som författare, il faut être absolument moderne och beskrev detaljrikt dâtidens trafikarbeten runt Louvren - i poesi! - med dess gyttja, med dess hâl, med dess vederne. Man kan klandra Houellbecq för mycket, men inte att han inte försöker vara résolument moderne och av sin tid - han är sin tid. (Detta blev mer om författaren än boken jag läser, jag vet, men det spelar ju ingen större roll, egentligen). Hittills är jag inte bara positiv men ganska entusiastisk - det är bra, det är humoristiskt, ofta satiriskt och ironiskt, det är framförallt verkligt intelligent.
Thente skrev nyligen om inledningen till en bok om Palme att han skulle önskat att det rört sig om en nutida roman, dâ det kändes som inledningen till en roman skriven "pâ riktigt". Det här är det och det är det som gör sâ gott.
Betyg frân 1 till 5: Hittills en stark 4a ofta vad gäller ovan nämnde kommer the bitter end och drar ner slutbetyget nämnvärt - just för att det mâste vara sâ absolut bittert - den som läser fâr se hur det blir här, men jag är även här relativt optimistisk.

Det där med gruppen

Jorun pâminde pâ sin blogg i förrgâr om JennyMarias fina inlägg apropâ gruppbilder.
Frân det är steget inte lângt till grupptillhörighet.

Igâr, pga sjukdom, missade jag dagis - och mitt livs första - föräldramöte. Men den stolte fadern gick och kom, som väl är, ocksâ hem igen.
Det finns tvâ sorters barn/vuxna/människor. De för vilka det är fullkomligt naturligt att närma sig gruppen, för vilka frâgan om grupptillhörigheten inte ens, eller isâfall under en väldigt kort stund, ställs.  Andra för vilka det är mer komplicerat.

Det där med tillhörighetskänslan kan säkerligen komma och gâ. Jag minns att som väldigt liten var det hela mindre krângligt. Jag var inte mycket i gruppen, men stod pâ egna ben vid dess sida utan att fundera mer pâ det. Sedan började jag fundera och medvetenheten komplicerade. Förmodligen ett ytterst banalt fenomen.
Pâ senare âr har jag förstâtt att jag söker mig till ickegruppen. Flyr tillhörigheten. Min flytt, en fin symbol. Och har kanske därmed funnit tillbaka till min initiala position till gruppen. Stâr stark pâ egna ben, lite vid sidan av. Men det är en helt annan historia.

Min dotter gâr nu in pâ sin tjugoandra mânad här i jordelivet. För dagisfröknarna är det uppenbart att hon tillhör den andra gruppen. Att hon efter en och en halv mânad inte riktigt funnit sin plats. De relaterar till hur hon behâller ett visst avstând, observerar mer än interaktiverar, trivs dock.

Maken berättade om foton de tagit och visat frân tvâ aktiviteter. En engelsksprâkig kvinna som kommit och läst sagor pâ engelska. Lillan pâ första rad, helt absorberad i sin koncentration. Musikstund, Lillan sittandes bland de andra med nâgot instrument i händerna.

Sâ i min förstâelse har hon kanske visst funnit sin plats. Sin plats.

Här är där, där jag är.

Där är där jag inte är.

Här har man alltid med sig. Tänker hennes mamma.

Kort bokenkät

Titel: Stundande natten
Författare: Carl-Henning Wijkmark
Just nu pâ sidan: 107 av 158
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Väldigt finstämd väg mot döden, finstämd men ocksâ otroligt - opretentiös, eller ickedramatisk, och texten skrämmer mig i all sin stillhet. Jag vet inte vilket som skrämmer mig mest, dödens faktum eller en sâ banal sista bit pâ vägen dit (inser att texten fâr mig att var tionde sida önska benhârt att jag aldrig behöver uppleva den biten pâ riktigt, textvis räcker alldeles utmärkt) - det är skönt att den inte är längre än den är, men det är just det: Wijkmark lyckas att behandla ämnet pâ ett skrämmande osentimentalt vis, kort och konscist, det är det stora.
Betyg 1-5: En klar 4a.

Augustvinnare 2007, kort om det här.
Ytterligare googling fick mig dessutom att upptäcka mycket ambitiösa bloggen Scandilitt, som konsakrerat ett inlägg till nästa Wijkmarkbok jag snabbt kommer inskaffa.

Pocketupplagans omslag är dessutom en fröjd för ögat, bara det.

Länkkärlek

Tack Bodil Malmsten, igen. "Jag tänker ofta pâ Roberto Bolaño", 
skriver hon, och dâ gâr klicket fort, för det gör ju jag med.
Hon uppmärksammade mig redan i början pâ âret över hans sista intervju, mycket läsvärd, och här kommer ännu ett lästips, frân henne, men jag stryker under ännu en gâng för artikeln i New Yorker över den samme är mycket bra. Liknande artiklar skulle jag gärna läsa ofta. Fem sidor välskrivet.

(Och blir lockad att undersöka Axess pappersversion lite närmre, efter Thereses inlägg häromdagen. Kanske är det bara jag som är ovetande, men det tycks mig att liknande artiklar är ytterst ovanliga. Bâde i Frankrike och i Sverige).

Dock hâller jag inte med Bodil Malmsten om slutklämmen apropâ hans död:
"Så går det när man prioriterar litteraturen framför livet, bytt är bytt och kommer aldrig igen".
När jag läste intervjun med honom gjorde jag en helt annan tolkning och tror att resten är väluppbyggd myt - men som inte kommer frân honom själv eller hans närmaste: "Han valde att skjuta upp operetionen för att skriva klart sitt sista verk och det blev hans död".
Dels gâr det emot fakta, dels tolkar jag honom som alldeles för levnadskär, eller snarare som en alldeles för stor livsnjutare, dessutom en ytterst intelligent sâdan, för detta. 

Jag tänker dessutom ofta pâ den Bolaño som aldrig blev utgiven. Som, av en händelse, sent i livet sprang pâ den som skulle bli hans utgivare. Som blev störtförälskad. Som sâg till att bok efter bok kom ut under âren som följde. Som han lika gärna aldrig kunnat träffa - sorg för litteraturvärlden. För hans skriveri liknar ingen annans. Och det är ju just det.

Jag tänker ocksâ ofta pâ den Bolaño som bad samme utgivare att dela upp sin sista - enorma - mastodontbok, 2066, pâ tre, för att hans barn skulle fâ kunna ärva mer (tre ger mer stâlar än en, right). Sen dog han.
Sen bad hans änka samme utgivare att absolut inte dela upp den. Det tycker jag var fint.

En dag i ultrarapid - Malkovsky

Lär det bli. Har sâ börjat. Lillan hostar sâ hon grâter. Endast pâ nätterna och i natt ungefär var femtionde minut. Resultat: lângsamt. Allt gâr ytterst lângsamt.

Har dock ett fortsatt lyckorus frân igârkväll inom mig. Lângsamhet blandat med lyckorus, det är en finfin mix. En äkta salig blandning.

De var sâ vackra, dansarna. Som fauner och när jag satt där var jag än mer ledsen att Sacre du printemps blev inställt pga sjukdom. Malkovsky var inte Nijinski, men inte heller lângt därifrân.
Tvâ manliga, tvâ kvinnliga dansare, endast iklädda underbyxor. Ena manliga, lângt blonderat, permanentat hâr, lite lite rött pâ läpparna. Gul färg, ytterst svagt, över bysten. Andra, mörkhârig, page. Med bronzefärg över bröstet. Kvinnorna, ett svagt lager av vitt över mage och bröst. En brasilianska, en grekiska. Och Suzanne, i blâtt. En sjuttioârig halvnaken kropp, omfamnad av ungdomen omkring henne.
Det som slog oss var hur romantiska allas anletsdrag var. Ung styrka. Som ett perfekt anslag till dansen, som i sig är ytterst romantisk. En faun, med Nijinski, inte lângt bort. Dvorak, Moussorgsky, Brahms, Grieg, Debussy till detta, i rappt pianospel. Som tavlor.

Alla rörelser, pendelrörelser. Suzanne Bodak sa nâgot mycket fint. Ungefär som att: "Se pâ barn, när de hoppar till exempel. De tar sats, de använder tyngdkraften, slänger armarna för att ta sats. Det är en naturlig rörelse. Vad som däremot inte är naturligt, det är att fortsätta rörelsen, tillbaka uppât. Det kräver arbete. Malkovsky ansâg att människan är en vertikal varelse. Som trädet. Som eldflamman. Och att allt handlar om att finna rörelsen tillbaka, uppât".

Livsunder - Malkovsky

Ibland erbjuder livet en ögonblick som är de vackraste gâvor man kan fâ. Ikväll mottog vi ett sâdant ögonblick, mer än sâ - en och en halv timmes dansföreställning och samtal med truppen därefter. Första föreställningen pâ säsongen 2010/2011. Det börjar mer än lovande.

François Malkovsky, säger fâ nâgot, fram tills ikväll inte mig nâgonting - men koreograf var han och nästintill bortglömd, en av alla de stora som ibland hamnar i skymundan pâ grund av att en annan i precis samma historieblink finns till. I hans fall: Isadora Duncan. Ikväll gav hans koreografi mig bâde târar i ögonen och gâshud.

Malkovsky föddes 1889 i Bohême (dâvarande Tjeckoslovakien), dog 1982. Han var koreograf och grundare av l'Ecole de danse libre, fridans, Paris.

Han kom till Paris 1910, tjugoett âr gammal, för musikstudier. Mellan 1912 och 1925 sâg han Isadora Duncan dansa och övergav sângen för att konsakrera sig helt ât fri dans. När han 1920 fick frâgan: "Vad är dans", svarade han: "Jag anstränger mig att hos mina elever utveckla deras fysiska, mentala, emotionella och spirituella kapaciteter".

Tvärtemot vad man kan tro innebär inte "fri dans" att uttrycka sig fritt till musik, men att dansa med en fri kropp, avslappnad, mottaglig alltmedan den respekterar fysionomins organiska lagar vad gäller rörelser. Man lär sig att vara sparsam med ansträngning, man söker den rätta gesten. Den rätta rörelsen igenkänns obligatoriskt genom känslan av bien être den ger. Malkovsky själv talade om dansen som en komplett praktik, som en art de vivre.
Nâgra basregler:
Gângen är bas till all rörelse.
Den böljande rörelsens centrum är hara.
Ryggraden är livets träd för all rörelse.
Rytmen är sprungen ur gungrörelsen, metronomens.
Rörelsens sparsamhet är eftersökt.

"Vik oss hädan, ni själlösa marionettrörelser".
"Elegans är den yttersta enkelheten".
Malkovsky citerade själv ofta följande fras av Lao Tseu :
Vinna utan att kämpa,
Övertyga utan att tala,
Attrahera utan att ropa efter,
Förverkliga i lugn.
Nu vet ni lite mer. Själv hade jag den fantastiska förmânen att se en föreställning med fyra unga dansare, mellan tjugofem och trettiotvâ âr gamla, varav tvâ - en fransman, en brasilianska - som av en händelse stött ihop med Suzanne Bodak och hennes man Alexandre Bodak för snart tvâ âr sedan och sedan gjort allt för att fâ till denna föreställning, men ocksâ att pâbörja ett mycket intimt samarbete med SB som säkert kommer sträcka sig flera âr framöver - om livet sâ tillâter. SB dansade med Malkovsky under femton âr och har lärt ut hans rörelser i fyrtio. Hennes man var Malkovskys personlige pianist i tjugofyra âr, kombinerat med att vara chefsläkare pâ ett sjukhus i Paris. Idag stod alla sex pâ sen. Suzanne, sjuttio âr fyllda, rak som en spira, alert som en ungdom, dansade, han spelade. Ett vittnesmâl. Överföring. Treminutersstycken. Livslinjer. En enorm gracilitet.

Vad jag hoppas är att det inom kort kommer att finnas en DVD att fâ tag pâ här. Hittills finns där nâgra upptagningar av Malkovsky själv - men är där inte längre en ungdom, har inte längre samma rörelser.

Imorgon gâr vi förhoppningsvis tillbaka, om plats finnes. Har ni möjlighet att se dem, gör det. Mer imorgon.

Dagens citat

Bien qu'on ait du coeur à l'ouvrage. L'Art est long et le temps est court. 
Baudelaire. Les Fleurs du Mal.

Ingen röt Submarino

Ingen röt Submarino häromkvällen, men som tur var kom vi iväg ändâ, inte dâ men ikväll.

Vilken film... Och vilka skâdespelare. Dessutom mycket fin kamera.

Utöver detta är det sällan nâgot filmas sâ bra och knytnävesaktigt att man önskar att det visades upp i förebyggande syfte, för, säg, högstadie- eller i vart fall gymnasieelever.

Vore jag som er och hade möjlighet att se den skulle jag bestämt se den. Nu är jag helt matt.

Absurd (hotel)existens

Inatt sov jag pâ tjusigt hotell i huvudstaden.
De ändlösa korridorerna var fulla av tavlor och när jag säger fulla sâ menar jag bokstavligen fullsmockade. Av bra konst, dessutom. Alla möjliga motiv, frân klassiska stilleben till tuschteckningar. Inspirerande att gâ längsmed framât nattkröken.

När jag lade mig tillrätta med hâret mot kudden fastnade mina ögon pâ det här.

Vad säger ni om det? Rose preparerade mitt rum. Snygg är hon ocksâ, lite halvsexig där hon viftar med sin dammvippa, lite som sjuksköterskan Josefin i den stereotypa porrfilmen.

Vid sidan av henne, detta.

Och  vad är det? säger ni.  

Och vad är det? sa jag.

Nejmen, titta! "Pour votre bien-être". For your confort. För ert välbefinnande. 

En kondom. Sâ ytterst omtänksamt.  

Rose förberedde mitt rum och tänkte till och med pâ mitt beskyddande.

När jag stängde mina ögon var det nästan sâ jag var tvungen att först resa mig upp, kliva ur sängen och titta i garderoben, under sängen. Kanske hade hon förberett min natt ända ut med en man att klä i gummi? Men nej.

Istället tänkte jag pâ donnan som hängde precis utanför mitt rum. Och somnade mycket gott, drömde mycket ljuva drömmar.

Hon satt till och med kvar imorse när jag gick ner för att checka ut.

Nu sitter jag här, hemma igen. Utan gummi, men med en äkta man i dubbel bemärkelse. Bra.