Det Skenbart rätta - ett kammarspel. 25 augusti!

Ja, sâ är det. Den 25 augusti finner man den i handeln - en magnifik höstbok, med andra ord. Tills vidare kan man läsa mer om den här

www.fransyskanh.com

Och man kan dâ dessutom om man sâ skulle vilja förbeställa ett signerat exemplar. 

Förbeställa? Ja. Dâ kommer den direkt här nere frân Frankrike, i slutet av augusti, och man kan dâ fâ en liten hälsning, en blomma, you name it, det mesta går att ordna. 

Jag älskar omslaget .Jag hoppas ni kommer uppskatta texten. 

You should move to France

Läste Gunnar Strandbergs tänkvärda inlägg om den svenske författarens varande och ickevarande i en numera (allt) kvinnlig(are) litteraturvärld.

Läste timmarna därefter listan över nominerade till franska Le Prix Interalliés 2019. 

Och tänker att här är det i alla fall som det alltid varit (13 nominerade varav en kvinna).

(Goncourt är dock lite bättre - 6 av 15).

Var inte rädda

Säger Henrik Schyffert och det tycker jag ni ska lyssna pâ.

Var sâ kär i Schyffert där, runt de sjutton, arton.
Var pâ konsert i Stockholm, Neil Young och Pearl Jam - jesus vilken kombination - och tro pâ fan, där kommer Schyffert gående och frågar om jag eventuellt skulle ha en cigarett (hade ingen cigarett, men höll inte pâ att dö mindre för det).

Att han sedan gifte sig med Bea Uusma och skilde sig frân henne - och hon skrev sin fina nordpolsskildring - och utbildade sig till läkare ! - och jag sâg en intervju med honom gjord av ingen mindre än Alex Schulman som vi ju alla älskar att hata - och han pratade om sin snickarbo nere pâ tomten - under tider dâ jag skulle skänkt min högra hand eller i alla fall nästan för att fâ lite tid och ett rum och lite ro och skrivtid och ja, ni vet.

Hur som. Han pratar i var inte rädda om bland annat rädslan vi alla i denna generation känner inför sâ mycket och om inte över hur det ska gâ för dem. Alla dessa Lillo.

Själva blev vi ju stora. Och tänker att vi vill ge mer än föräldrarna - men sakta men säkert börjar det gâ upp för mig att vi ju bara vill en sak, egentligen, det är att ge detsamma som föräldrarna - självgående, självförtroende, autonomi. Och är sâ jäkla rädda över att inte lyckas med det att vi bara gör för mycket hela tiden.

En helt annan historia just det, dock.

Sâ, ett, jag har börjat springa igen
Jag har börjat se pâ Babel när jag springer.
Och Henrik Schyffert.

Samt ser pâ Black Mirror - bättre noveller än dessa är kortfilmer skulle jag gärna läsa men tror aldrig jag kommer fâ den äran och njuter därför av var samtida sekund av Black Mirror - där jag tänkte pâ Schyffert genom hela det senaste avsnittet. Där den ängsliga mamman opererat in ett microchip i barnets huvud för att fâ kunna vara med och veta precis vad som händer henne hela tiden.

- Minnesbild: Du kommer hem till tvâ, ok? Kom bara in och säg att du kommit hem.
Hej, nu är jag hemma. Vad bra. Sov sâ gott.

Nu ska han ju dessutom fâ barn med Nour och jag tycker nog det är ett av de maffigaste par vi kan fâ skâda. Älskar henne med.

Startdust.

(Eller, starstruck är det väl egentligen man säger. Dust dock mer poetiskt?).

Dolor y gloria

Eller Douleur et gloire. Franska titeln pâ Almodovars senaste.

Som jag, lite nervöst, tog med mig mannen vid min sida samt Lillo att se i lördags.

Nervöst? Ja, lite, skall villigt erkännas. Mânga är vi som följt honom, älskat honom i sâ mânga âr.
Som med de senaste filmerna - tappat bort honom (en lättvindig "ja, varför-inte"-film, med homosexuella flyg-stewartar, minns ni den ens? ; följt av en melodramatisk i ordets obehärskade bemärkelse - vilket i sig är väldigt lite Almodovarskt, mästaren i mästerlig melodramatik, Julieta).

Vi tänkte - han har tappat det. Stinget. I depression. I icke-nutidsanda.

Sen hörde jag av en slump Antonio Banderas - mästerligt filmad av just Almodovar i den senares sista bästa, Le Piel que habito frân 2011 - kirurgen! huset! - bli intervjuvad av Augustin Trapenard (och inom parentes skall tilläggas att ni franskspråkiga som suktar efter kultur och bra intervjuer - lyssna pâ AT - France Inter, Boomerang - finns att lyssna pâ i efterhand - en halvtimme om dagen).
Om just Dolor y Gloria. Douleur et gloire. Smärta och ära.

Och fick det bekräftat. Att det varit mycket depression med i leken. De senaste tio âren. Och smärta; fysisk sådan; förminskande sådan, som ju i sig framkallar depression och sâ biter sig râttan i svansen. Och gjort filmandet omöjligt.

Antonio Banderas väldigt lågmäld. Mycket respektfull.

Och likväl. Nervös. Jag. För hur mânga åldrande regissörer har nu inte pâ senare âr misslyckats med det. Likt åldrande författare (Philip Roth älskare, ni måste hâlla med om att -. David Lodge. Marquez Garcia). Och det ville jag inte se.

Istället - tillbaka! Lågmäld, jovisst, men oj sâ vackert illustrerad. Och vi minns âter hans bästa alster, för de fâr âter liv här. Han citerar sig själv och gör det med bravur. (Och har till och med låtit alter egot Banderas leva i sin egen, Almodovars, lägenhet).

Det blir inte melodramatiskt. Men det blir hjärtkramande. Tvâ timmar spansk film och Lillo kom ut och tyckte väl inte den hade känts längre än vanliga filmer (säg).

Själv hade jag tårarna rinnande inom mig och en hel del pâ utsidan de tvâ timmarna igenom.

Kärleken till Almodovar. Lättnaden över att han återtagit kontrollen. Känsligheten är ju vad som gör Mannen, men det är sâ tragiskt när det blir pannkaka. Här tar sig majonäsen, som det franska uttrycket sâ vackert formulerar det. Och inte bara lite.

Och Jesus - Penelope Cruz! Likt i Volver filmar han henne som ingen annan. Han älskar hennes ilska. Hennes bestämda utâtpekande balettsteg. Visar hur vansinnigt vacker hon är.

Antonio Banderas. Som framför Almodovars lins förvandlas till elegansen inkarnerad.

(Att Lillo, nu tio, citerat filmen i flertalet samtal - "jag älskar ju att resa - det är som i filmen du vet; när han säger att det är resorna som lyft honom ovan Madrid". Eller. Som det var förr. "Som i filmen du vet; när barnen ibland lärde vuxna läsa).

Och spanskan. Gud vad det är härligt med spanska.

Bloggkärlek

Det finns bloggare och sen finns det bloggare. Och sen finns Jeanette Öhman.

Mycket inspirerande. Mycket igenkänning. Och jäklar vilket jobb med fredagslänkar.

Hennes senaste inlägg - från igår - med just fredagslänkar - innehåller flertalet guldkorn, varav 2 gör mig sprudlande:

Spaniorers ändrade inställning till barnavlande efter att föräldraledigheten alltmer delas

- något som fick mig att le - har ju själv arbetat mycket med spanjorer och hade en spansk chef som tyckte jag var märklig som bara ville ha ett barn (han har fyra och skulle gärna haft fler). Hade många diskussioner om detta, vilket alltid drogs ned till samma: att varken han eller jag var någonsin hemma pga arbetsresor, men jag hade ingen fru som var ok med det. :-). 

Och nummer två : Danielle Steele med sina nu 179 romaner. Herrejävlar!

Livet pâ landet.

Sitter och arbetar med dörren ut öppen.

Ser i ögonvrån nâgot som rör sig.

Vad fan? en liten fisk?
en orm? (för liten).

Rör sig, rör sig. Vänder sig, vrider sig.

Det som ser ut som ett huvud har en röd yta.

Fattar misstankar.

Vid min andra sida sitter en katt blickstilla.

Lite längre bort, en ödla. Flämtande.

Utan svans.

Svansen vickar och vickar.

Det gör den fortfarande.

Hunden går försiktigt fram till den. Nosar. Undrar. Blir tillslut rädd och går därifrån (bättre fly än illa osv).

Just nu sitter den svanslösa ödlan, flämtande, bakom en gardin.

Katten sitter framför gardinen. Går runt den.

Biter lite i ödlan.

(Jag besparar er illustrationer).

Ranunkler!

Var det ju. Tack Gabi! Här är dom; älskar!

(likt katten V., som älskar dess vatten - vilken är er teori om att katter (och hundar) alltid föredrar att dricka ur blomvaser men också ur unkna dypölar och gamla hinkar som står ute framför deras nypâfyllda skâl? Vâr? Tarmfloran! Apropâ blommor. Och ranunkler).

Här fick vi ha lampor pâ hele dagen igår, idag verkar det bli nâgot bättre. Förra helgen: 23° varmt! Rena sommaren. Fördelen med att vara utomlandsboende? Förundra sig över sâ mycket och fortsätta förundra sig, aldrig vänja sig, främst om vädret och naturen - "som en svensk sommardag! i slutet pâ mars" - när man kör omkring pâ landsbygden: Kolza! i full blom! "som Juni!, förstår ni?"

Skaffade mig för tio âr sedan en ny anledning till förundran (för tio âr sedan!). Nu iklädd hâliga jeans och självklart i svart. 

Lördagseftermiddag.

Ordnande av snittblommebuketter. Tack gode gud för att bo i en region med multum av blommor.
Idag: Anemoner, rukelucker (som jag aldrig minns vad de egentligen heter), tulpaner.

AO. OA. The original Angel. Knasigaste serie vi sett pâ länge, men man känner sig väldigt hemma i vindlingarna.

Letar våningar att köpa eller hyra.

Allt är som det brukar. Med andra ord.

Lilla blogglistan

Tänk vad många fina bloggar jag följde och som aldrig mer är uppdaterade.

Tallrikarna som snurrar

Ni vet det där tricket, eller omöjliga sysselsättningen, när nâgon hâller pinnar vertikalt och pâ vilka man placerar tallrikar som man sätter igâng sâ de snurrar? Och mâste fortsätta snurra, annars faller de i golvet?

Sâ beskrev en kollega känslan av hur det är att hâlla ihop ett arbetslag.
Snurra.
Du mâste ge fart och fâ allt att snurra.

Och hur du än snurrar faller alltid en i golvet.

Eller rättare sagt - hur bra du än är pâ att snurra sâ faller ändâ en alltid i golvet, pâ grund av saker du inte kan kontrollera.

Kan vara en graviditet. Eller en lust att byta jobb.

Sâ är det. Och du stâr där och försöker fâ allt att - fortsatt - snurra.

(DOCK. Du vet aldrig hur bra nästa tallrik kommer vara pâ snurrandets skala. Det fina i optimismens krâksâng - och sâ vidare).

I övrigt: Vad alla är entusiastiska över Amanda Svenssons nya roman!
Spännande!