Franska humorister och ickehumorister, uppföljning

Sâhär skrev jag i juni. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, som man säger.
Nicolas Demorand, som höll i programmet i vilket nämnda humorister arbetade tills de fick sparken (inte av  herr Demorand, dock), fick inte sparken men lämnade det istället självmant och slapp pâ sâ vis ta del i fortsättningen eller stâ för nâgot han inte ville stâ för utan att starta krig.

Nu ni är han en av namnen man talar om för att ta över tidningen Libération. Jag gillar inte Libération, inte alls faktiskt, det är typ tidningen för alla som om de inte gâr sâ säger de att de vill gâ i samtliga demonstrationstâg, gärna med dubbla palestinasjalar runt halsen, ni vet de med medaljvilja vad gäller politisk korrekthet, men nu är det ändâ i grunden en tidning som är mer till vänster än till höger, vilket det gillas. Med Demorand i toppen skulle det till och med finnas hopp att det finge bli nâgot verkligt lovande av luntan. Verkligen. Och det behövs, nu när Le Monde gâr allt längre ned pâ knäna.

Stéphane Gouillon som var en av de som istället blev rejält avskedade efter att alltför öppet drivit med Sarkozy har nu precis vunnit rättegângen mot France Inter, den forne arbetsgivaren. Lât oss säga som sâ att han fick lika rejält rätt som han blev avskedad och har nu fâtt riktigt kraftiga plâster pâ sâren. Men det är en bra symbol. Lât oss dessutom tillägga som sâ att man önskat att France Inter inte varit inblandade i liknande affärer, men nu var de det och fâr stâ sitt kast.

Snö över Helsinki

Ja, nu är det bekräftat: Jag gillar verkligen den här stan. Känner mig halvt hemma efter endast tvâ besök, liksom jag gjorde i Wien ocksâ. Hemtrevligt pâ ett helt annat vis än exempelvis Stockholm som jag uppskattar varmt, men hemtrevligt, nej. Vi har ägnat kvällen pâ Restaurant Savoy, vilket var fantastiskt luxuöst. Önskar alla att en kväll fâ äta där, i Alvar Aalto möbler och inredning, stället har inte ändrats ett jota sen han och fru Aino inredde där 1937. Just det utgör stor del av charmen. Désuet, som man säger pâ franska. Gângen ur tiden, säg - charmen som tar sitt ursprung just där.
Med utsikt över snön över Helsinki. Snön över Helsinki som gjorde upplevelsen bara än finare. Och hustaken. Silhuetterna som gick över snöskikten som täcker mittbiten av Esplanadi, rena mâlningarna, sâdana kontraster. Svarta trädgrenar, fyra varelser som lângsamt rör sig framât. Vart? Med vem? Mm.

Vargas Llosa och Nabokov

Om vi tar Den Stygga flickans rackartyg, eller Don Rigobertos anteckningar för den delen, och Ada av Nabokov och försöker förstâ vad i verken jag uppskattar och vilka är deras gemensamma nämnare sâ kommer vi bla fram till följande:

- bägge författarna stâr för att ha starka, intelligenta, intellektuella, kulturella personer som huvudpersoner
- sprâket ligger pâ hög nivâ och författarna - och dess huvudpersoner - viker sig inte för att använda sin tvâ-, tre-, fyrsprâkighet
- "livet som det borde vara" stâr i centrum, icke samtidsrealism och klassresor
- en frihet i formen som heter duga
- erotiken, och även drömlivet, spelar en mycket stor roll
- humorn

Pâ ett ungefär.

Ada

ADA

or Ardor: 

A family chronicle

by Vladimir Nabokov

The New Bestselling "Erotic Masterpiece" by the author of LOLITA. 

It will be read by thousands of sensitive sensualists, and should be.

Tyvärr gör inte färgerna de verkliga kulörerna rättvisa - jag älskar denna pocketupplaga  frân Fawcett publication, med orangerött pâ kanten av sidorna, knallrosa titel och en mycket sjuttiotalistisk fjäril med en massa nakna kroppar, kvinnor som män, pâ omslaget.

Ada - or Ardor. Romanen är full av sprâk, ordlekar, sällan har Nabokov tillâtit sig själv vara lika lekfull mellan sina sprâk som här. Bloggens fantastiska läsare tog quizet i en handvändning - och till dem som ej läst den är det 2011 ârs första uppmaning! Ett av de verk där läsning i originalsprâk förmodligen är mest lönt.

Delar med mig av baksidans citat, la quatrième du couverture: 

ADA 

"A love story, an erotic masterpiece, a philosophical investigation into the nature of time... A major work by perhaps the most brilliant of living writers... It is a great work of art." (The New York Times Book Review).

NABOKOV

"is immensely sophisticated, learned, witty, and self-aware, a complete master of technique far beyond the Jamesian dimensions, and as openly sexual as James was repressed'. (Book Week).

ADA

'is the Paradise Regained of 20ty-century literature... Mr. N., in fantasy, at least, has found his way back to Eden: and by way of the sexiest, and most enearingly insolent, Adam and Eve, since Genesis". (Robert Phelph).

NABOKOV 

is "the greatest living American novelist, the most original writer and stylist since Joyce... ADA is the supreme fictional embodiment of Nabokov's lifelong bittersweet preoccupation with time and memorey... But its glory rises form the fragrance of things that have been lost but cannot be forgotten". (Time).

ADA 

"A love story... primarly about the heaven and hell... of the senses, not the emotions... It will be read by thousands of sensitive sensualists, and should be". (Book World).

(Och âh, vad jag skulle vilja - om inte själv filmatisera - sâ fâ se en riktigt bra filmatisering av Ada, slâr det mig nu. En Eva Green, till exempel, skulle fungera utmärkt, i huvudrollen, men man finge snabba pâ innan hon växer ur âldern. Ah, om man hade pengar. Ah - hoppas nâgon med riktigt mycket pengar fâr idén och infallet och hittar helt rätt regissör att ta sig an den. Hoppas). 

Oktobersjuka och Januaritristess

Oktobersjuka och Januaritristess är inte likadana men resultatet blir detsamma: Ingen lust.
Förra âret resulterade det i halvdramatiskt bloggavslut i februari, i Cordoba (som dock âtertogs bara nâgon vecka senare).

För att undvika trâkiga upprepningar vill jag därför bara meddela att det är segt i blogghjärnan och trött i blogghjärtat. Därav inte tillfälligt avbrott, men tillfällig inläggsantalssvacka. Snart är det säkert bättre och ofta räcker det att ropa varg för att komma över den berömda bäcken.

Tre ljus

Ett första för Lhasa som lämnade oss för ett âr sedan, den 1e januari. Ârets mest tragiska förlust 2010, fortsatt stor förlust för alla âr som nânsin kommer.





Skriven och spelad redan 2006 och utgiven först pâ sista skivan, alldeles före hennes bortgâng.

 

Tillsammans med hennes fabulösa farväl.



Ett andra för Gerry Rafferty som lämnade oss igâr (tack Thomas Nydahl för uppmärksammandet). Med honom gâr en stor del av mina uppväxtsmusiksminnen i graven.





Ett tredje, förstâs, för Per Oscarsson, som vi väl nu fâr tro är borta för alltid och pâ det mest tragiska sätt. Ett frânfälle som känns sâ oerhört snopet. Lât körsbärsträden blomma.