Affichage des articles dont le libellé est franskt. Afficher tous les articles
Affichage des articles dont le libellé est franskt. Afficher tous les articles

8 déc. 2017

Hommage till d'Ormesson.

Blev fast här ikväl. Quel homme impeccable.
Sâväl han som i som framför kistan. Ett femton minuters hyllningstal - en verklig hymn till såväl J d'O. som till den franska litteraturen. Vilket land jag har äran att kalla mitt❤️.



Talet börjar ca 10 minuter in.

11 avr. 2013

Ursäkta, det här kunde vi verkligen gjort bättre.

Är ingen mening man hör till vardags i detta land.
3 anledningar till nedan dâliga humör (förutom att bli tillropad var tionde minut under ett halvt dygn, samt dâligt väder) är att jag under 3 dagar jagat en leverans som lämnade Danmark den 20 mars och fortfarande inte nâtt oss. Och som sedan fyra dagar är fast ca 1km fâgelvägen bort. Pga att chaufförens lastbil är för stor.

Jaha, men och? Om jag inte ringer er, händer alltsâ ingenting alls menar ni?
Hursâ?
Ja, eftersom den är fast eftersom hans lastbil är för stor och den inte blir mindre heller fjärde dagen - om inte jag ringer händer alltsâ ingenting?
Jaman, du vet sâdana beslut kan ju inte jag ta. Ni fâr ringa tillbaka 08.30 imorgon bitti och prata med chaufförens chef.
För du kan inte ta ett meddelande?
Men jag menar verkligen 8.30, 9 âker chauffören och har han inte fâtt om-order kommer ingenting ske.

Och sâ vidare i all oändlighet, amen.

Det heter: "impossible n'est pas français" - "omöjligt finns ej pâ franska".
Jag säger: Jo.

Samt att jag säger:  "Ursäkta, det här kunde vi verkligen gjort bättre, jag ska hitta en lösning och ringer tillbaka sâ snart jag kan, inom max en timma?", finns inte heller det pâ franska.

Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.

30 mars 2013

Idag - imorgon - Pascal.

Pâskafton. "Är det idag det är pâskafton?" "Tror det". "Igâr var det ju i alla fall lângfredag. Sâ idag, ja? antagande. Imorgon pâskdag - Pâskmândag, lundi de Pâques, typ annandag pâsk". Ja, ni hör ju.

Idag - trädgârdsrensning. Snart är vi där - dvs klara, i vart fall nästan. Imorgon sista elden, och det passar ju bra - pâskeld.
Idag - svampomelett vid hemkomst och ett glas rött, det fâr man väl kalla pâskmiddag? (efterrätt: jordgubbar! närodlade!).
Samt - pâskägg. För di stora. Pâskhare för den lilla. Bägge i choklad och med massa choklad i. Choklad pâ choklad säger vissa är för mycket. Hâller inte med dessa.

Inga pâskkärringar. Det blir inte lika roligt om man är den enda som klär ut sig - och har en susning om varför man klär ut sig. Därför delar jag inte än med mig av denna tradition till en Liten - tids nog fâr hon uppleva det pâ plats.

Imorgon, alltsâ, eldning. Som vi denna fyrtiotredje dag av eldning alltsâ kommer kalla pâskeld.
Samtidigt som vi kommer gillra upp för en rejäl pâskäggsletningsjakt. Skattjakt, heter det, säger Lillan. Likt hon bestämt säger: ou-rra, mamma. Inte h-ourra. Visst. Skattjakt ok. Det kommer ligga smâ glimrande guldägg och folieklädda chokladnyckelpigor bland de trimmade äppelträden, päronträden, de som snart stâr i blom, samt under rosmarinsbusken (som redan gör det. Âh, särdeles finna ljusblâ blommor). Obs, obs, obs. Vi har en trädgârd i vilken vi kan gömma ägg. Gudagâva. Den hemliga trädgârden, precis sâ är det (för den som likt jag själv läste den, Den hemliga trädgârden, med spänningskrupp i magen, yngre, finnes djup förstâelse för vad som menas med det. Övriga fâr ha överseende). Murgröna, gamla stenar, diverse blommor som dyker upp lite här och var. Ett enormt kastanjeträd i det som innan var betesmark för kor; som nu är tänkt bli blomsterängar och kanske till och med parkaktig park. Sâ smâningom. Det tar lite tid för träd att växa.

Det tar lite tid för träd att växa. Som en variant av det gör ont för knoppar att brista. När knoppar brister, jag vet. Men det blir inte lika roligt sâ. Har dessutom lär mig att man har rätt till att tolka litteratur i hög grad. Men har ni sett sâ vârfint det blivit här pâ bloggen? Apropâ knoppbristning.

Idag gick vi där, i gummistövlar, pâ tu man hand, med skottkärra om och om igen fylld med diverse vegatala samlingar. Och tänkte pâ Blaise Pascal. Ni vet väl, det är han som uppfann skottkärran. "Som en fransk Leonardo da Vinci", sa mannen vid min sida. Jomenvisst, sa jag.


                                                                        *

Under det att en annan Pascal hjälper oss med att mâla i köket och det som skall bli vârt sovrum.
Ocksâ känd som Monsieur Pascal. Det var monsieur Pascal som redan sâg till att väggarna som nu omger oss blev vita.

                                                                        *

Le silence éternel de ces espaces infinis m'effraie. Sa han ju ocksâ. De oändliga rymdernas eviga tystnad skrämmer mig. Skulle man kunna översätta det hela med. Och det fâr man ju hâlla med om. En av de mest kända franska meningarna nâgonsin. Om inte sâ för dess rytmik. La chute. Slutbomben. M'effraie. Le silence éternel de ces espaces infinis... m'effraie ! Utropstecknet vore inte för mycket.

(och visst har jag redan tidigare nämnt, apropâ associationsslingor mellan citat, den ypperliga franska romantiteln som i vart fall slumpmässigt, kanske medvetet, inspireras av densamma - Les hommes en général me plaisent beaucoup. Män, i allmänhet, intresserar mig mycket". Även om intresserar inte är helt rätt verb, dock ett av de fâ som fungerar i liknande form Jag tycker mycket om män i allmänhet fungerar EJ lika bra. Samt att "i allmänhet" dâ ej blir lika dubbeltydigt. Nâ).

Pascal. Pâ pâsk. Det är ju mycket passande.

Allt gott till er som tittar in här. En riktigt fin pâskafton önskar jag er!

13 nov. 2012

Aha, tänkte jag. Herr Compagnon är i farten.

När jag slötittade igenom en Journal de Dimanche som lâg pâ cafét.
Aha, dâ herr Compagnon ger ut en roman, självbiografisk, om âren pâ militärskolan.

Mycket intressant. Herr Compagnon har för vana att gâ tillbaka och revisionsläsa sin dâtid, sin inlärning. Det gjorde han i Le Démon de la Théorie, som alla som haft att göra med litteraturstudier borde läsa. Teorins demon. Vad den gör med tanken. Gör, som i bâde gott och ont.

Jag har skrivit om honom förut (bla här och här), denne man som talar om Proust och le temps baroque som han andas. Som föreläser - och leder - litteraturbiten pâ Collège de France, utomordentligt prestigfylld post för denne professor som ocksâ undervisar pâ sâväl Sorbonne (där undertecknad redan pâ den tiden identifierade ett slags ufo bland de andra mer eller mindre - alla dock främst mer - konservativa kufarna) som Colombia.

Här kan man läsa om romanen. Där rebellen anas redan dâ - femton âr gammal och bestämd att bryta med familjens militärtradition för att sadla om till litteraturkunnare.

Här kan man följa honom. Alltid mycket intressant -tyvärr tycks inte feeden fungera, sâ han har än ej fâtt sin välmeriterade plats i högerspaltens blogglista.

30 août 2012

Alltid provocerar det nâgon. Fransk bokhöst.

Mâste han ha tänkt, Richard Millet, som i roll av författare ger ut "Eloge till Anders Breivik".
Millet, känd som "kulspruta" vad gäller provocerande idéer och raka rör arbetar förutom med sitt författarskap som förläggare hos Gallimard - som fö idag annonserar uppköp av Flammarion och därmed blir Frankrikes tredje förlag (dock förmodligen redan i majoritetens ögon vad gäller kvalitet och anor).

Jo. Som sagt. Alltid provocerar det nâgon - och idag skrivs det självklart precis överallt dâ inte bara nâgon men i stort sett alla blivit provocerade.

Pierre Assouline (vars blogg ni finner i högerspalten) skriver intelligent om det. Menar bl a att om han (Millet) och hans förläggare INTE räknat med aggressiv spottkastning sâ mâste de vara dumma i huvudet vilket alla vet det inte (helt) är - och om de istället räknat med det sâ mâste de ocksâ räknat med den aggressiva spottkastningen.

Att vilja provocera är en sak. Att genom litteraturen kunna skriva om allt likt man i högsta kastens komedi skall kunna skratta om allt är en annan. Hm.

15 juil. 2011

News - samt länktips

Läste att Anna Wintor, chefshuvudet för Vogue, i onsdags utnämndes till Chevalier de la Legion d'honneur av alles vâr Sarkozy. Det kan man ju ställa sig frâgande inför.

Läste ocksâ att en fransman pâ tio inte har mer än 3 personliga samtal per âr. Enligt statistik kommen frân en "De ensammas stödorganisation". Det är inte mycket det, tre. Sen kan man ju ocksâ ställa sig frâgande inför definitionen "personligt samtal" - privat samtal? - som ju inte är de lättaste. Även ett "privat" samtal kan vara opersonligt, även en vänskaplig konversation kan hâllas utan att ens snudda hjärtat.

I övrigt hägrade nyligen denna syn i en bokhandel nära mig. Den synen liknar mânga andra, dvs det skandinaviska - eller de skandinaviska är everywhere, skulle man kunna uttrycka det.



Therese Bohman befinner sig i mäkta trevligt sällskap - inringad av diverse skandinaver, och värt att nämna: Lars Gustafssons En biodlares död, nyöversatt, samt, som bordsherre till vänster ingen mindre än Zweig. Gratulerar!

Apropâ skandinavier och Skandinavien hade jag nyligen en herre i butiken - ja herre, de knappa fyrtio, men med ett mycket herre-likt beteende - som noga läst pâ innan han steg in, för att kunna konversa med mig runt det skandinaviska "som ju inte alls bara är geografiskt eller lingvistiskt utan en mycket komplex term, allt beroende ur vilken vinkel man tar den ifrân". Jomenvisst, helt riktigt.

Vidare apropâ skandinaver läste jag Bodil Malmstens Fjortondejulitext om det ständigt stormande folket med den behâllningen - och ocksâ att Per Hagman lämnat Nice bakom sig och öppnat (säsongsöppen) pastisbar pâ Marstrand av alla ställen. Ja, varför inte? Men med varianten pastis hallonsaft? Urrk. Trevligt verkar han ha, dock, och pastisbar är nice. Själv skulle jag gärna ha en cocktailbar, frâgan är dock om jag inte skulle fördricka mig pâ diverse recept, har just nu en fortsatt stark svaghet för campari-juice, som ju dock inte tillhör de värre: champagnecocktailbar, vore inte det trevligt även det? Trevlig vinbar finns det för den delen - för att stiligt gâ vidare till nästa paragraf - pâ Helsingfors flygplats, där man kan dricka all världens vin pâ glas, tillsammans med sofistikerade tapas för om inte en spottstyver sâ nästan. (Det finns inget som heter tapasbar skrattar alltjämt min madrilenska kollega närhelst saken kommer pâ frâga, därav ordvalet vinbar?).

I övrigt, men det rör ju bara mig, längtar jag ihjäl mig efter Medelhavet, alternativt en barnfri mânad i Paris. (Berg i horisonten, skulle ibland ge vad som helst för att livet erbjöd berg i horisonten - vilket ju i sig skulle vara enkelt ordnat i teorin, Madrid tillsammans med kollegan, Korsika alldeles söderut, en grekisk ö, men just nu inte i praktiken). Vilket ju dock stämmer dâligt ihop med planer om Värmland och Helsingfors som semestermâl, för same same but different, är det ju inte ens det. Men sjöar. Och granar.

Avslutningsvis, ytterligare tvâ länktips med gemensam nämnare semestermâl och semestermâlslängtan: apropâ Helsingfors, Peppes blogg Livet & Helsingfors, apropâ Korsika, Saras blogg: Looking for Sara.  Bägge rejält driftiga tjejer, med snitsiga pennor, mycket humor, mycket sensibilitet och stor generositet.
Ni vet, bloggar man smygläser dagligen och slarvat med att lägga in i blogglistan. Nu är det ordning pâ det - hädanefter till vänster!

31 janv. 2011

Franska humorister och ickehumorister, uppföljning

Sâhär skrev jag i juni. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, som man säger.
Nicolas Demorand, som höll i programmet i vilket nämnda humorister arbetade tills de fick sparken (inte av  herr Demorand, dock), fick inte sparken men lämnade det istället självmant och slapp pâ sâ vis ta del i fortsättningen eller stâ för nâgot han inte ville stâ för utan att starta krig.

Nu ni är han en av namnen man talar om för att ta över tidningen Libération. Jag gillar inte Libération, inte alls faktiskt, det är typ tidningen för alla som om de inte gâr sâ säger de att de vill gâ i samtliga demonstrationstâg, gärna med dubbla palestinasjalar runt halsen, ni vet de med medaljvilja vad gäller politisk korrekthet, men nu är det ändâ i grunden en tidning som är mer till vänster än till höger, vilket det gillas. Med Demorand i toppen skulle det till och med finnas hopp att det finge bli nâgot verkligt lovande av luntan. Verkligen. Och det behövs, nu när Le Monde gâr allt längre ned pâ knäna.

Stéphane Gouillon som var en av de som istället blev rejält avskedade efter att alltför öppet drivit med Sarkozy har nu precis vunnit rättegângen mot France Inter, den forne arbetsgivaren. Lât oss säga som sâ att han fick lika rejält rätt som han blev avskedad och har nu fâtt riktigt kraftiga plâster pâ sâren. Men det är en bra symbol. Lât oss dessutom tillägga som sâ att man önskat att France Inter inte varit inblandade i liknande affärer, men nu var de det och fâr stâ sitt kast.

23 juin 2010

Frankrike va mal - humoristernas humorister bannlysta

"Les humoristes n'ont plus droit de cité sur France Inter", lyder en av alla de rubriker som behandlar dagens inrikespolitiska nyhet: Stéphane Gouillon och Didier Porte har blivit avskedade frân France Inter. France Inter's humorister är hädanefter bannlysta.

Detta efter, visserligen, upprepade varningar att "sluta vara lika hârda mot regeringen och Sarkozy".
Vilka de inte lyssnat till men istället gjort dem ännu mer motiverade...

Ironiska humorister, certes, men ack sâ behövda*.
(Eller som nâgon sa: "tidigare presidenter har levt med de som karikyrerat dem" - dagens Ludvig den 14e hugger huvuden som ingen tidigare, tillägger undertecknad...).

De har precis mottagit, som alla andra som blir avskedade, ett rekommenderat brev lydande: Tack och hej. Gâ i förtidspension - utan att passera gâ.

Vilket i sin tur visserligen kan tyckas  passande dâ det imorgon utlysts nationalstrejk pga just pensionsreform.

Det allra, allra trâkigaste är givetvis att Frankrike mister tvâ viktiga och otroligt talangfyllda röster.
Intressant statistik: 2 miljoner lyssnare, dagligen. Det är mao inte ekonomiska orsaker som visar dem dörren. Mycket, mycket trâkigt.
Âterstâr att se var de dyker upp härnäst.

För fransksprâkiga som följer fransk inrikespolitik: klicka, lyssna och njut. 

*liknande virulence har vi inte sett skuggan av i Svedala, sâ gott jag kan minnas.

Lika trâkigt är givetvis att deras lysande - och för en gângs skull, för att vara i detta land, relativt unge chef: Nicolas Demorand, i och med detta lämnat in sin avskedsansökan. 

Vive Sarkozy, Vive les Bleus.