Paris, igen - höst.

Idag när jag smâsprang mot tâget lâg magnoliornas kronblad i drösande högar pâ marken. Likt lönnlöv i oktober fast mars. Grâvit himmel. Smâdugg.

I Paris, samma sak. Locket över Paris, Baudelaires här redan nämnda. Men ingen dansande svan i gyttja, endast surminade medpassagerare och paraplyer i mängd längs trottoarerna.

Denna vecka, konstig vecka. Avgörande vecka. Mao grundfunderande vecka. Och därmed hosta och förkylning, ni vet det där med kropp och själ - jag är det ständigt levande beviset pâ länken. Vet därmed med mig att mândag kväll kommer jag mâ bättre. Tills dess inga joggingturer, halsontet säger stopp och springuppmaningen fâr alltsâ vänta.

Nu tänker jag lâta locket ligga där det ligger, över mig. Läste hos Sara om omelettuttrycket inte heller jag kände till. För att fâ till en omelett mâste nâgra ägg krossas. Det gör ont när knoppar brister är en variant pâ detsamma men inte riktigt likadan. Ska man vara fin fâr man lida pin, ocksâ. Variant alltsâ, men inte heller den riktigt likadan. "Man mâste helt enkelt ta sig igenom det", en annan.

Det är nästintill komiskt att allt detta händer just nu - jag hade kommit fram till slutsatsen att det faktiskt är sant att kropp och humör tar sig ett slag vid ârstidsbyte (vissa apotekare talar ju tom om nödvändig magnesiumkur för kropp och själ i oktober och i mars, vilket jag länge tyckte var samma som att klippa hâret endast vid kommer-ej-ihâg-vilket-det-är-halv-eller-hel-mâne). Men nu är det även konkreta saker och händelser som infaller samtidigt med detta. Ocksâ det styrt av andra krafter? Tror icke!

Hursomhaver. Idag, viktigt möte. Imorgon, viktigt möte. Mândag, viktigt möte. Sen.

Och jag vet att det kommer kännas fantastiskt pâ andra sidan. I vart fall för mig, och jag hoppas ocksâ för övriga inblandade.

One more cup of coffee for the road

Ah, mina vänner. Det är en vemodig resa ikväll hem pâ tâget frân huvudstaden, efter middag med en av de personer som spelat störst roll i mitt liv de senaste 5 âren och som nu, snart, förmodligen inte kommer spela nâgon mer roll. I vart fall inte lika aktivt, inte pa samma, regelbundna sätt.

Ocksâ var det ju det där med bloggkärlek, länkkärlek.
Ja, för kanske är det just därför jag blir extra berörd av Thomas Nydahls 3 senaste inlägg ikväll. En ung italiensk författarinna, Etty Hillesum, âterigen Etty Hillesum - i en "lista" nyligen kom frâgan vilken bok man ger bort och Gud vet hur mânga exemplar av Hillesums dagbok jag givit bort... - och, sist: One more cup of coffee for the road. Hade jag inte suttit pâ tâget där jag nu sitter hade jag youtubeletat som en galning för att fâ er att lyssna till Dylans toner (hur är det, är det Linda Ronstadt i kören? En av de mer begâvade ladies vad gäller att fâ verkligt liv och anledning till en kör...).

Och sedan Thomas fina ord att ta med sig in i natten:
"(...) det är snarare en uppfordrande inställning: att varje dag leva så som jag önskar att livet borde levas".

Just den inställningen var anledningen till att kvällens middag gick i vemodets ton.
Uppdatering: Nu är jag hemma och konstaterar att ni kan se och lyssna till Bobs stämma hos Thomas. Fast - ny uppdatering: det gick för fort igârkväll och Thomas har helt rätt i att rätta mig: ni kan där lyssna till Roger McGuinns version som ju inte gâr av för hackor den heller. 

Kort bokenkät - Happy Sally

Titel: Happy Sally
Författare: Sara Stridsberg
Just nu pâ sidan: Utläst 
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
För nâgra mânader sedan försökte jag mig pâ Stridsbergs omtalade Drömfakultet, det gick sâdär. Nâgot jag sedermera skrev om här. Skam den som ger sig, tänkte jag och öppnade Happy Sally, hennes debutroman. Det visade sig vara en god idé; romanens tvâ kanalsimmerskor vars historier löper parallellt, separerade av ett femtiotal âr, berättelsen ur dottern till den senares perspektiv som ser hur hon sakta men säkert förlorar sin mamma till havet, griper en. Det är inte en historia det rör sig om, alltsâ, det är flera och för en debutroman är behärskandet av sammanflätningarna imponerande. Ofta fâr den mig att tänka pâ Jacques Werups Den ofullbordade himlen (man bla kan läsa om här) - där Elsa Andersson är en annan ung dam med mer än ett lager skinn pâ näsan, fast besluten att bli Sveriges första fallskärmshopperska, kvinnliga pilot, att inte vara kvinna framförallt men individ. Här är det Ellen som har simmandet i blodet, inte bara mâlet av självförverkligande fast inpräntat i sinnet, men mâlet att slâ sig själv - nâgot dottern ser och sorgset förstâr. Den minner ocksâ om Werup i sprâket, i bilderna, i stämningarna. 
Skam den som ger sig, tänkte jag alltsâ när jag slog upp den - skam den som ger sig, tänker jag âter och har inte bara Drömfakulteten högt upp pâ läslistan men ocksâ Darling River, alldeles nyligen inhandlad. Fortsättning följer.
Betyg: 4.

Tidsskifte - en epok gâr bokstavligen i graven.

Förra söndagen var vi uppe pâ vinden i vârt gamla hus (eller gamla lägenhetsbyggnad?) och hämtade hem en av de sista kartongerna. Idag krävdes utrensning och den är nu klar.

Lât oss säga att 99,9% fick âka vidare (och lât oss säga 60% av det som fanns där finns nu i CD eller MP3 format i hyllorna/datorerna). Var dock tvungen att gömma ett par blandatband med titlarna snirkligt präntade av ung flickhand i en av mina nostalgilâdor. Samt tvâ av de allra första jag nâgonsin ägde. Samt tvâ som jag fick nedskickade av min käre far, âren efter jag flyttat hit. Sâdant han skickade bara för att han tyckte jag skulle lyssna pâ dem. Och jag höll och hâller med. Sweet.

Pedro Paramo - uppföljning

Bara som en liten uppföljning angâende Pedro Paramo dâ de korta bokenkäternas idé om en bok oftast skrivs ned mitt i läsningen - och därmed ofta förändras/-ts när boken tagit slut (till det bättre eller till det sämre), vill jag bara följa upp genom att säga att den nu är utläst. Och att 5:an stâr sig.

En roman som i sig är som en oändlig orimmad dikt; prosa-poesi när det är som bäst. En väldigt vacker läsupplevelse.