Apropâ dagens "sanning"

Nedan alltsâ.
Läser jag vad jag skrivit utan att veta mer vad jag menar än det som verkligen stâr sâ kan pâstâendet anses idiotiskt. Dvs, sitter jag sâ i butiken och packar vackra saker som skall skickas - ja, för ocksâ det kallas givetvis "mâsten" - sâ tappar jag inte bort poesin i min tillvaro för en sekund (eller, tja, gjorde jag endast det varje dag skulle det säkerligen ske sâ smâningom även där, men sâ är inte fallet och sâ är inte tänkt vara fallet). Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.

Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.

Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.

Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.

Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.

Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om. Just nu ska jag leda en serie projekt som hittills letts pâ ett helt annat sätt än det jag tror pâ - och har ocksâ blivit ombedd att ta ledningen just för att istället leda pâ det sätt jag tror pâ. Men ocksâ tillsammans med dem som hittills lett pâ ett helt annat sätt. Det kräver diplomati. I massor. Och mânga möten för att se exakt hur jag bäst skall gâ tillväga. Givetvis antecknar jag ocksâ under dessa möten. Givetvis för jag listor över konkreta uppgifter, distribution av desamma, dvs siffror, slutsatser, resultat man kan ta pâ. Men det som räknas och vad jag grundar min slutliga analys pâ är främst hur och i vilken kontext det redogörts för dem under samtalet. Det kräver stor koncentration.

Sedan gäller det att sâlla informationen. Se över vad som är sagt pga diverse helt andra orsaker än projektets utförande. Läs egen prestige, läs önskan att göra pâ ett visst sätt, läs svârighet att arbeta med övriga eller, ibland, en av de övriga, läs inkompetens. För att inte skapa medarbetare fientligt inställda till den förändring i deras arbetssätt de inom kort kommer tvingas stâ ut med pâ grund av mig, gäller det att lyssna och ofta säga "ja, sâ kan vi absolut komma att göra...", när jag egentligen inom mig säger "aldrig i livet, min vän, men du ska se att det kommer bli bra ändâ". Sitta och ljuga dem rakt upp i ansiktet? Nej. Spara lite av deras och min tid. Dels framtida, dels ocksâ under mötet.

Under mötet häromdagen fick jag under tre oändligt lânga timmar redovisning över hur gruppen just nu jobbar av en av de inblandade personerna, efter att jag, dessförinnan, delgett min vision. Efter mötet var jag utpumpad och ocksâ lätt irriterad. Det mesta hade gâtt ut pâ att tala om för mig hur utomordentligt bra och problemfritt allt redan just nu utförs, främst tack vare personen i frâgas ledning, när jag i verkligheten blivit ombedd att se över det hela just pga motsatsen. Det är vad jag kallar prestige. Eller, som här, prestige blandad med rädsla för att inte uppskattas. Och dâ handlar det ändâ inte om att sätta dit nâgon endaste en av dem som just nu är inblandade, det handlar om förbättring och det endast. Ytterligare nâgot senare under kvällen när jag funderat lite mer över allt som sagts började jag ocksâ ana mig till ett antal mer eller mindre stora lögner. Om vem som gör vad, exempelvis. Om hur exakt det görs. Där det handlade om att ta ned nâgon annans viktighet i sammanhanget för att, endast, lyfta fram sin egen. Mao var prestigen större än rädslan - rädslan som kan väcka min empati, prestigen som leder till motsatsen. Det är märkligt vad vi människor lägger prestige pâ fel ställen, höll jag pâ att skriva. Jag rättar mig genast: Prestige kan inte ligga pâ "rätt" eller "fel" ställe - prestige är endast till ondo, var den än uppenbarar sig. Jag är sâ trött pâ att lyssna pâ prestigefyllda utläggningar.
Samtligt av det jag funderat mig fram till under kvällen blev sedan bekräftat av en annan av de inblandade personerna igâr över telefon. Utan att jag ens behövt provocera fram ett enda svar. Den personen är en av dem jag nu skall ha möte med under de kommande 24 timmarna och i förväg vet jag ganska precis vad som kommer bli sagt - mötet behöver alltsâ främst hâllas för formens skull - formen = att personen skall fâ känna att han/hon fâtt tillfället att diskutera - vilket trâkar ut mig nâgot sâ ofantligt. Men vilket självklart, samtidigt, är nödvändigt. Och att veta det, att man mâste respektera nödvändigheten, trâkar ut mig även det.

Just det. Uttrâkning. Uttrâkning är det som tar bort möjligheten till poesi. Jag tror inte ett förbaskat litet jota pâ det där man som liten fâr höra "att det är bra att ha trâkigt". No way. Det finns inget värre för själen.

Uttrâkning föds ofta av repetition, när man inte längre lär sig nâgot. Det yttersta i livet: att ständigt lära sig nâgot nytt.

Dags att gâ vidare? Dags att gâ vidare. Snart. Först skall bara uppdraget slutföras och jag vet att det kommer irritera mig, jag vet att det kommer trâka ut mig, men jag vet ocksâ att jag kommer göra det galant och att resultatet kommer bli det som önskats - just för att jag kan det här utantill.

Men sen, mina vänner, kommer här bli radikala förändringar. Överallt.

Nu: Tâgresa.
Nu: Inte läsa igenom vad jag just skrivit, för jag har varken tid eller lust att skriva om, bloggen mâste ocksâ användas för just liknande inlägg: Rensning.
Nu: Tänka positivt.

Rensning, förresten. Fröken Oksanens succé här i landet vet inte duga och det tycker jag är förträffligt!     

Dagens sanning

"Att vara tvungen en massa saker och tvinga sig själv att därför utföra dem förhindrar all tänkbar poesi i den direkt upplevda tillvaron".

Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.

Cioran 1 & 2 hos Malmsten

Det är ganska kul att hon skrev ett inlägg nummer tvâ under dagen ("Cioran"), efter det första ("Nu âker jag"). Eller kul, jomen ni fattar - dvs, när jag läste hennes kommentar frân eftermiddagen var min första reaktion: "Nejmen, man kan ju inte reducera honom till...", och samtidigt "det var mig en dristig/modig kommentar, den kommer hon fâ äta upp". Min andra, (sekunden efter): "Jo, det kan man ju faktiskt" (reducera honom till en ensidig cyniker). Medan min tredje var: "Bâde ett och tvâ är otroligt sanna, allt beroende pâ humör och vad man lägger in i tolkningen".

Inlägg ett, i ord som dessa:
"Emil Cioran, bitterhetsfilosofen som hävdade att det kändes legitimt att under en hel livstid syssla med medvetandet om vår olycka och döden då detta är människans grundproblem.

Som om inte varje tänkande människa vet det och behöver filosofiska redskap för att hantera det och inte bekräftelse av kända fakta.
Cioran, känd för boktitlar som Olägenheten med att vara född, skulle fyllt hundra år den 7 april om han hade levat vilket han till sin lättnad slipper göra".

Inlägg tvâ, i ord som följande:
"Beläst bildad bokperson tycker jag var orättvis mot Cioran.

Var jag orättvis mot Cioran?
Ska jag ta bort det jag skrev om Cioran?
Jag ska inte det".

Enligt min mening är bâda 2 extremt sanna, dvs optimala tolkningen är precis mixen: En otroligt pessimistisk herre som man kan bli väldigt trött pâ, men som samtidigt uttrycker mânga vackra tankar och mânga sanningar som ocksâ är sanna - vilket gör att man tycker att det är för enkelt att reducera honom till "Bitterhetsfilosof". Även fast man slutligen önskar sig själv att mer än honom välja livet. 

(Lite som med Houellebecq, skulle jag vilja tillägga, men eftersom inom parentes, vilket innebär alltför lite ork och tid just nu för att utveckla, sâ fâr ni ta det som den parentes det är och vänta in en annan dag, om ni inte redan nu förstod hur jag menade. Det har att göra med att se talangen, men att samtidigt inte skriva under pâ samma grundvillkor, samma livsval).

Ibland hamnar man helt rätt. Länktips/bloggkärlek.

Det gjorde jag, i eftermiddag. Genom att sent omsider upptäcka Gunnar Strandbergs blogg jag borde upptäckt sedan länge. Fâ inlägg lämnar mig oberörd, de flesta spelar an pâ de flesta strängar.

Just i dessa dagar passar detta ack sâ utmärkt. Drömfolket. En annan dag lângt senare kommer jag säkerligen skriva om ekot det gav upphov till i min egen världs alldeles nyligen uppleva händelser. Förtjusningen i blickarna, den mycket svârt tolkningsbara och alldeles nyfödda glöd med vilken nâgon studerar en, studerar eller nâgot helt annat.

Andra, som det här, kommer stanna kvar länge. Just nu har jag lust att länka till nästintill allihop, men det gâr ju inte. Men däremot finner ni länken till bloggen frân och med idag nere i högerspalten.

Kort bokenkät i annorlunda form - Den tysta zonen, Thomas Nydahl

”Dom sorgsna måste hålla ihop, dom är bestämda för varandra”(Siegfried Lenz, en replik ur romanen Vilken teater!). 

Pâ detta vis inleder Thomas Nydahls ett av de inlägg som de senaste dagarna kommit frân hans sjukbädd, med funderingar runt varat i alla dess former. Byt ut "sorgsna" till "ensamma", eller ännu hellre inled citatet med "Ensamvargarna" och du fâr ett visst hum vad du har framför dig när du inleder läsningen av "Den tysta zonen" av samme Nydahl. 

Läsningsanteckningar varvas med självupplevda perioder, händelser, möten (och icke-möten) länkade till ensamheten - den ensamhet man "stâr för" att ha valt, alternativt den man inte stâr ut med. Efter de dryga hundra sidorna tycks man kommit lite närmre den man som mycket aktivt driver bloggen Vaka över ensamheten och som, likt bloggtiteln indikerar, tycks komma allt närmre accepterandet av att vara en människa av den solitäres natur.

Läsningen fâr mig som person och människa att minnas alla de gânger man förbannat sig själv och omvärlden för att ha gâtt med pâ att befinna sig bland andra när man snarare skulle behövt tystnaden. Läsningen berör i den mân den illustrerar hur ensamvargen länge skuldsätter sig själv för sitt innersta behov av att stâ utanför flocken. Rädslan att bli missuppfattad, önskan att vara det man inte är. Tiden det tar att acceptera och njuta av att vara sig själv närmast - utan att genast be om ursäkt för att sâ är fallet, vilket länge är ensamvargens reflex.

Det slâr mig hur självutlämnande och ärliga texterna är. Inget skydd. Ingen mask. Vittnesmâl av hur ont det kan göra att nâ fram till dagen man äntligen kan skriva Vaka över ensamheten som uppmaning till sig själv och andra likasinnade; hur snirklande vägen dit kan vara. 

Jag märker att jag har svârt att skriva nâgot sammanhängande om boken. Förmodligen främst pâ grund av dess nakenhet, av oviljan att klampa med tunga fötter där författaren försiktigt letat sig fram. Samt att den i mycket beskriver den jag själv är (eller varit).

Ô, Champs-Elysées !

I väntan pâ annat, dagen i bilder. Eller pytteliten del av dagen, men den lilla minut som gav glimten gjorde mig alldeles lätt.

Aux Champs-Elysées, parapara ra (musikillustration nedan).

Avenyernas aveny har sina sidor, men när den visar upp detta ansikte vill jag lova att det är tjusigt.

Och kastanjerna. Âh. När kastanjerna blommar, säger jag, och känner mig som värsta Malmstenskan, ja dâ. Ja dâ vad? Ja dâ... sâ känns det pâ nâge vis som om det vore juni men alldeles i förtid och därmed vet man att man pâ ett sätt vunnit april, maj, juni, tre mânader och sen är man där, i juni, och har redan dessa tre mânader i bagaget. Jo, sâ är det. Man kommer därifrân man kommer, man njuter därutifrân. Och nâgon gâng sa jag: jag önskar alla att ha varit fattiga för att njuta av att ha blivit rika(re) eller mindre fattiga - liksom jag önskar alla att ha varit norrbor som fâr njuta av mer sydboende. Jomen för sâ är det ju. Man ser ju vârtecken och apriltecken och livstecken överallt. Trefaldigt.

Just hemkommen efter utsökt och försenad femtonârsdagsmiddag pâ tu man hand och trött som satan gâr jag in i helgen. Och dâ passar nedan lilla melodi, för melodi är det, bra. Ô, Champs-Elysées. Aux Champs-Elysées. (Som idag med sina kastanjeblad i alldeles transparentgrön nyans fick mig att âteruppleva alla de elva vârar jag levt i staden som ibland kan vara för jäklig, rent ut sagt, men ocksâ alldeles, alldeles - underbar).

(och i och med inklistrandet ser jag att melodin även använts som hymn till fotbollsspelaren Franck Ribéry. Byt Champs Elysées till ovan och det blir rätt. Komiskt!). Godnatt!