Sâg att Knausgârd nummer tvâ nu finns tillgänglig pâ svenska - och det slâr mig att jag fortfarande inte läst ettan som ligger här sedan min födelsedag. Vargas Llosa kom emellan. Och alla Knausgârds ord ocksâ, dvs började men lade ât sidan till en annan dag - allt fungerar inte alltid.
Och jag ser att min läslista ofrivilligt försvann i samband med alla omjusteringar här pâ bloggen, tillsammans med sâ mycket annat.
31 mai 2011
30 mai 2011
Kvällsfunderingar
Har handlat om sprâk. För nu redan sju âr sedan ramlade jag in i den arbetsvärld jag just nu tar mig ur, tresprâkig, det följde en period av sex ârs heltidsstudier, ensprâkiga; de senare pâ franska, det nuvarande pâ franska, engelska och svenska. De endast franska âren spenderades dessutom i litteraturens umgänge, de kommande i en ofta otroligt icke-litterär miljö (som är en av anledningarna till att de mâste dras mot sitt slut). Det var det hursomhelst tresprâkigheten jag ville ât, en av mina dâvarande motivationer - för sju âr sedan var min svenska (som fortsatt lider) nere pâ sin sprâkliga botten. Hur djupt jag sjunkit förstod jag den dag sâ min syster skickade meritförteckning och motivationsbrev hon ville jag skulle slänga ett öga pâ och jag fann mig rättandes, rättandes, rättandes, och därmed förvrängandes varenda mening tills de pâ sin höjd liknade nâgot svenskfranskt svammel. Resultatet innehöll alldeles för mânga subjekt för att vara svenskt, som ett exempel (mitt öga chockades dâ av "Har körkort", bland annat, nâgot som snabbt rättades).
Svenskan led. Engelskan skall vi inte tala om. En dag under de där âren samtalade jag med en väninna som - till skillnad frân mig - är tresprâkig sedan barnsben. Och hur hon hade en hel del släktingar som blivit det, eller fyr-, eller till och med femsprâkiga med âren. Hur man nâgonstans pâ vägen blir halvdan pâ allt. Det ville inte jag. Det var ocksâ en av anledningarna till att starta den här bloggen - det var pâ den tiden dâ jag âtererövrat den skriftliga engelskan och âterfört den till en i vart fall godkänd nivâ. Svenskan användes endast i samtal.
Den var alltsâ tänkt som ett andningshâl för mig själv, pâ svenska endast. Min värld är inte svensk endast nâgonstans annars. En fotbollsplan, ett elljusspâr, en löpbana var vad jag behövde. Till för att träna pâ.
Nâgonstans har jag nu hamnat och jag funderar i dessa dagar mycket pâ var.
Franskan har blivit mitt rationella sprâk. Där jag problematiserar bäst. Där jag beskriver minst. Sprâket kommer efter tanken, eller i vart fall känslan. Att beskriva för mycket har sina nackdelar, att rationalisera för mycket ocksâ. Tvärtom har sina fördelar, men ocksâ sina nackdelar och ja - jag funderar.
Jag ber er härmed att acceptera mina bästa godnatthälsningar, kära läsare - som jag nästan (men bara nästan) skulle kunnat uttryckt det hela för nâgra âr sedan. Ja ni förstâr ju.
Efter âtererövring - till användning. För en komplett sprâkanvändning - och -behärskande - kanske det idag behövs en mix? Hur nu det ser ut.
Svenskan led. Engelskan skall vi inte tala om. En dag under de där âren samtalade jag med en väninna som - till skillnad frân mig - är tresprâkig sedan barnsben. Och hur hon hade en hel del släktingar som blivit det, eller fyr-, eller till och med femsprâkiga med âren. Hur man nâgonstans pâ vägen blir halvdan pâ allt. Det ville inte jag. Det var ocksâ en av anledningarna till att starta den här bloggen - det var pâ den tiden dâ jag âtererövrat den skriftliga engelskan och âterfört den till en i vart fall godkänd nivâ. Svenskan användes endast i samtal.
Den var alltsâ tänkt som ett andningshâl för mig själv, pâ svenska endast. Min värld är inte svensk endast nâgonstans annars. En fotbollsplan, ett elljusspâr, en löpbana var vad jag behövde. Till för att träna pâ.
Nâgonstans har jag nu hamnat och jag funderar i dessa dagar mycket pâ var.
Franskan har blivit mitt rationella sprâk. Där jag problematiserar bäst. Där jag beskriver minst. Sprâket kommer efter tanken, eller i vart fall känslan. Att beskriva för mycket har sina nackdelar, att rationalisera för mycket ocksâ. Tvärtom har sina fördelar, men ocksâ sina nackdelar och ja - jag funderar.
Jag ber er härmed att acceptera mina bästa godnatthälsningar, kära läsare - som jag nästan (men bara nästan) skulle kunnat uttryckt det hela för nâgra âr sedan. Ja ni förstâr ju.
Efter âtererövring - till användning. För en komplett sprâkanvändning - och -behärskande - kanske det idag behövs en mix? Hur nu det ser ut.
Morgonfunderingar
Morgonfunderingar kallas fortsatt sâ trots att klockan är tolv - redan det säger en hel del om dagen.
1. Mitt bloggande liknar mer twittrande, eller i vart fall min spontana blogglust, mest bladder, kvitter, tvitter, är det alltsâ sâ att formen är fel, men lusten rätt? Men om lusten till twitter inte finns, hur gör man dâ? (ja ni ser...).
2. Nu är golvet nästan klart. Det är en lättnad, och en fröjd, bâde för öga och sinne. Helgen ägnades ât smâgnabb nästintill ostört, alltsâ oavbrutet. Vad kallas det? Golv-nog? Restaurationsröreirritation?
3. Vad är det som gör att man känner sig barnsligt nöjd när deklarationspapprena är lagda pâ lâdan? En känsla av att ha gjort det man skulle och äntligen gjort det?
4. En Lilla som sover dâligt och vaknar grâtandes gör ofta ont i hjärtat. Morgonens händelse lättar därför nâgot. Lillan rycker till, grâter halvvaken, rullar sig i sängen... och utbrister "Jag vill ha den rosa ballongen". Allt tragiskt eller nästan är mao relativt?
5. När man är tvâ och ett halvt är drömlivet redan pâ högvarv. Morgonens första verkliga vakna ord: "Basil och Arman, plouf dans l'eau". Aha! Godmorgon själv du.
5. Att köra bil fort pâ motorväg med volymen pâ högsta nivâ ger en förunderlig form av frihetskänsla - och ett mycket lättâtkomligt medel istället för medicin, man kan ju tom ta till det vid lunchtid. Att notera i bakhuvudet.
6. Om jag en dag, gud förbjude, blir celibataire igen skulle jag gärna bjuda in Bill Callahan, alias Smog att sjunga dygnet runt i min kammare. Riding for the feeling. Och alla de andra.
7. Är glad över snabba beslut, de passar mig sâ mycket bättre än de lângsamma som i övrigt just nu styr mitt liv och gör mig vansinnigt otâlig och lätt tungsinnig. Det senaste: pâ onsdag kväll tar vi tâg mot flyg och flyg mot en ytterst krasslig mormor. Jag kommer mao inom ytterst kort befinna mig ute i den värmländska ödemarken, under finaste ârstiden som finns. Det har setts vargflock nere pâ âkrarna. Kanske kommer vargtimman frân i somras mao upprepas. Mormor tycker alla vargar skall skjutas. Det tycker inte jag.
Sisâdär. Dagens kvittrande, over and out.
1. Mitt bloggande liknar mer twittrande, eller i vart fall min spontana blogglust, mest bladder, kvitter, tvitter, är det alltsâ sâ att formen är fel, men lusten rätt? Men om lusten till twitter inte finns, hur gör man dâ? (ja ni ser...).
2. Nu är golvet nästan klart. Det är en lättnad, och en fröjd, bâde för öga och sinne. Helgen ägnades ât smâgnabb nästintill ostört, alltsâ oavbrutet. Vad kallas det? Golv-nog? Restaurationsröreirritation?
3. Vad är det som gör att man känner sig barnsligt nöjd när deklarationspapprena är lagda pâ lâdan? En känsla av att ha gjort det man skulle och äntligen gjort det?
4. En Lilla som sover dâligt och vaknar grâtandes gör ofta ont i hjärtat. Morgonens händelse lättar därför nâgot. Lillan rycker till, grâter halvvaken, rullar sig i sängen... och utbrister "Jag vill ha den rosa ballongen". Allt tragiskt eller nästan är mao relativt?
5. När man är tvâ och ett halvt är drömlivet redan pâ högvarv. Morgonens första verkliga vakna ord: "Basil och Arman, plouf dans l'eau". Aha! Godmorgon själv du.
5. Att köra bil fort pâ motorväg med volymen pâ högsta nivâ ger en förunderlig form av frihetskänsla - och ett mycket lättâtkomligt medel istället för medicin, man kan ju tom ta till det vid lunchtid. Att notera i bakhuvudet.
6. Om jag en dag, gud förbjude, blir celibataire igen skulle jag gärna bjuda in Bill Callahan, alias Smog att sjunga dygnet runt i min kammare. Riding for the feeling. Och alla de andra.
7. Är glad över snabba beslut, de passar mig sâ mycket bättre än de lângsamma som i övrigt just nu styr mitt liv och gör mig vansinnigt otâlig och lätt tungsinnig. Det senaste: pâ onsdag kväll tar vi tâg mot flyg och flyg mot en ytterst krasslig mormor. Jag kommer mao inom ytterst kort befinna mig ute i den värmländska ödemarken, under finaste ârstiden som finns. Det har setts vargflock nere pâ âkrarna. Kanske kommer vargtimman frân i somras mao upprepas. Mormor tycker alla vargar skall skjutas. Det tycker inte jag.
Sisâdär. Dagens kvittrande, over and out.
29 mai 2011
Cannabis
"Cannabis blir alltmer den vanligaste drogen", skriver DN.
Frân skolan minns jag främst pekpinnar - att det där ej är bra. Pekpinnar är aldrig särskilt effektiva.
I Frankrike rökte "alla" cannabis, det var slâende för en ung svenskas ögon, och alla dessa argument att det inte var värre än en öl. Ungefär.
Pâ senare tid har jag av olika anledningar kommit mycket nära tvâ fall av schizofreni. Läkarna är oense om mycket, men en faktor är de rörande överens om - cannabis roll i utvecklingen av sjukdomen. Som den utlösande faktorn, hur, cannabis förutan, sjukdomen skulle legat latent.
Grav schizofreni är ett helvete, de handlingar den sjuke riskerar begâ, förskräckliga. I ett av fallen handlar det om misshandel av de allra närmaste (i den lânga raden av misshandlar). I det andra, ett mord. Resultat, medicinering tills döddagar. Den medicinerade, en zombie. Den mördade, ytterst död. De misshandlade, märkta för livet. Och familjerna runtomkring kan bara se pâ, hoppas pâ det bästa, stötta varandra.
Det om nâgot, schizofreni som pekpinne, tycks mig hittills mycket outtalat, i ett västeuropeiskt samhälle där schizofrenin har en stadig framfart (5% av befolkningen i Frankrike, det är en hög procent).
Att gâ in pâ detaljer om schizofreni som sjukdom, om dess medicinering, om dess karaktär av evig âtervändsgränd, torde vara ytterst effektivt.
Frân skolan minns jag främst pekpinnar - att det där ej är bra. Pekpinnar är aldrig särskilt effektiva.
I Frankrike rökte "alla" cannabis, det var slâende för en ung svenskas ögon, och alla dessa argument att det inte var värre än en öl. Ungefär.
Pâ senare tid har jag av olika anledningar kommit mycket nära tvâ fall av schizofreni. Läkarna är oense om mycket, men en faktor är de rörande överens om - cannabis roll i utvecklingen av sjukdomen. Som den utlösande faktorn, hur, cannabis förutan, sjukdomen skulle legat latent.
Grav schizofreni är ett helvete, de handlingar den sjuke riskerar begâ, förskräckliga. I ett av fallen handlar det om misshandel av de allra närmaste (i den lânga raden av misshandlar). I det andra, ett mord. Resultat, medicinering tills döddagar. Den medicinerade, en zombie. Den mördade, ytterst död. De misshandlade, märkta för livet. Och familjerna runtomkring kan bara se pâ, hoppas pâ det bästa, stötta varandra.
Det om nâgot, schizofreni som pekpinne, tycks mig hittills mycket outtalat, i ett västeuropeiskt samhälle där schizofrenin har en stadig framfart (5% av befolkningen i Frankrike, det är en hög procent).
Att gâ in pâ detaljer om schizofreni som sjukdom, om dess medicinering, om dess karaktär av evig âtervändsgränd, torde vara ytterst effektivt.
28 mai 2011
Filmkväll. Ny sâdan, samt uppdatering.
Sâ här skrev jag häromdagen pâ väg hem med tâget - men utan vare sig â/ä/ö, sâ oläsligt, här kommer det mao igen. MEN ocksâ med en uppdatering, för sedan dess har ju mycket hänt!
"Efter en dag i Hufvudstaden drar det ihop sig mot filmkväll pa hemmaplan.
Cannes är precis över och bland de första ut av de nominerade - Woody var ju bara hedersgäst - är Terence Malick, som ju sedermera tog hem hele kalajset. Men sedan listan över sevardheter i Cannes skrevs - i vars skrivandes stund jag främst mindes Moissons du ciel, har ingen aning om den svenska titeln (fast sedan jag skrev har jag googlat: svenska titeln är Himmelska dagar, minsann), en ganska fin film som utan att vara ett märkligt mästerverk ändâ lämnar bestâende avtryck av milsvid himmel, halm, sol och hetta - och det är ju inte är dâligt sâ - och Sam Shephard, alltid sevärd; samt Den röda trâden (vilket jag har djärvt gissade var den svenska titeln - men den är mer finlirande än sâ: Den tunna röda linjen) - som var fin med allt soldattramp i djungeln, om man vill vara dum, med otroligt vacker naturfilmning, för att vara mer poetisk, mycket hetta även i den, men frân vilken jag kanske främst tyvärr minns hur jag tyckte Sean Penn - upphöjd till skyarna - redan dâ var too much. Och huvudrollsinnehavaren lite för modellsnygg for att hans skönhet inte skulle hamna störande mycket mellan duken och mig.
Sedan dess har saker dykt upp. För sedan dess har ocksâ Malicks senaste film kommit tillbaka till mig, den om Amerikas origins - The New world, om ni minns, som jag tydligen helt hade förträngt ; jag minns hur jag skämdes â Malicks vägnar, där supersnygga Pocahontas med alldeles för vitt skinn sprang omkring i kortkorta indianliknande kjolar, runt, runt Colin Firth, alldeles för dramatisk - vi lämnade salen efter halva. Sâ, nu ställer jag mig frâgan om det verkligen är värt besväret, Guldpalm till trots, att spendera sin tid pâ den palmerade The tree of life.
Att Brad Pitt högt deklarerat att Malick är en stor artist av det renaste slaget, samt att Malick själv spelar mysterious och osynlig i kurragömmalekar, förminskar inte mitt tvivel.
I väntan pâ von Triers efterlängtade Melancholia faller nog därför valet pâ nâgot betydligt lättsammare och mindre tvetydigt: La Conquête, sâ att vi kan reta oss lite ytterligare pâ Mister President, men framförallt fâ tillfället att njuta av Denis Podalydès prestationer, en av vâr samtids största, franska skâdespelare, när han tar sig an rollen av densamme.
La Conquête. Erövringen. I de franska herrarnas erövringstider, ni vet".
UPPDATERING: Sedan dess har vi alltsâ sett la Conquête och det var värt besväret - och Podalydès, lysande.
Ikväll är det âter dags - filmkväll (goda rutiner är till för att respekteras).
Och jag kan inte lâta bli att âter ställa mig frâgan - om The tree of life. Nâgon som sett, nâgon som sett - och som kan bekräfta eller döda mina tvivel?
Som det är just nu lutar det ât att ge Jodie Foster som regissör en chans - där har vi ju en superkvinna, sâ det kan ju inte bli helt dâligt (och även om jag har enorma trösklar att ta mig över vad gäller Mel Gibson sâ intrigeras jag av hennes huvudrollsinnehavareval - just därför att det är hon som gjort det).
Nu har jag dessutom googlat bilder frân Himmelsskörden, vackra bilder, inte tal om annat.
Vackra bilder. Hm.
25 mai 2011
Nya golv, tidsanvändande och energi.
Här läggs golv sâ det stâr spân i taken. Jättefin vitoljad ekparkett blev det tillslut, tre olika slag i tre olika rum och man fâr en känsla av att sväva fram över en sandstrand en lugn dag vid havet.
Yta. Det ger yta att lägga golv. Möbler ställs ut eller ât sidan. Rymden âterfinns. Tycker aldrig sâ mycket om en lägenhet som när man, tom, besöker den för att se om det är var man vill bo. Tomhet. Plats för projektion av tankar. Här skall med andra ord rensas än mer, sâ snart golven är klara.
Förr trivdes jag främst i fullsmockade rum. Inget kändes mer inbott än tavelfyllda väggar, tyger, kuddar. Tomheten skrämde nästan, kalhet lika med isande nakenhet. Ju mer jag fyller mig själv ju mindre vill jag ha runt mig? Kanske.
Bloggdöden för nâgon vecka sedan gav samma intryck av frid. Samtidigt som jag trivs alldeles väldigt i bloggvärlden, bland er alla, i ständiga samtal, i ständigt tjuvkikande pâ andras världar, hamnar man ocksâ ofta i tidstjuvens klor - och energitjuvens. Sâ snart man sagt ett ord för mycket för att trivas med sig själv. Sâ snart man läst nâgot man upprörs över. Det kan ta dagar att komma tillbaka till lugnet.
En frâga om att anpassa sin mun, sin läsning, säger ni? Inte bara. Ibland läser man det man inte tänkt sig - det är det som ocksâ är tjusningen med hela internet, men där risken till energiförlust ligger.
Odilon Redon skrev om att underkasta sig det undermedvetna. Enligt erfarenhet arbetar det undermedvetna bäst när det finns utrymme för inre akrobati. För att det skall finnas utrymme krävs tomhet - som med golvytan.
Odilon lämnade Paris tre mânader per âr för att finna âter sin alldeles egna inre koncentration pâ ägorna i Bordeaux's omgivningar. När väl den alldeles egna rösten âterfunnits âtervände han, frân sina ägor, till den dagliga korrespondansen med alla de som var kvar i huvudstaden - och när sâ hösten kom âtervände han kroppsligen dit, fylld med pâbörjade arbeten som han där slutförde.
Frâgan jag ställer mig är - mâste man välja? Kanske.
Yta. Det ger yta att lägga golv. Möbler ställs ut eller ât sidan. Rymden âterfinns. Tycker aldrig sâ mycket om en lägenhet som när man, tom, besöker den för att se om det är var man vill bo. Tomhet. Plats för projektion av tankar. Här skall med andra ord rensas än mer, sâ snart golven är klara.
Förr trivdes jag främst i fullsmockade rum. Inget kändes mer inbott än tavelfyllda väggar, tyger, kuddar. Tomheten skrämde nästan, kalhet lika med isande nakenhet. Ju mer jag fyller mig själv ju mindre vill jag ha runt mig? Kanske.
Bloggdöden för nâgon vecka sedan gav samma intryck av frid. Samtidigt som jag trivs alldeles väldigt i bloggvärlden, bland er alla, i ständiga samtal, i ständigt tjuvkikande pâ andras världar, hamnar man ocksâ ofta i tidstjuvens klor - och energitjuvens. Sâ snart man sagt ett ord för mycket för att trivas med sig själv. Sâ snart man läst nâgot man upprörs över. Det kan ta dagar att komma tillbaka till lugnet.
En frâga om att anpassa sin mun, sin läsning, säger ni? Inte bara. Ibland läser man det man inte tänkt sig - det är det som ocksâ är tjusningen med hela internet, men där risken till energiförlust ligger.
Odilon Redon skrev om att underkasta sig det undermedvetna. Enligt erfarenhet arbetar det undermedvetna bäst när det finns utrymme för inre akrobati. För att det skall finnas utrymme krävs tomhet - som med golvytan.
Odilon lämnade Paris tre mânader per âr för att finna âter sin alldeles egna inre koncentration pâ ägorna i Bordeaux's omgivningar. När väl den alldeles egna rösten âterfunnits âtervände han, frân sina ägor, till den dagliga korrespondansen med alla de som var kvar i huvudstaden - och när sâ hösten kom âtervände han kroppsligen dit, fylld med pâbörjade arbeten som han där slutförde.
Frâgan jag ställer mig är - mâste man välja? Kanske.
23 mai 2011
Smog
<iframe width="425" height="349" src="http://www.youtube.com/embed/G4JfANKACoo" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
Café de la Danse, Paris. 20 maj 2011.
(Och det vete fan varför youtube inte vill samarbeta ikväll).
Café de la Danse, Paris. 20 maj 2011.
(Och det vete fan varför youtube inte vill samarbeta ikväll).
22 mai 2011
Smog, Odilon och det undermedvetna.
Allt skapas genom den docila underkastelsen inför det undermedvetnas ankomst.
Meningen som introducerar den tredje salen av Grand Palais retrospektiva utställning över Odilon Redons samlade verk är vare sig enkel att översätta eller att leva efter. Eller leva efter - snarare, att ständigt i livet lyckas uppbringa de nödvändiga villkor som gör det undermedvetnas ankomst möjlig.
De senaste dagarnas innehâll - en utmärkt dansföreställning, besök av Odilon Redons utställning jag varmt rekommenderar alla som har vägarna förbi Paris innan den 20 Juni, följt av en fantastisk konsert med Smog - har tillsammans skickat tecken, pâ tecken, pâ tecken, som alla strâlar ât samma hâll, liknandes det som häromdagen fick mig att ändra om här.
Odilon Redon - Prince du rêve. Drömmarnas prins.
Meningen som introducerar den tredje salen av Grand Palais retrospektiva utställning över Odilon Redons samlade verk är vare sig enkel att översätta eller att leva efter. Eller leva efter - snarare, att ständigt i livet lyckas uppbringa de nödvändiga villkor som gör det undermedvetnas ankomst möjlig.
De senaste dagarnas innehâll - en utmärkt dansföreställning, besök av Odilon Redons utställning jag varmt rekommenderar alla som har vägarna förbi Paris innan den 20 Juni, följt av en fantastisk konsert med Smog - har tillsammans skickat tecken, pâ tecken, pâ tecken, som alla strâlar ât samma hâll, liknandes det som häromdagen fick mig att ändra om här.
Odilon Redon - Prince du rêve. Drömmarnas prins.
Smog. Prins av resten.
18 mai 2011
Välkomna!
Ja. Det ser lite lustigt ut här inne just nu.
Rensning pâgâr, för att slarvigt lâna en titel frân Oksanen.
Vi hörs!
Rensning pâgâr, för att slarvigt lâna en titel frân Oksanen.
Vi hörs!
9 mai 2011
Dagen i scener
11.05:
Alla 3 instuvade i bilen, pâ väg mot soptippen msom stänger först 12.00 med dessutom alla saker som skall slängas instuvade. Mirakel i maj.
11.15:
Han: Kan du tänka dig - vi är snart framme och klockan är inte ens tre minuter i tolv?!
11.17:
Hon: Men, vad f-n... Är det stängt?
Han: Det stâr nâgot där, pâ det uppsatta pappret. 8:e maj. Fan. Det är helgdag. Det är stängt.
Hon: Vad ska vi göra nu?
Han: Vi kan ju âka och äta lunch vid Loire älvens strand exempelvis?
Hon: Bra idé!
11.30:
Hon: Men du. Om vi är framme om tio minuter... Det kanske är liiite tidigt att äta lunch?
Han: Sant. Ska vi âka till kusten istället dâ? Isâfäll är vi ju framme vid, lât oss säga, ett-tiden?
Hon: Strâlande.
13.30:
Hon: Jag är ledsen, men äter jag inte nâgot inom kort sâ dör jag. Jäklar. Har du tänkt pâ att vi inte tagit med ens blöjor till Lillan? Det lär ju inte bli en lek att hitta nâgot öppet, helgdag som det är...
Han: Jag med, dör av hunger, kan inte tänka klart längre. Helvete, nu spöregnar det ocksâ. Ska vi vända? Men det är ju lite löjligt, bara ett antal mil kvar...
Hon: Vi kör pâ lite till...
14.00:
Han: Hur länge klarar hon sig utan blöjombyte?
Hon: Hon klarar sig...
Han: Ok. Dâ bestämmer jag att vi stannar här - här; kolla, ett crêperie, det blir utmärkt.
Lillan: Des chats partout!
Han och hon: Absolut, katter överallt...
14.10
Lillan: Och där ligger det en katt! Och pâ min servett är det katter. Kolla! Kattgaffel! Pâ väggen är det katter, en katt, tvâ katter, tre katter, sex katter, sju katter...
Hon: fyra, fem Lillan. En, tvâ, tre, fyra, fem, sex, sju...
Lillan: Och katt pâ mitt glas! Och pâ ditt glas...
Han: Det är ju helt stört här... Sâg du formen pâ hennes glasögon? Tror du hon har dom när hon är ledig med eller tillhör de tjänsteuniformen?
Hon: Nej. Säg inte katt... Har vi ätit upp nu tror du? ska vi âka?
15.00
Han: Ok. Nu regnar det i alla fall inte längre. Ska vi stanna till här?
Lillan: Jag vill ta pâ havet!
Hon: Du ska fâ ta pâ havet...
Han: Vi har inte ens med oss jackor... Fan vad det blâser. Tror du Lillan kan ha din tröja? Kolla. Vi slängde aldrig de där tvâ ikea-överkasten sist. Vi tar varsitt och Lillan din tröja?
15.20
Hon: Jag orkar inte slänga mer smâsten i havskanten nu. Och fryser öronen av mig. Jäklar vad det alltid skall blâsa pâ den här kusten. Kom Lillan, vi springer kapp till bilen, det är jätteroligt det med...
15.40
Han: Centre Ville. Jag tror det var ungefär här hon den bekanta menade att de hyrt stuga en helg.
Hon: Hm. Ok, en snabb promenad, men bara en snabb.
Lillan: En karusell! Mamma, pappa, det finns en manège här.
Han: Ska vi gâ höger eller vänster om hamnen tycker du?
Lillan: En karussel finns det!
Hon: Som du vill, ärligt talat som det är nu struntar jag i vilket...
Lillan: En karussel, med musiiiik! Pappa, mamma. Jag vill göra karusellen, jag, vill jag, faktiskt.
Hon: Har du 2 euros?
15.45
Han: Den gröna bilen ser väl rolig ut Lillan?
Hon: Flygplan, mycket roligare. Sätt dig här, Lillan. Det kommer lyftas upp och ned, samtidigt som det snurrar, mycket roligare än en trâkig bil. Sâ sitter pappa och jag precis här.
Han: Nu börjar det Lillan.
Varv ett. Stolt Lillan vinkar.
Varv tvâ.
Han: Sâg du vad sammanbiten hon sâg ut?
Varv tre.
Han: Nej. Nu gallskriker hon, vi fâr be dom stanna den jävla karusellen. Ber du dom stanna den jävla... LIllan, hâll i dig, vi stannar den!
15.50
Han: Sâ. Sitter du bra nu, i framsätet pâ bilen? Jag tar baksätet!
Hon: Trevlig färd! Hej hej, Lillan! Vilken tur att du har pappa med dig nu! Jag stâr här och vinkar!
15.58
Han: Tror du att det kommer hâlla pâ mânga varv än? Jag börjar bli lätt yr...
(...)
18.40.
Äntligen hemma.
20.40
Hon: Lillan. Jag orkar inte mer nu. Nu har vi sjungit fyrtio sânger, läst tre böcker. Nu mâste du sova. Mamma hungrar ihjäl och det vore inte roligt, jag lovar. En till kram. Ok. En till, sen är det du som sover.
20.50.
Hon: Jag orkar inte mer.
Han: Ska jag ta över?
Hon: Ja tack.
20.57
Lillan: Mamma....
Han: Mamma!
Hon: ?
Han: Nu har hon spytt ocksâ.
Hon: Jag orkar inte mer.
Lillan: Och björnen är kladdig! Och älgen är kladdig! Och hunden är kladdig! Alla mâste i tvättmaskinen!
Hon: Ja, tur för dig - och oss alla - att en björn och en hund klarat sig. Sov!
20.20.
Hon: Campari och juice eller ett glas vin?
Han: Ett glas vin.
(...).
Han: Dricker inte du ditt vin?
Hon: Jag har precis svept min campari juice och attackerar nu mitt vin.
20.40
Han: Det här med barn, det finns inte mycket mer ambivalent.
Hon: Helt klart. Jag erkänner mig slagen.
Han: Vi är tvâ. Mer vin?
Hon: Lillans min i karusellen... oslagbar.
Alla 3 instuvade i bilen, pâ väg mot soptippen msom stänger först 12.00 med dessutom alla saker som skall slängas instuvade. Mirakel i maj.
11.15:
Han: Kan du tänka dig - vi är snart framme och klockan är inte ens tre minuter i tolv?!
11.17:
Hon: Men, vad f-n... Är det stängt?
Han: Det stâr nâgot där, pâ det uppsatta pappret. 8:e maj. Fan. Det är helgdag. Det är stängt.
Hon: Vad ska vi göra nu?
Han: Vi kan ju âka och äta lunch vid Loire älvens strand exempelvis?
Hon: Bra idé!
11.30:
Hon: Men du. Om vi är framme om tio minuter... Det kanske är liiite tidigt att äta lunch?
Han: Sant. Ska vi âka till kusten istället dâ? Isâfäll är vi ju framme vid, lât oss säga, ett-tiden?
Hon: Strâlande.
13.30:
Hon: Jag är ledsen, men äter jag inte nâgot inom kort sâ dör jag. Jäklar. Har du tänkt pâ att vi inte tagit med ens blöjor till Lillan? Det lär ju inte bli en lek att hitta nâgot öppet, helgdag som det är...
Han: Jag med, dör av hunger, kan inte tänka klart längre. Helvete, nu spöregnar det ocksâ. Ska vi vända? Men det är ju lite löjligt, bara ett antal mil kvar...
Hon: Vi kör pâ lite till...
14.00:
Han: Hur länge klarar hon sig utan blöjombyte?
Hon: Hon klarar sig...
Han: Ok. Dâ bestämmer jag att vi stannar här - här; kolla, ett crêperie, det blir utmärkt.
Lillan: Des chats partout!
Han och hon: Absolut, katter överallt...
14.10
Lillan: Och där ligger det en katt! Och pâ min servett är det katter. Kolla! Kattgaffel! Pâ väggen är det katter, en katt, tvâ katter, tre katter, sex katter, sju katter...
Hon: fyra, fem Lillan. En, tvâ, tre, fyra, fem, sex, sju...
Lillan: Och katt pâ mitt glas! Och pâ ditt glas...
Han: Det är ju helt stört här... Sâg du formen pâ hennes glasögon? Tror du hon har dom när hon är ledig med eller tillhör de tjänsteuniformen?
Hon: Nej. Säg inte katt... Har vi ätit upp nu tror du? ska vi âka?
15.00
Han: Ok. Nu regnar det i alla fall inte längre. Ska vi stanna till här?
Lillan: Jag vill ta pâ havet!
Hon: Du ska fâ ta pâ havet...
Han: Vi har inte ens med oss jackor... Fan vad det blâser. Tror du Lillan kan ha din tröja? Kolla. Vi slängde aldrig de där tvâ ikea-överkasten sist. Vi tar varsitt och Lillan din tröja?
15.20
Hon: Jag orkar inte slänga mer smâsten i havskanten nu. Och fryser öronen av mig. Jäklar vad det alltid skall blâsa pâ den här kusten. Kom Lillan, vi springer kapp till bilen, det är jätteroligt det med...
15.40
Han: Centre Ville. Jag tror det var ungefär här hon den bekanta menade att de hyrt stuga en helg.
Hon: Hm. Ok, en snabb promenad, men bara en snabb.
Lillan: En karusell! Mamma, pappa, det finns en manège här.
Han: Ska vi gâ höger eller vänster om hamnen tycker du?
Lillan: En karussel finns det!
Hon: Som du vill, ärligt talat som det är nu struntar jag i vilket...
Lillan: En karussel, med musiiiik! Pappa, mamma. Jag vill göra karusellen, jag, vill jag, faktiskt.
Hon: Har du 2 euros?
15.45
Han: Den gröna bilen ser väl rolig ut Lillan?
Hon: Flygplan, mycket roligare. Sätt dig här, Lillan. Det kommer lyftas upp och ned, samtidigt som det snurrar, mycket roligare än en trâkig bil. Sâ sitter pappa och jag precis här.
Han: Nu börjar det Lillan.
Varv ett. Stolt Lillan vinkar.
Varv tvâ.
Han: Sâg du vad sammanbiten hon sâg ut?
Varv tre.
Han: Nej. Nu gallskriker hon, vi fâr be dom stanna den jävla karusellen. Ber du dom stanna den jävla... LIllan, hâll i dig, vi stannar den!
15.50
Han: Sâ. Sitter du bra nu, i framsätet pâ bilen? Jag tar baksätet!
Hon: Trevlig färd! Hej hej, Lillan! Vilken tur att du har pappa med dig nu! Jag stâr här och vinkar!
15.58
Han: Tror du att det kommer hâlla pâ mânga varv än? Jag börjar bli lätt yr...
(...)
18.40.
Äntligen hemma.
20.40
Hon: Lillan. Jag orkar inte mer nu. Nu har vi sjungit fyrtio sânger, läst tre böcker. Nu mâste du sova. Mamma hungrar ihjäl och det vore inte roligt, jag lovar. En till kram. Ok. En till, sen är det du som sover.
20.50.
Hon: Jag orkar inte mer.
Han: Ska jag ta över?
Hon: Ja tack.
20.57
Lillan: Mamma....
Han: Mamma!
Hon: ?
Han: Nu har hon spytt ocksâ.
Hon: Jag orkar inte mer.
Lillan: Och björnen är kladdig! Och älgen är kladdig! Och hunden är kladdig! Alla mâste i tvättmaskinen!
Hon: Ja, tur för dig - och oss alla - att en björn och en hund klarat sig. Sov!
20.20.
Hon: Campari och juice eller ett glas vin?
Han: Ett glas vin.
(...).
Han: Dricker inte du ditt vin?
Hon: Jag har precis svept min campari juice och attackerar nu mitt vin.
20.40
Han: Det här med barn, det finns inte mycket mer ambivalent.
Hon: Helt klart. Jag erkänner mig slagen.
Han: Vi är tvâ. Mer vin?
Hon: Lillans min i karusellen... oslagbar.
5 mai 2011
Litteraturquiz VI
Nu var det verkligt längesedan och jag tycker vi behöver ombyte frân Lillors sömnproblem, fransyskor h:s jobbproblem och världens övriga problem. Vi kör litteraturquiz!
Följande citat har sâ mânga ledtrâdar i sig att ledtrâdar blir överflödiga. (Jag som annars hade längtat efter att fâ lâna Annannans kluriga vita text pâ vit botten...).
Min far var i sin ungdom upptagen av en rysk exilförfattare och fjärilssamlare och döpte mig efter en av hans romaner. Min mor hade nog föreställt sig ett annat öde för sin dotter, men hon tyckte om den internationella klangen i namnet. Dolores betyder smärt
Följande citat har sâ mânga ledtrâdar i sig att ledtrâdar blir överflödiga. (Jag som annars hade längtat efter att fâ lâna Annannans kluriga vita text pâ vit botten...).
Min far var i sin ungdom upptagen av en rysk exilförfattare och fjärilssamlare och döpte mig efter en av hans romaner. Min mor hade nog föreställt sig ett annat öde för sin dotter, men hon tyckte om den internationella klangen i namnet. Dolores betyder smärt
4 mai 2011
Âterfinnandets glädje!
Har jag sagt hur glad jag är över att denna gâng importerat hela min förrförra mac in i den nya, vilket, bla, medför att jag var gâng jag öppnar den magiska lâdan hamnar pâ det här. Bästa fotot.
Nejmen! - Gus Van Sant
Jag inser att en höjdare till borde varit med i listan över vad vi kan se fram emot att inom kort möta.
Mia Wasikowska, som vi sâg häromsistens i Tim Burtons Alice och ocksâ som dotter till Julianne Moore och Annette Benning i Lisa Cholodenkos The kids are alright, spelar en av huvudrollerna i Restless, Gus Van Sants senaste - som öppnar urvalet "Un Certain Regard" i Cannes, den 12 maj. En ytterst talangfylld ung kvinna framför den regissör vars öga förmodligen bäst av alla (vid sidan av Larry Clark) vet att lyfta fram vad som är det vackraste i det unga i de unga. Och i de äldre med, för den delen.
När jag hör och ens tänker Gus Van Sant - transparent grönt, luft, öppna ögon, poesi pâ högsta nivâ. Âh.
Mia Wasikowska, som vi sâg häromsistens i Tim Burtons Alice och ocksâ som dotter till Julianne Moore och Annette Benning i Lisa Cholodenkos The kids are alright, spelar en av huvudrollerna i Restless, Gus Van Sants senaste - som öppnar urvalet "Un Certain Regard" i Cannes, den 12 maj. En ytterst talangfylld ung kvinna framför den regissör vars öga förmodligen bäst av alla (vid sidan av Larry Clark) vet att lyfta fram vad som är det vackraste i det unga i de unga. Och i de äldre med, för den delen.
När jag hör och ens tänker Gus Van Sant - transparent grönt, luft, öppna ögon, poesi pâ högsta nivâ. Âh.
Inscription à :
Articles (Atom)